Hem

Micco Grönholm om varumärken & marknadsföring

Myten om de höga lönerna

Att tjäna pengar är ytterst sällan ett företags existensberättigande. Företag finns för att deras vara, tjänst eller idé på något sätt berikar människor eller andra företag. Pengarna företagen tjänar är ett resultat av verksamheten, inte dess målsättning.

Samma borde gälla chefslöner och bonusprogram.

Med jämna mellanrum hävdas det till de höga lönernas och frikostliga bonusprogrammens försvar att de är nödvändiga för att företagen och institutionerna skall kunna attrahera och behålla riktigt duktiga chefer.

Det är, naturligtvis, rent nonsens.

För bara ett par årtionden sedan var ersättningsnivån i t.ex. den finansiella sektorn en bråkdel av vad den är idag. Var cheferna mindre duktiga då? Mer lata? Var de sämre problemlösare?

Klart att de inte var.

Jag är ingen motståndare till prestationsbaserad ersättning. Och jag tycker att riktigt visionära och riskvilliga entreprenörer skall ha möjligheten att tjäna berg av pengar – liksom anställda som är beredda att själva ta en risk genom att t.ex. köpa aktier i företaget de arbetar på. Och är du egen företagare, och om du har råd, belöna dig själv med så mycket pengar du bara kan. Du är säkerligen värd varenda krona.

Men det jag inte gillar är när stora, offentliga företag och institutioner delar ut omotiverade garantibonusar. Dels eftersom dessa saknar negativ koppling till prestation och resultat, dels då de i praktiken enbart är en muta i syfte att få chefskandidaten att ta jobbet.

Efter en handfull miljoner kronor i årslön har nämligen det absoluta beloppet en person tjänar ingen som helst inverkan på hennes eller hans liv. De kan inte äta fler mål mat om dagen, de kan heller inte slita ut fler kostymer eller skor.

Det vi har skapat är en chefsmarknad där det är det relativa beloppet som räknas: Hur mycket skulle jag tjäna om jag gick över till konkurrenten? Varför ger det företaget sin VD högre lön än jag får från mitt företag?

Istället för att marknadsföra uppdraget – chefsjobbet och företaget – marknadsförs alltså chefsjobben med den mest rudimentära marknadsföringstaktiken av alla: Priset. Det är precis samma taktik som handlarna använder när de försöker förbättra sina affärer genom att försöka vara billigast – fast omvänt.

Att det ser ut som det gör beror på att det saknas en koppling mellan vad det kostar och vad vi får. (Det finns f.ö. heller ingen koppling mellan tillgång och efterfrågan.) Dessutom kostar det inget för individerna i styrelsen på ett börsnoterat bolag eller en offentlig verksamhet att betala ut högre ersättningar. Men det de får är högst sannolikt en chef som är fokuserad på pengar.

Och dyrast chef vinner.

Den här formen av marknadsföring är extremt dyr och ett slöseri med pengar. Den ger dessutom en missvisande bild av vad företagen de facto skulle behöva rekrytera.

Myten om de höga lönerna är alltså att de är nödvändiga för att attrahera och behålla riktigt duktiga ledare. De riktigt duktiga ledarnas drivkraft har aldrig varit de riktigt höga lönerna.

De höga lönerna är marknadsföring, inget annat.

_

Relaterade inlägg: Förtroendets paradox | Vi får det vi belönar
Inspirerat av Seth Godin’s blogginlägg: The Myth of Big Salaries.


Publicerat

i

,

av

Kommentarer

4 svar till ”Myten om de höga lönerna”

  1. Profilbild för Jonny
    Jonny

    Upprördheten gäller väl ”överdrivna” bonusar. Om dessa definieras som de som går utöver regeringens påbud om max fyra månadslöner så verkar det inte vara frågan om så många ledningspersoner som erhåller ”överdrivna” bonusar.

    Normala ledningspersoner kan sägas bjuda ut sin tjänsgöring på en marknad som består av utbud och efterfrågan.

    Jag håller dock med om att: ”Men det jag inte gillar är när stora, offentliga företag och institutioner delar ut omotiverade garantibonusar.”

  2. Profilbild för Ch.

    Mycket bra!

  3. Profilbild för Elon Melon
    Elon Melon

    Mycket tänkvärt!
    Jag anser också att det är helt OK att bli rik, snuskigt rik! Det finns en handfull entreprenörer/kreatörer – kalla det vad du vill – som kommit på en formel som folk gillar och köper. Kanon! Oavsett om resultatet är böcker om barntrollkarlar, låtar, billiga möbler eller operativsystem – de är värda sina pengar.
    Men sen…
    När du själv inte skapar någonting nytt, utan bara är satt att förvalta, ja då är du företagets dräng. Oavsett din position i företaget ska du vara lojal, arbeta efter förmåga och tjäna ägarnas intressen.
    Det är här det blev fel, nån gång under 1950-talet i USA. De bonusar som betalades ut tidigare gällde ”exceptionella förhållanden” och kunde faktiskt komma alla till del. Men plötsligt vill några styrelser ge flashiga nya VD extra mutor. Sen var karusellen igång.
    De största syndarna på denna punkt var biltillverkarna och bankerna, speciellt investmentbankerna. Det fanns ingen måtta. VD skulle ha hög lön, bonusar, fri bil, jättekontor, fritt, fritt, fritt. Helikopter. Privatjet. Allt.
    Men resultatet blev inte bättre. Vinstmarginalerna blev inte bättre. Lösning: outsourcening.
    Det fanns en tid när styrelsen på GM drog lika mycket pengar som hela utvecklingsavdelningen. Och när toppgänget ville ha mer pröjs, då sparade man på utvecklingsdelen i stället. Rimligt?
    Mer än en femtedel av hela lönekostnaden på AMF är styrelsen. Rimligt?
    Det är nog bra att vi får en rejäl lågkonjunktur. Det är kanske enda sättet för våra ekonomer att inse realiteten.

  4. Profilbild för Erik
    Erik

    ”De höga lönerna är marknadsföring, inget annat.”

    Precis. Och vad jag funderar på är att ”låga” löner ju skulle kunna bli minst lika mycket marknadsföring, och förmodligen en betydligt smartare marknadsföring.

    Med ”låga” löner menar jag då självklart inte att styrelser och ledningar ska ha arbetarlöner. Men däremot löner som står i någon form av rimlig proportion till företagets omsättning och vinst och ja, faktiskt, vad andra på företaget tjänar.

    DET skulle kunna bli marknadsföring som faktiskt stämmer överens med det som samma företag vill förmedla i sin konsument- (eller för den delen b2b-) reklam, där det ju många gånger i stor utsträckning handlar om att man man vill skapa sympati för sitt varumärke.

    För hur har man störst chans att väcka bred sympati ute på marknaden: Genom att sända signalen att skillnaderna mellan företagets chefer respektive arbetares löner är rimliga, och att bonusar absolut inte får förekomma när verksamheten går med förlust? Eller är det genom att, som traditionen förespråkar, helt enkelt hålla tyst, och först när mediadrevet kommer försvara sig med att ”vi sätter de styrelse- och vd-löner som krävs för att vi ska kunna attrahera de bästa personerna”?

    För mig är svaret uppenbart. En logiskt rimlig, och affärsmässigt sund lönepolitik kan bli alldeles ypperlig marknadsföring för de företag som vågar ta ett sådant steg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Sök

drivs med WordPress