En av kreativitetens paradoxer är att den ofta resulterar i mer än summan av de innebördes elementen. Eller som den ryske ingenjören Genrich Altshuller definierade den:

»Att lösa motsägelser utan att skapa nya.«

Det handlar inte om reduktionistisk biologism, som Richard Dawkins förespråkar. Inte heller om kreationism, som en del bokstavstrogna religiösa förordar. Vad det handlar om är förmågan att skapa nytt och meningsfullt.

Och vad gäller Einstein så tog jag avstamp i ett av kreativitetens mest utmärkande kvaliteter, nämligen enkelhet. Och här har han ordagrant sagt följande:

»When the solution is simple, God is answering.«

Det finns många vetenskapsmän som har uttalat sig på ett sätt så att man kan misstänka om inte en dragning så i alla fall en blinkning åt det religiösa hållet – utan att för den skull låta religionen påverka det vetenskapliga kallet. Einstein var utan tvekan en av dessa. Han sa bland annat att »vetenskapen utan religion är förlamad och att religionen utan vetenskap är blind« (Science without religion is lame, religion without science is blind).

Vidare lär fysikern James Clerk Maxwell ha sagt följande på sin dödsbädd:

»What is done by what is called myself is, I feel, done by something greater than myself in me«. Och när en annan världsberömd fysiker vid namn Ludwig Boltzmann första gången fick se Maxwells enkla ekvationer fann han ingen annan råd än att återge några kända ord av Goethe:

»Är det en gud som skrivit dessa tecken?«

Detta gäller även påståendet att ”vetenskapen” påstår att det som ännu ej kan förklaras är gudomligt. Vilket utomordentligt struntprat. Det låter som något en kreationist skulle säga och inget annat.

Jag tycker att det påminner lite om boken The Selfish Gene av Richard Dawkins som jag tyvärr ej hunnit läsa klart. http://en.wikipedia.org/wiki/The_Selfish_Gene
Får kanske ta tag mig i kragen och göra det nu när jag kom att tänka på det =)

Tack för intressant läsning!
/Lasse

På senare tid har jag funderat mycket över det här med motivation som förmåga. Den är väsensskild från förmågan kreativitet, skulle jag vilja påstå. Att överleva torde vara den mest grundläggande och starkaste motivationen hos allt levande.

En kreativ person kan egentligen vara lat. (Om vi med kreativ menar problemlösande på ett för honom eller henne nytt sätt.) Men jag misstänker att det är så, att lata personer sällan ses som kreativa, medan starkt motiverade eller aktiva personer ofta ses som mer kreativa. Troligen för att de producerar många idéer. De hinner mycket på kort tid vilket är imponerande i sig. Nåt måste ju funka till sist. Mängden producerade idéer tror jag handlar mer om motivation än kreativitet.

Anpassning till förändring brukar vara definitionen på intelligens. Att ha förmåga att plötsligt spela efter en ny uppsättning regler när väder, vind, kultur, politik eller askmoln svänger om. Vilket leder till artens överlevnad och survival of the fittest. Kreativitet brukar ofta definieras tvärtom. Att inte anpassa sig alls, utan att gå sina egna vägar. Är de förenliga? Förhoppningsvis. Vad tror du?

En kreativ person kan också vara ond. Jag tror tyvärr att kreativitet kan ta död på oss. Det finns en mängd kreativa lösningar vi människor klämt ur oss som inte tjänar vår överlevnad. Kanske är det så att motivationen att överleva tvingar sådan kreativitet ur systemet.

Vi vill ju gärna överträda reglerna på ett intelligent sätt. Sen gäller det att finna motivationen att göra det. Tack för ett välskrivet inlägg.