Tag Archives: Bob Lauterborn

Det är dags att begrava de fyra P:na

Favorit i Repris 22 | Inlägget publicerades den 9 november 2009 | 34 kommentarer

År 1960 kom E Jerome McCarthys bok Basic Marketing. I den föreslog han att ett företags eller en produkts strategiska position på marknaden skulle beskrivas med fyra P:n: Produkt, Pris, Plats och Påverkan (eller Promotion).

Dessa P:n, ansåg McCarthy, är de taktiska verktyg som företag har till sitt förfogande för att effektivisera sin marknadsföring, varför de sammantaget kom att kallas för marknadsmixen.

Några år senare spann Philip Kotler vidare på McCarthys P:n. Kotlers böcker blev betydligt mer populära än McCarthys, vilket kanske är förklaringen till varför de flesta marknadsförare numera ger Kotler äran för P:na.

Kotler insåg dock snabbt att fyra P:n var otillräckligt, och försökte på 1980-talet introducera ytterligare två: Public opinion och Political power. Andra marknadsföringstänkare har kommit med fler förslag till komplement, bl.a. Packaging, People, Process och Physical evidence.

Trots de uppenbara bristerna i McCarthys snart 50 år gamla P:n ses de fortfarande som naturlagar i marknadsföringens universum.

Men den värld i vilken de fyra P:na tänktes rådde helt andra marknadsföringsvillkor jämfört med villkoren idag.

Då, alltså på 1950- och 1960-talen, var västvärlden mitt i en makalös samhällsförändring och tillväxt. Efter andra världskriget fanns ett uppdämt behov av nästan allt, och den snabbt växande konsumtionsmaskinen behövde matas med allt fler produkter. Om något på något sätt ökade levnadsstandarden sålde det i princip sig självt, lite elakt uttryckt.

Också medievärlden såg annorlunda ut. Konsumenten fick lydigt anpassa sig till det relativt fåtal mediekanaler i vilka nyheter, information och reklam basunerades ut – utan vare sig möjligheten att påverka när och hur hon skulle konsumera meddelandena eller bidra till det publika tänkandet och tyckandet.

Den som tillverkade och sålde något höll kort sagt i både taktpinnen och megafonen.

Och det var alltså i den här inifrån-och-ut-världen som de fyra P:na föddes – liksom en rad andra fundamentala marknadsföringsteorier, bl.a. Rosser Reeves USP (läs mer bl.a. här).

Gemensamt för dessa efterkrigsteorier är att de utgår från att säljaren har befogenhet att definiera hur köparen skall tolka erbjudandet – alltså värdet, nyttan eller upplevelsen av varan, tjänsten eller idén.

Den befogenheten finns inte längre.

Först och främst har globaliseringen och den stadigt ökande konkurrensen marginaliserat betydelsen av produktens egenskaper och funktion, eftersom konkurrerande produkter i snart sagt alla kategorier numera erbjuder i princip samma grundfunktionalitet. Dessutom har priserna blivit i det närmaste helt transparenta, och geografiskt avstånd har numera ytterst sällan någon reell betydelse. Och sist men inte minst: Kunderna vill inte lyssna.

De ”dumma” konsumenterna, som alltså förr saknade en röst och ett inflytande, har främst tack vare Internet ersatts av allt mer insatta, kritiska och ”kloka” deltagare – var och en med ett växande inflytande över hur varumärken uppfattas och upplevs. (Läs mer här.)

Kort sagt: Köparen tar över taktpinnen och slår allt oftare dövörat till megafonen.

Ändå fortsätter många marknadsförare att i ren desperation försöka få P:na att fungera.

Men kanske är P:nas tid förbi? Kanske är det dags att begrava dem, en gång för alla?

Det anser marknadsföringsprofessorn Robert Lauterborn, författare till bl.a. The New Marketing Paradigm: Integrated Marketing Communications. Han föreslår ett alternativt angreppssätt som utgår från kunden istället för produkten, och som hjälper oss att se verksamheten från köparens synvinkel, inte säljarens; Lauterborns fyra C:n: Consumer, Cost, Convenience, Communiaction.

På svenska kan vi kanske kalla dem för de fyra K:na:

  • Kund (eller Konsument)
  • Kostnad
  • Komfort
  • Kommunikation

Utgångspunkten är Consumer, alltså Kunden (eller Konsumenten om du så vill). Glöm produkten. Det går helt enkelt inte längre att utveckla något enbart för att det är möjligt att utveckla, och tro att det därmed också är möjligt att sälja. Fokusera på att verkligen förstå kundens behov och önskemål istället. Människor köper trots allt inte produkter längre. Vi vill ha det produkten resulterar i: ett värde, en nytta eller en upplevelse. Vad förväntar sig kunderna av ditt företag eller din produkt?

Produktens faktiska pris som strategisk position och taktisk variabel är också irrelevant. Priset är trots allt bara en del av köparens totalkostnad för att uppleva nyttan med eller värdet av produkten. Fundera istället i termer av Cost to satisfy, alltså Kostnad att tillfredsställa. De flesta företag konkurrerar trots allt inte med några procents prisskillnad hit eller dit, utan med summan av de kundupplevda kostnaderna – både monetära och emotionella. Utöver prislappen kan t.ex. en snusdosa kosta i den tid det tar att gå till kiosken, i skuldkänslan att vara nikotinberoende och t.o.m. i det dåliga samvetet att pengarna inte används till något vettigare, kanske en sommarsemester med familjen. ”Mest snus för pengarna” är alltså inte den viktigaste värdemätaren, inte ens ”bästa nikotinkicken för minst pengar”. Värdet, nyttan och upplevelsen bestäms istället av en mängd komplexa förhållanden, vilka dessutom är en aning olika från kund till kund.

Platsen är om möjligt än mer irrelevant. Människor behöver inte längre åka någonstans för att köpa nästan vad de än önskar – om de inte vill. Allt finns på en skärm eller i en katalog framför näsan på dem – dygnet runt. Tänk alltså Convenince to buy, alltså Komfort(abelt) att köpa. Det innebär inte att distributionskanalerna är betydelselösa, bara att deras roll har förändrats. Fundera över hur dina kunder skulle vilja köpa, och hur köpet som sådant kan göra dina kunders liv enklare och mindre tidskrävande. Fundera också på om det finns någonting kopplat till din produkt som kunden skulle vilja uppleva, något som gör att du får hennes odelade uppmärksamhet. Lyckas du med det, kan du faktiskt få kunderna att åka långt och trots det uppleva det som ett enkelt, bekvämt och tidsbesparande sätt att köpa.

Och avslutningsvis är påverkan (eller promotion), som sagt, ett föråldrat sätt att se på marknadskommunikationens roll. Massmarknadsföringens tid är över. Kunderna förväntar sig, med all rätt, en tvåvägskommunikation med varumärket. Tänk Communication, alltså Kommunikation. Att kommunicera är att utbyta tankar, kunskap, känslor och idéer – att både lyssna och tala. Det är m.a.o. ett samarbete mellan säljare och köpare i syfte att skapa ett önskat värde och en önskad nytta eller upplevelse hos båda parter. Och alltså inte att enbart och ensidigt basunera ut hur förträffligt företaget eller produkten är.

Lauterborns fyra C:n speglar en allt igenom kundorienterad marknadsföringsfilosofi. Ett i mitt tycke betydligt mer träffsäkert sätt att, i generella termer, beskriva ett varumärkes strategiska position och taktiska möjligheter jämfört med McCarthys fyra P:n.

Huruvida det är klokt att begränsa sig till siffran fyra och bokstaven C kan dock diskuteras.

Så låt oss göra det. Diskutera, alltså.

_

Relaterat:

small twitter_logo Om du vill kan du utbyta tankar och idéer med Micco på Twitter

Det är dags att begrava de fyra P:na

Rest_In_Peace

År 1960 kom E Jerome McCarthys bok Basic Marketing. I den föreslog han att ett företags eller en produkts strategiska position på marknaden skulle beskrivas med fyra P:n: Produkt, Pris, Plats och Påverkan (eller Promotion).

Dessa P:n, ansåg McCarthy, är de taktiska verktyg som företag har till sitt förfogande för att effektivisera sin marknadsföring, varför de sammantaget kom att kallas för marknadsmixen.

Några år senare spann Philip Kotler vidare på McCarthys P:n. Kotlers böcker blev betydligt mer populära än McCarthys, vilket kanske är förklaringen till varför de flesta marknadsförare numera ger Kotler äran för P:na.

Kotler insåg dock snabbt att fyra P:n var otillräckligt, och försökte på 1980-talet introducera ytterligare två: Public opinion och Political power. Andra marknadsföringstänkare har kommit med fler förslag till komplement, bl.a. Packaging, People, Process och Physical evidence.

Trots de uppenbara bristerna i McCarthys snart 50 år gamla P:n ses de fortfarande som naturlagar i marknadsföringens universum.

Men den värld i vilken de fyra P:na tänktes rådde helt andra marknadsföringsvillkor jämfört med villkoren idag.

Då, alltså på 1950- och 1960-talen, var västvärlden mitt i en makalös samhällsförändring och tillväxt. Efter andra världskriget fanns ett uppdämt behov av nästan allt, och den snabbt växande konsumtionsmaskinen behövde matas med allt fler produkter. Om något på något sätt ökade levnadsstandarden sålde det i princip sig självt, lite elakt uttryckt.

Också medievärlden såg annorlunda ut. Konsumenten fick lydigt anpassa sig till det relativt fåtal mediekanaler i vilka nyheter, information och reklam basunerades ut – utan vare sig möjligheten att påverka när och hur hon skulle konsumera meddelandena eller bidra till det publika tänkandet och tyckandet.

Den som tillverkade och sålde något höll kort sagt i både taktpinnen och megafonen.

Och det var alltså i den här inifrån-och-ut-världen som de fyra P:na föddes – liksom en rad andra fundamentala marknadsföringsteorier, bl.a. Rosser Reeves USP (läs mer bl.a. här).

Gemensamt för dessa efterkrigsteorier är att de utgår från att säljaren har befogenhet att definiera hur köparen skall tolka erbjudandet – alltså värdet, nyttan eller upplevelsen av varan, tjänsten eller idén.

Den befogenheten finns inte längre.

Först och främst har globaliseringen och den stadigt ökande konkurrensen marginaliserat betydelsen av produktens egenskaper och funktion, eftersom konkurrerande produkter i snart sagt alla kategorier numera erbjuder i princip samma grundfunktionalitet. Dessutom har priserna blivit i det närmaste helt transparenta, och geografiskt avstånd har numera ytterst sällan någon reell betydelse. Och sist men inte minst: Kunderna vill inte lyssna.

De ”dumma” konsumenterna, som alltså förr saknade en röst och ett inflytande, har främst tack vare Internet ersatts av allt mer insatta, kritiska och ”kloka” deltagare – var och en med ett växande inflytande över hur varumärken uppfattas och upplevs. (Läs mer här.)

Kort sagt: Köparen tar över taktpinnen och slår allt oftare dövörat till megafonen.

Ändå fortsätter många marknadsförare att i ren desperation försöka få P:na att fungera.

Men kanske är P:nas tid förbi? Kanske är det dags att begrava dem, en gång för alla?

Det anser marknadsföringsprofessorn Robert Lauterborn, författare till bl.a. The New Marketing Paradigm: Integrated Marketing Communications. Han föreslår ett alternativt angreppssätt som utgår från kunden istället för produkten, och som hjälper oss att se verksamheten från köparens synvinkel, inte säljarens; Lauterborns fyra C:n: Consumer, Cost, Convenience, Communiaction.

På svenska kan vi kanske kalla dem för de fyra K:na:

  • Kund (eller Konsument)
  • Kostnad
  • Komfort
  • Kommunikation

Utgångspunkten är Consumer, alltså Kunden (eller Konsumenten om du så vill). Glöm produkten. Det går helt enkelt inte längre att utveckla något enbart för att det är möjligt att utveckla, och tro att det därmed också är möjligt att sälja. Fokusera på att verkligen förstå kundens behov och önskemål istället. Människor köper trots allt inte produkter längre. Vi vill ha det produkten resulterar i: ett värde, en nytta eller en upplevelse. Vad förväntar sig kunderna av ditt företag eller din produkt?

Produktens faktiska pris som strategisk position och taktisk variabel är också irrelevant. Priset är trots allt bara en del av köparens totalkostnad för att uppleva nyttan med eller värdet av produkten. Fundera istället i termer av Cost to satisfy, alltså Kostnad att tillfredsställa. De flesta företag konkurrerar trots allt inte med några procents prisskillnad hit eller dit, utan med summan av de kundupplevda kostnaderna – både monetära och emotionella. Utöver prislappen kan t.ex. en snusdosa kosta i den tid det tar att gå till kiosken, i skuldkänslan att vara nikotinberoende och t.o.m. i det dåliga samvetet att pengarna inte används till något vettigare, kanske en sommarsemester med familjen. ”Mest snus för pengarna” är alltså inte den viktigaste värdemätaren, inte ens ”bästa nikotinkicken för minst pengar”. Värdet, nyttan och upplevelsen bestäms istället av en mängd komplexa förhållanden, vilka dessutom är en aning olika från kund till kund.

Platsen är om möjligt än mer irrelevant. Människor behöver inte längre åka någonstans för att köpa nästan vad de än önskar – om de inte vill. Allt finns på en skärm eller i en katalog framför näsan på dem – dygnet runt. Tänk alltså Convenince to buy, alltså Komfort(abelt) att köpa. Det innebär inte att distributionskanalerna är betydelselösa, bara att deras roll har förändrats. Fundera över hur dina kunder skulle vilja köpa, och hur köpet som sådant kan göra dina kunders liv enklare och mindre tidskrävande. Fundera också på om det finns någonting kopplat till din produkt som kunden skulle vilja uppleva, något som gör att du får hennes odelade uppmärksamhet. Lyckas du med det, kan du faktiskt få kunderna att åka långt och trots det uppleva det som ett enkelt, bekvämt och tidsbesparande sätt att köpa.

Och avslutningsvis är påverkan (eller promotion), som sagt, ett föråldrat sätt att se på marknadskommunikationens roll. Massmarknadsföringens tid är över. Kunderna förväntar sig, med all rätt, en tvåvägskommunikation med varumärket. Tänk Communication, alltså Kommunikation. Att kommunicera är att utbyta tankar, kunskap, känslor och idéer – att både lyssna och tala. Det är m.a.o. ett samarbete mellan säljare och köpare i syfte att skapa ett önskat värde och en önskad nytta eller upplevelse hos båda parter. Och alltså inte att enbart och ensidigt basunera ut hur förträffligt företaget eller produkten är.

Lauterborns fyra C:n speglar en allt igenom kundorienterad marknadsföringsfilosofi. Ett i mitt tycke betydligt mer träffsäkert sätt att, i generella termer, beskriva ett varumärkes strategiska position och taktiska möjligheter jämfört med McCarthys fyra P:n.

Huruvida det är klokt att begränsa sig till siffran fyra och bokstaven C, kan dock diskuteras.

Så låt oss göra det. Diskutera, alltså.

_

Relaterade inlägg:

small twitter_logo Följ mig på Twitter

Marknadsförarens 12 viktigaste frågor

choosepath

Jag får ofta frågan hur en bra marknadsplan skall se ut. Mitt stående svar är att den skall se olika ut för olika företag. Och det har inte så mycket med respektive bransch unicitet att göra, utan mer med den interna kulturen. Vissa företagskulturer föredrar långa, statistikspäckade analyser medan andra strävar efter generalisering och förenkling.

Men oavsett företagskultur menar jag att en riktigt bra och användbar plan skall kunna sammanfattas på maximalt fyra A4-sidor (fem, med titelsidan inkluderad). Långa marknadsplaner blir nämligen sällan lästa, och framför allt blir de ointressanta för de flesta utom marknadschefen. De blir skrivbordslådeprodukter, som dessutom till övervägande del består av klipp-och-klistra-innehåll från tidigare år.

Fyra sidor räcker mer än väl för att täcka in de aspekter som faktiskt går att ta reda på eller styra över – och därmed planera. Dessa sidor kan däremot mycket väl kompletteras med en bilaga där bakomliggande analyser och argument presenteras – alltså den klassiska marknadsplanen – för den som känner sig hugad.

Glöm alltså SWOT-analysen. Den blir för det första intressantare om analysen görs bakvänt, alltså TOWS – Threats, Opportunities, Weaknesses, Strenghts – och för det andra hör den hemma i bilagan.

Prisresonemanget likaså. I de allra flesta branscher är nämligen prisresonemanget nästintill meningslöst, eftersom det ändå är marknaden, inte företaget, som i praktiken sätter priset.

Glöm förresten alla McCarthys fyra P:n – Product, Price, Place och Promotion. De hör möjligen hemma i bilagan (numera är P:na f.ö. minst 10). Dessutom lämpar sig Bob Lauterborns fyra C:n – Customer, Cost, Convenience och Communication – betydligt bättre i en värld som allt mer går från massmarknadsföring till nischmarknadsföring (läs mer här).

Eller som Khalilah T. Smith sammanfattar det:

The Four C’s model is effective in showing how an integrated marketing communications focus is different than the traditional marketing focus, by focusing on building relationships with customers.

Spara alltså på krutet även beträffande beskrivning av produkten, dess egenskaper, finesser och vad som gör den bättre än konkurrenternas. Det är, trots allt, inte du som avgör vad som är ”bättre”. Det avgör köparen. (Läs mer här.)

Fokusera istället på att besvara följande 12 frågeställningar så kärnfullt som möjligt:

  1. Hur stor är din totalmarknad, hur stor är din marknadsandel och hur stor är din realistiska potential?
  2. Vad är bästa sättet att segmentera marknaden?
  3. Vilken är din primärmålgrupp, och varför?
  4. Vad är de intresserade av, vilka drömmar har de, vad är de oroliga över, vilka problem brottas de med, vilka värderingar har de gemensamt?
  5. Var lever de – geografiskt och virtuellt?
  6. Vilka kanaler är mest kostnadseffektiva för att kommunicera och konversera med dem?
  7. Vilka rationella och emotionella associationer har målgruppen idag till ditt varumärke, och vilka associationer önskar du att de skall ha i framtiden?
  8. Vad gör dig annorlunda i din kategori, och varför är det så pass tilltalande för målgruppen att de väljer ditt varumärke framför konkurrenternas?
  9. Hur bevisar du det?
  10. Vad, vem eller vilka är dina strategiska respektive taktiska fiender, och hur skall du besegra dem?
  11. Vad är ditt företags syfte; kan du för en 10-åring förklara ditt företags existensberättigande på ett sätt som är begripligt och betydelsefullt?
  12. Vad är ditt varumärkes enskilt viktigaste budskap – formulerat i en eller två meningar?

Jag är fullt medveten om att dessa frågor väsentligt förenklar verkligheten. Men så är jag också en obotlig ”simplifier” som föredrar mysterier framför problem. (Mer om mysterier och problem här.)

Men det är just förenklingen som jag tror gör svaren på frågorna dels betydligt mer intressanta och begripliga, dels mer engagerande och motiverande för hela organisationen.

Marknadsföring är trots allt något som berör nästintill alla i ett företag. Om kollegerna inte begriper för vem, varför och hur, är det svårt att få dem att delta och bidra.

Och om kollegerna inte deltar och bidrar, är det svårt att kalla det för marknadsföring.

_

Relaterade inlägg: Den viktigaste marknadsföringsstrategin | Vad betyder “marknadsföring”?