Etikettarkiv: branding

Så får du fans till ditt varumärke

Gästinlägg av Beata Wickbom

Jag läste för ett litet tag sedan Miccos inlägg om varumärkets nya roll i sociala medier. I det skriver han bl.a. att ”vi befinner oss i en omvälvning av hur varumärken skapas, utvecklas – och ägs”.

Jag håller med, och just det där sista om vem som äger ett varumärke – i betydelsen känner sig närmast, mest lojal och engagerad – är spännande.

Varumärken som älskas intensivt har fans som ser sig som utvalda, som självpåtaget sköter kärleksrelationen, inte bara åt sig själva och de närmaste bekanta, utan även för andra fans. De driver fan pages och bloggar som uppdateras snabbare än du hinner säga pressmeddelande, de svarar på frågor från andra fans i otaliga användarforum, de betatestar, betygssätter, tipsar och Like:ar. De gör det allt som oftast helt frivilligt och utan krav på monetär ersättning.

Det här en positiv utveckling. Men den är ansträngande för de varumärken som tycker att marknadskommunikation är det samma som centralt planerade reklamkampanjer i traditionella media, och som saknar medarbetare som klarar av att bära ut varumärket på ett nära och äkta sätt – alltså medarbetare som klarar av att föra en ”marknadskonversation” och inte bara gillar att prata själv (och om sig själv).

Vad krävs då för att fansen ska börja ”jobba” för ditt varumärke?

Det korta svaret: Att de får äga varumärket på sitt eget sätt.

Här är några tankar på hur företag och organisationer skulle kunna arbeta i praktiken:

  • Lita på dina kunder (för det finns det många andra som gör). Massvis med studier visar att kunder går mer på tips från vänner än på reklam när det kommer till köpbeslut. Alltså fokusera inte bara på USP:en (Unique Selling Proposition) utan var tacksam över att kunderna definierar sin egen UBP (Unique Buying Proposition) – d.v.s. de argument en kund vill skicka med i sin rekommendation till vänner och bekanta. Uppmärksamma och sprid dessa UBP:s som om vore de era egna.
  • Gör det lättare för oss kunder att bli en del av företaget. Gör det till en självklarhet att mina idéer tas tillvara (och att jag kanske har en del i vinsten för de produkter jag har varit med om att utveckla). Då blir ditt företag också mitt företag, och vi behöver inte längre prata om företag som om de vore aggressiva dinosaurier.
  • Glöm aldrig att företag deltar på samma villkor som kunder i diskussioner och samtal som rör produkter och varumärken. Du kanske känner att det är ni som är experterna, eftersom ni har funnits i branschen i si eller så många år, och att ni verkligen dominerar er produktkategori. Men betänk att kunderna ofta tycker att de har minst lika bra koll.
  • Koncentrera dig på den användarnytta du vill skapa. Sätt dig in i användarens situation, beteende och önskemål så långt du kan. Skulle lösningen klara det s.k. ”App-testet”, dvs hålla för en mobilapp? Fundera på hur kunderna kan relatera till användarnyttan. Är den lätt att beskriva och tipsa om? Bidrar lösningen till att kunderna kan känna sig stolta över ”sitt” varumärke?
  • Tänk som Google: ”Always in Beta”. Det gör det lättare att justera och testa. Dessutom sänker ett sådant arbetssätt tröskeln för kunder och samarbetspartners att vilja vara med och bidra till varu- eller tjänsteutvecklingen.
  • Var inte översmart. Det försvårar nämligen för kunderna att kunna engagera sig, och alienerar dem därmed från ditt varumärke. Kunderna vill känna att de är minst lika smarta som du.

Till sist: Var så mänsklig du kan – även om det många gånger är svårt för företag att uppträda som folk.

Beata Wickbom har arbetat med affärsutveckling och kommunikation på webben sedan 1995, idag i rollen som senior strateg på reklambyrån Pool. Hon är en flitigt anlitad rådgivare och inspiratör på temat sociala media och den nya webben. Hon var en av förgrundsgestalterna i den svenska internetindustrin och har bland annat grundat branschkonferensen SIME. Beata är civilekonom från Handels i Stockholm.

_

Relaterade inlägg:

small twitter_logo Micco på Twitter

The idiot’s guide to marketing, chapter 8

In the topsy-turvy world of the advertising industry, it is better to be hated than to be overlooked. This little philosophy is built on the simple logic that hate is made up of strong and genuine feelings while indifference is not made up of any feelings at all.

It means that there is a huge distance between you and the apathetic, like fierce rivals can actually become close friends through the sharing of certain experiences. This band becomes even more apparent when an additional rival turns up and threatens them both.

It is essentially crucial to know whether your consumer loves, hates or is bored by the presence of your product and its category. Ask yourself what it is that characterises her buying decision within your particular category.

Is it fear?
Is it hope?
Is it more to add a little spice to the humdrum of her existence?
Or is it characterised by pure apathy?

Imagine two axes: The first is swinging between low involvement and high-involvement; the second between zero relationship and vital relationship. This gives us four different categories of buying decisions:

1. Risk.
This applies to purchases requiring substantial investment, which means that the consumer runs of losing something – money, status or work. Some would like to believe that it is all down to a rational decision, but we now know that humans have no downright rational functions in the brain. It is this type of decision that makes the consumer defensive due to a strong feeling, namely the fear of losing. Consequently the decision takes a while longer to make, and the consumer usually seeks information from more sources before reaching the decision to buy.

The aim is to make her feel secure and to give a winning argument for her decision to buy. It is also important that she feels smart, and that you help her rationalise and verbalize her choice to others.

2. Routine.
Here we are talking about defensive low-involvement products. It is a choice that the consumer does not really relish making, as they are too boring. She can’t be bothered making a stand on all these small and meaningless decisions, so she decides one time and then just follows a routine. The choice is characterised by security. She knows what she is going to get so why take a chance on something new and unknown? It doesn’t carry any great significance, so why bother?

The challenge is to break the behavioural pattern. The most usual way is to give samples and discounts. Another way is to build a personality.

3. Spice.
This deals with brands that the consumer chooses to decorate her life with in order to add a little style and zest, for example products in the categories of ice cream, soft drinks and entertainment. We can also include durable goods that have been heavily discounted like a flat-screen TV.

The psychological driving force is the question of which brand provides the consumer most value. The choice is governed by short-term pleasure and satisfaction. The price is more often that not no great obstacle as most of the products in this category are prone to fierce competition. The task is to get the consumer to lust after the product and want it here and now. In order to succeed, you need an extremely low-price or considerable originality and feeling.

4. Hope.
Now we are talking about brands that are significant to the consumer. These are brands that the consumer kidnaps for her own use: house, watch, car, clothes, travel, perfume, accessories to name but a few. The choice is based on the image the consumer wants to create for herself. “Which image best fits with the manuscript of my life?”

The challenge is to create a cult status. To transform the brand into a so-called lovemark, a relationship that creates loyalty beyond reason.

So where does Camitz Sparkling fit in?

It is without doubt an offensive choice and an extremely conscious purchase that is driven by personal identification. It is a lifestyle brand, a marker for who you are.

One question remains though: How can this be communicated?

Read the next chapter on Mine goes to eleven, September 10: “Kill the adjectives.”

_

The lesson from Let’s get gorgeous:

Micco on Twitter

The idiot’s guide to marketing, chapter 6

A brand must be built on a living soul and a genuine dramaturgy. To be cultural and social, it must be based on a narrative, a tale that can be retold. And like all good stories, it should contain some form of heroism, a drama that your target group can identify with.

The whole scenario is reminiscent of Hollywood’s dream factory. Everything deals with dramaturgy, conflict, character and action; that’s probably why you would rather watch a film, or read a book, than watch the TV commercials. Hollywood knows how to capture its public. When the advertising industry fights to hold your interest for 30 seconds, Hollywood stories have us transfixed to the TV screen for up to two hours. So the question is: can the business world learn anything from the film industry?

You bet.

Fundamental dramaturgy deals with the moulding of a character (the brand’s personality). It is essential that this character has both good and bad sides (functional, psychological and social qualities), otherwise we would find it hard to identify with her. The character also has to have a long-term goal in life (vision) so we know where she is heading (strategic direction).

And more importantly, she must stumble across obstacles along the way in her quest for success. This leads us to two crucial elements: in one part, attention, and in the other part, to force the character into action (tactic), which is the first prerequisite for a story.

The obstacles function as challenges for the principle character. They have to be sufficiently difficult to demand a large portion of courage (feelings means drive) from our character to accept them. If she manages to overcome, she grows in stature and becomes almost heroic.

All stories are built on some kind of valour. It is, after all, the hero that we identify with.

In short: no identification without the hero. No hero without challenges. Challenges don’t appear out of thin air, they must be built on friction, the hero’s own problems. So now you know what differentiates the film industry from the advertising industry.

Friction.

It is an ingredient that the business world loathes as much as a groundsman loathes moles. In Hollywood they call it conflict, the art of all good narratives. Friction is presumably the reason why we are more familiar with a character like Dirty Harry than a brand like Opel.

It is strange, as Dirty Harry is an old character from the seventies who is very rarely seen today. Nevertheless, most people know how he thinks and acts, what drives him and what scares him.

For instance, what does Dirty Harry have that Opel lacks?

Friction?
Conflict?
A long-term goal?
A distinct direction?
A fundamental drama that appeals to us deep within, as opposed to the run-of-the-mill core values?

Remember Paul Potts? He was a shy, uglyfaced, and chubby mobile-phone salesman from South Wales, who liked to sing opera in front of the mirror. One day he entered Britain’s Got Talent, and he sang Nessun Dorma in such a way that he nearly knocked Simon Cowell off his chair, made Amanda Holden cry like a baby – and to top that off: won the whole competition, got 25 million hits on YouTube and became world famous in a blink of an eye.

Now, was this because he was the best opera singer the world has ever heard, or seen?
Or was it because he acted like a true hero and accepted a challenge that would make the rest of us look the other way?
Was it because he evoked the classic archetypal story about the ugly duckling?
Was it because of what he made us feel?

A strong personality is interesting as it is two-fold. It contains advantages and weaknesses, ambitions and fears. The good characteristics are the ones we strive to identify with. The weak ones give credibility to our character, but also create friction, which in turn gets our attention when it is put to the test.

Almost everything that is worth narrating emanates from our archetypes. The old yarns are given eternal life as they are respun and become a part of popular culture. It deals with about a dozen primary dramas that we can roughly split into four fundamental personal themes. All four themes describe the characters that are necessary for the individual strategies to achieve success and balance, while sharing the same overall aspiration.

One course aims to win power, stability and control. (A rough course that can later be divided into three more detailed features that draws strength from the myths of the caring mother, the inspirational leader and the meticulous gatekeeper.)

At the other extreme we find those that seek change. (In this group you will find characters such as the lawless rebel, the intrepid hero and the innovative creator.)

We have a third group that fights to escape the collective and achieve independence. (Here you have the detached guru in his ivory tower, the lone wolf and the naive virgin.) This group is contradictory to the fourth theme, which deals with the creating of fellowship and intimacy. (Here you meet the class clown, the loyal friend and the attractive seducer.)

One thing they all have in common is a strong endeavour to succeed. But where is the friction, the drama that makes everything interesting?

A personal drama arises through frustration and obstacles. One peculiarity that you find in all humans is that of hope. Hope for change. We always aspire after something that we don’t have, which in turn leads to a want or fear.

For example, someone who fears solitude dreams of a collective community. And contrary, someone who feels suppressed by the collective community is desperate to brake free.

Consequently a person who experiences the feeling of being diminished by power and authority wants change. And a person who feels discomfort in the presence of chaos and disorder leans towards stability and control.

The trick is to identify where your target group belongs. When you have succeeded with that, you will know which buttons to press.

The story about Camitz Sparkling derives courage from the myths about changes. The base of the story is about the rebel, hero and inventor and their fight for progress. Not to mention a part of the seducer’s archetype, a personality that seeks intimacy through devotion, sexiness, sensitivity, luxury and passion.

Just like the rain after sun, it is usual for an important objection to be raised: Is it really necessary to build a brand?

The answer is no. There are, of course, exceptions.

Read the next chapter on Mine goes to eleven, September 6: “When branding doesn’t work.”

_

The lesson from Let’s get gorgeous:

Micco on Twitter

The idiot’s guide to marketing, chapter 4

When you have the answers to the Greek’s questions (see chapter 3: The old, bearded Greek) you also have the starting point for the brand’s strategy, tactics and culture. Not one of these three aspects can give a complete picture of the brand, because it doesn’t have one, but together they provide a fairly accurate image. To explain this in a better way and to make it more fun, we can use the assistance of two well-known characters.

The outside can be personified by Mr. Spock from Star Trek. His strengths are his rationality and the fact that he analyses complex processes and breaks them down to their basic elements. He is a cold-hearted reductionist. But he also has two grave shortcomings.

The first is his lack of feelings. Those who lack sentiment can not be empathetic towards others, which means that his life is devoid of meaning and he becomes encompassed within himself and psychotic. The other shortcoming is a consequence of the first; he can’t see complex connections. These always carry with them inherent contradictions and they make him extremely nervous. He can’t relax before he has broken down and compartmentalized everything.

Of course, Mr. Spock is not real, but there are many who would love to be him. This is especially so in the business world, which is to a great extent built on ideals founded hundreds of years ago by Newton’s mechanical physics and Descartes’ dualistic philosophy, and then engulfed further by Skinner’s behaviourist psychology.

The Spock character is built on a gross misunderstanding about the human disposition and how people reach decisions. We are not rational and we cannot cultivate rational decisions, because the mind is not constructed that way. The rational functions in the cerebral cortex and the emotionally based functions in the limbic system are wired together, which is a consequence of the rational and emotional behaviour being basically the same thing – namely a wish.

Either you want something positive to happen, in which case you are emotional. Or you try to prevent anything negative happening, in which case you are defensive – or to use a less careful term, you are rational. The fact is, you are emotional in both cases.

As they are intertwined you can never maintain that you are thinking one hundred percent rationally without your thoughts running the risk of being tarnished by your emotions.

Rational thoughts are in reality feelings motivated by fear, that’s why you tend to take more time before you reach a decision. But this doesn’t mean that you can eradicate your feelings by thought alone. They came first, and they are essential for you to reach any sensible decision at all. Studies have shown that patients with a damaged connecting link between the limbic system and the prefrontal lobe make devastatingly bad decisions, despite the intellectual ability remaining unchanged.

The thing that all the Spock characters must try to understand is that feelings are the greatest force. Everything begins with a feeling. The feeling develops into a thought. The thought materializes into words. And if the words are deeply rooted in a strong feeling, it leads to action.

That’s enough about Spock, now over to the personification of the inside, to Forrest Gump. He is Spock’s antithesis. He is not particularly intelligent, if anything he reminds us of a child. He is easy to make contact with, fun, curious, empathetic, intuitive and immensely creative, as he has extreme difficulty in fixing boundaries. Despite being a wizard at getting things done quickly, it is often in a rash, imprecise and undetermined way. This often gets him into deep water (where he quickly finds a solution). But Gump has one major advantage over Spock.

He actually exists.

Not as a real person but as an emotional personality type. In the book Branding according to Forrest Gump, by Per Robert Öhlin (in Swedish), the depiction of Gump is from Plato’s aspects in order to show that none of the different aspects are completely true, and they need each other to create a reasonably corresponding picture with reality.

Outside: Medium height, weight just under the average, short hair, IQ 75. He is an idiot.

Inside: He is honest and pleasant. He does strange things at times. But he has a heart of gold.

Contextual: Born in the American deep south and raised in a small town at the beginning of the fifties. Constantly lives under the threat of institutionalization. Enlisted to the war in Vietnam where his loyalty, strong ethics and dedication made him into a hero. The very same qualities later contributed to making him rich.

As you see, the result is totally dependent on your choice of perspective. The explanation is that there are no facts. We live in a world where different truths compete with each other, which are totally personal accounts and often the result of a chain of social agreements.

Whatever it is you want to describe, be it a person or a brand, you should pay heed to all three spheres in order to see the whole picture and to gain complete comprehension. As you surely already realize, Camitz Sparkling is deeply rooted in all three spheres. In the industry we usually talk about two of these: The USP and the ESP.

Now let’s talk about ASP.

Read the next chapter on Mine goes to eleven, September 1: “Fuck the USP. Think ASP.”

_

The lesson from Let’s get gorgeous:

Micco on Twitter

The idiot’s guide to marketing, chapter 2

There is a lot of talk about brands these days. But many seem to have a muddled view of what they really are.

There are those who still talk about brands as if they were the actual product. Many believe that it’s all about a name and a symbol. Others believe that it is something that can be dissected, analysed, measured and controlled, something that can be captured on paper and stored in a binder. Even others have the conviction that a brand is just a gut feeling or an idea in the mind of the consumer.

A brand is basically a promise. It has always been so: a promise of authenticity, quality and continuity. The brands of today have even developed into a relationship, and relationships, wherever in the world they might form, are built on reciprocal altruism for mutual benefit.

Look upon the brand as a contract between the company and the consumer. The company strives for profit, the consumer chases self-improvement. The liaison between the both of them is the brand.

Who am I?
Who are you?
And what do we have in common?

In this encounter it is more often than not the company that has the most to prove to fulfil its part of the bargain. It must show considerable emotional qualities: become more trustworthy, sensitive, honest, intimate, responsible, innovative, enigmatic and entertaining. In short, more human.

The consumer returns the favour with attentiveness and loyalty.

The recipe for success consists of equal parts of both right and wrong. Or to express it in a more correct way, equal parts experience and naïve gambles. This means that when an innovation comes to life it already consists to a certain something that is by definition wrong. “Every act of creation,” said Picasso, “is first an act of destruction”.

When an idea becomes accepted it in turn becomes a part of the new norm, which, in order to develop, must be challenged by some new defect.

The antithesis of this is moderation.

Moderation demands correctness, security and continuity. Most people in the business world want moderation. They don’t want to stand out from the crowd and risk falling foul to criticism.

Moderation is stagnation in a world that is constantly moving forward. Moderation is a black hole, whose attraction of gravity absorbs everything that is not exceptional.

Peter, Mattias and the crew behind Camitz Sparkling revolt against moderation. They despise moderation. In order to break into the vodka industry they have to have all qualities but moderation. They must establish their product as the most attractive, enjoyable and interesting – to be able to attract the most attractive, enjoyable and interesting consumers.

Those who refuse to follow the rules of moderation are brought face to face with more contradictory truths than those that we usually take for granted. And that’s why we are about to make the acquaintance of an old, bearded Greek, a callous spaceman and a complete idiot.

Read the next chapter on Mine goes to eleven, August 27: “The old, bearded Greek.”

_

The lesson from Let’s get gorgeous:

Micco on Twitter

The idiot’s guide to marketing, chapter 1 (incl. background)

I spoke to Per Robert Öhlin the other day about new blog ideas. We decided to publish the last part from Let’s get gorgeous, a branding casebook about Camitz Sparkling Vodka, founded by Mattias Lindberger and Peter Camitz.

Here’s the background:

The main character, Jhoan Camitz, is killed by a dead man in New York. (Try figure that one out.) At the same time, his friend Mattias, and Jhoan’s older brother, Peter, are sitting in Stockholm, finding themselves in ecstasy, as they believe they have just come up with a brilliant idea. From that moment and onwards, the story about Camitz Sparkling Vodka, continues in leaps and bounds, between hope and despair.

The first of the three men is a living cliché of an inventor. A hyper-intelligent, introvert mad man who would rather ponder over difficult problems and dream about thunder storms, hail and lightning. The other man is the renowned commercial filmmaker who died in a bizarre accident. He viewed all of life as if through a caricature lens, where most things were portrayed as mischief and big laughs. The third one started his career as a male model (found by none the less than Bruce Weber himself), but who grew tired of flying around the world like a smiling ad and therefore decided to turn it all around; he made use of his experience of being directed and started to direct himself, together with Jhoan.

They have been faced with physics, chemistry and electronics which all seem to lead a life of themselves. They have had to live through a Stockholm premiere, which ended in humiliation. They have had to witness bankers being sprayed with foam of liquor. They have met Chinese fortune hunters who have led them astray. The have dealt with people who haven’t kept to their words. And people who have turned deaf and dumb when faced with having to make decisions.

However, all the failures have given them a lot of experience, making them wiser and better than when they started out. And it finally looks as if they have made it. Today, there are people all over the world who actually seriously believe Camitz Sparkling Vodka as the best vodka in the world. What a journey!

The world’s first branding blog relay, by Micco Grönholm & Per Robert Öhlin, starts here today. And here it is, the first chapter:

If you have read this far you should have a pretty good perception of what Camitz Sparkling stands for. You have got to know the people behind the product, including their strengths and weaknesses, dreams and nightmares. You know all there is to know about the brand’s shape, function, quality and performance – including the shortfalls. You should also have gained an insight into the significance of the brand, the feelings it creates and what it means to you.

You have also been given a description of the brand. Not an ordinary description, by any means, it is actually a much more personal and genuine description than you usually come across. It is only the moral of the story that is lacking. What does the story want to tell us? Are there any fundamental insights or practical elements that we can put to good use and implement in our daily life? Now we are coming to the theoretical crunch. We are about to take a leap into the complex area of management philosophy and brand strategy. Let’s not make it more difficult than it really is. It is best to start from the beginning, from the only thing we are certain about, namely that modern brand strategy is based on five simple standpoints:

First, you have to ask who you are and where you are. Your qualities, starting point and surrounding terrain are the given prerequisites for everything you aim to do. Then you need to decide where you want to be. Remember that the consumer is the intermediate goal that takes you to the destination, sales. You need to choose a direction, as it doesn’t matter how fast you run if you are running in the wrong direction.

When all this is done, only the tactical side remains: to run. You must be flexible. If you stumble across a swamp, you must be ready to wade or swim. If you run into steep cliffs, you must be prepared to make a detour. General Patton had a simple rule when it came to the relationship between strategy and tactics. He said, “Never tell people how to do things. Tell them what to do and they will surprise you with their ingenuity.”

In theory it is simple. The problem is to get it to work in reality. All this is an integral part of the mission for Mattias and Peter to establish and build an internationally, marketable brand.

But what is a brand? And how do you go about building one?

Read the next chapter on The Brand-Man, August 25: “Not nice. Gorgeous.”

_

The lesson from Let’s get gorgeous:

_

Micco on Twitter

Branding är ett farligt ord

Favorit i Repris 35 | Inlägget publicerades den 22 juni 2010 | 32 kommentarer

Det engelska begreppet branding har sitt ursprung i brännmärkning av boskap. Syftet är att med en unik symbol tydligt markera vem som äger vilket djur, och seden att använda brännjärn – branding iron – kan spåras till antikens Egypten.

Ägarens symbol på kon kan m.a.o. liknas vid logotypen på läskburken. Och precis som med läsklogotyperna kom symbolerna på kreaturen att med tiden förmedla mer än bara ägarskap, bl.a. rykte, status och social tillhörighet.

Ta den spanske markisen Hernán (Hernando) Cortés och hans märke bestående av tre kors, som exempel. År 1541 tog han med sig sitt pick och pack och seglade till Det Nya Landet, närmare bestämt till dagens Mexiko. Kommen ur det mest privilegierade samhällsskiktet åtnjöt Hernán hög status och stor respekt. Hans boskap ansågs vara bättre framavlad än de flesta andras, och kor märkta med tre kors blev hett eftertraktade. Dessutom kände köparen att han, genom att köpa boskap märkta med tre kors, också köpte en entrébiljett till Hernán Cortés sociala nätverk – vilket följaktligen höjde köparens status. (Önskan att köpa boskap med tre kors baserades alltså i grunden på samma sociala drivkrafter som idag påverkar vårt val av t.ex. jeans-, telefon- och bilmärke.)

Att sätta sitt egna, unika märke på boskap var m.a.o. för många mer än bara ett bevis på ägarskap. Märket på kon var också ett personligt åtagande för ”varans” värde, och därmed en högst konkret bärare av ägarens goda namn och rykte.

Det samma borde gälla dagens branding. Tyvärr är det allt för sällan så.

Sedan konsumtionsexplosionen på 1950- och 1960-talen har branding istället oftast handlat om kosmetisk försköning, helt avskild från personliga åtaganden. Fokus har varit att konstruera en fördelaktig image och att hitta på (och basunera ut) klatschiga budskap.

Och så är det alltså på tok för ofta än idag – trots de radikala förändringar som skett i medielandskapet de senaste tio åren, och trots den marknadssituation som faktiskt råder i de allra flesta branscher.

Före industrialismen träffades konsumenter och producenter personligen för att utbyta värde – ungefär så som vi gör på dagens torgmarknader. Kunderna granskade skarpsynt alternativen, och sökte helst information och vägledning från människor i deras närhet. Värde och förtroende var de enskilt viktigaste faktorerna för en långsiktig och framgångsrik affärsrelation, vilket gjorde säljarna nästintill besatta av att verkligen leverera den nytta köparna förväntade sig. Producentens (eller säljarens) förmåga att gång efter annan leva upp till kundens förväntningar hade nämligen en direkt påverkan på hennes eller hans personliga ställning i samhället.

Men i takt med att industrialismen lockade människor från landsorten till städerna blev konsumenterna allt mer beroende av återförsäljare. Avståndet mellan den som tillverkade och den som konsumerade blev allt större. Och ju mer konsumtionen ökade, ju mer intresserade blev de som sålde och marknadsförde av just försäljning och marknadsföring – och mindre intresserade av att ta ansvar för att skapa och leverera en faktisk och relevant nytta. Fokus låg kort sagt inte på att tillgodose människors behov och önskemål, utan på att minska tillverkningskostnaden per enhet genom stordriftsfördelar och på att minska distributionskostnaden per kilometer genom smartare logistik. Allt fler produkter trycktes ut till allt mer ivrigt konsumerande människor – och branding blev den viktigaste metoden för att särskilja varor och tjänster som blev allt mer lika varandra.

Nu har avståndet mellan de som tillverkar och säljer och de som köper och konsumerar åter krympt. De senaste årens teknologiska utveckling har skapat marknader som på många sätt liknar de som rådde före industrialismen och konsumtionsexplosionen. De flesta branscher är igen fragmenterade. Människor samlas i (virtuella) gemenskaper i vilka de delar intressen, värderingar eller åsikter. Vi söker och vill ha varor och tjänster som erbjuder faktisk och relevant nytta. Vi är allt mer skeptiska till reklambudskap, och lyssnar allt oftare på information och vägledning från vänner och bekanta. Och förmågan att erbjuda värde i ordets vidaste mening samt förtroendet för den som tillverkar och/eller säljer är åter igen de enskilt viktigaste faktorerna för affärsmässig framgång.

Ändå fortsätter många marknadsförare att tillämpa industrialismens version av branding. Den branding som föddes för över femtio år sedan, men som än idag (av många) betraktas som en oomtvistlig sanning. En branding som utgår från att konsumenter lydigt anpassar sig till när, var och hur budskap basuneras ut – utan möjlighet att bidra till det publika tänkandet och tyckandet. Alltså en branding som i bästa fall är pengar i sjön, men som i värsta fall kan knuffa redan föråldrade organisationer utför ättestupan.

För att lyckas framöver måste varumärkesarbetet betraktas som något annat än enbart kosmetisk försköning, helt avskild från personliga åtaganden. Det går inte längre att internt i företaget tänka ut och konstruera en fördelaktig image, för att sedan hitta på och basunera ut klatchiga reklambudskap.

Det som krävs, tror jag, är att företag i större utsträckning börjar sitt varumärkesarbete med att identifiera och definiera en för människor relevant och intressant nytta – en nytta som köparna upplever är äkta, och som alla anställda på företaget är villiga att ta ett personligt ansvar för. Därefter skall nyttan göras känd genom att berätta varför företaget gör det företaget gör, eftersom “varför” alltid är betydligt mer intressant, lockande och särskiljande än “vad” och “hur”. Och slutligen måste företag lära sig att på ett naturligt sätt bjuda in kunderna till dialog – förvandla marknadskommunikation till marknadskonversation.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard har skrivit (fritt översatt):

Koncept har precis som individer sin historia, och är precis lika inkapabla som individer att motstå tidens tand.

Industrialismens brandingkoncept kommer tvivelsutan att dö, förr eller senare.

Men för din egen skull, döda det konceptet redan nu i ditt företag.

Innan det dödar företaget.

_
Läs också Per Robert Öhlins utmärkta sammanfattning av Varumärkets historia. Och Sean Duffys tänkvärda resonemang Sorry, You Are Not a Marketing Professional (and Neither Am I).

_

Relaterat:

small twitter_logo Om du vill kan du utbyta tankar och idéer med Micco på Twitter

Berätta inte något som jag redan vet

Favorit i Repris 33 | Inlägget publicerades den 22 april 2010 | 24 kommentarer

Du har 30 sekunder på dig att charma den potentiellt största kunden i ditt företags historia: Kör!

”Som en konsekvens av lågkonjunkturen lider många företag av svag kassa och exceptionellt låga marginaler. Det har lett till ett priskrig som mycket väl kan innebära att ditt företag snabbt tappar marknadsandelar.”

Du har 20 sekunder kvar. Kunden är långt ifrån charmad. Det du hittills sagt är exakt det hon diskuterade på senaste försäljningsmötet. Och ledningsgruppsmötet. Och precis samma information har hon fått från dussintals branschtidningar och -bloggar.

Du tar ny sats.

”Att effektivisera logistikprocessen har alltså blivit direkt avgörande för lönsamheten. Vår produkt hanterar tre parallella processer och är utvecklad av…”

Hon döljer en gäspning och ser på klockan för att artigt markera att hon måste skynda vidare.

Vad var det som gick fel?

Du använde de första 15 sekunderna till att konstatera det uppenbara. Du berättade något som kunden redan visste, och misslyckades därför med att få henne intresserad.

Ta nu ett titt på vad du säger i dina annonser, på din webbsajt och i dina PowerPoint-presentationer. Handen på hjärtat, hur ofta börjar du med en recitation av något som kunderna redan känner till, eller är fullkomligt ointresserade av? Hur lång tid tar det innan du kommer till pudelns kärna – alltså det som gör ditt erbjudande, ditt företag eller din produkt annorlunda än alla andras?

För ett antal år sedan skrev den amerikanske copywritern Scott Flood en begåvad artikel från vilken jag lånat anslaget till det här inlägget. I den gav han sju enkla råd på hur en text, skriven eller sagd och med fokus på b2b, skall struktureras för att bli säljande.

1. Säg något som angår mig
Tillbaka till kunden. Vad tror du hade hänt om du istället börjat din pitch med att säga något i stil med: ”Jag kan hjälpa dig att behålla dina marknadsandelar, genom dina befintliga distributionskanaler”? Du hade förmodligen fått hennes uppmärksamhet. Och väckt hennes nyfikenhet. Istället för att berätta något hon redan visste, hade du erbjudit en lösning på ett problem. Du hade framstått som någon som inte bara förstår hennes affärsprocess utan som också kan hjälpa henne att göra något som hennes konkurrenter inte klarat av.

2. Säg något som betyder något
En produkt är inte bara en produkt, det är en lösning på ett behov eller ett svar på en önskan. Fokusera alltså inte på vad produkten gör, berätta vad den leder till. Säg inte att den ”hanterar tre parallella processer” om du inte kan förklara vad det betyder för köparen. ”För att du skall kunna betjäna dubbelt så många kunder på hälften så lång tid, har vi gjort det möjligt att hantera tre parallella processer…” Vad det betyder inser kunden direkt.

3. Förklara hur det fungerar
Att betjäna dubbelt så många kunder på halva tiden är ett stort löfte. Här finns följaktligen en risk att kunden blir skeptisk. Tala alltså om på vilket sätt ni löst uppgiften. Vilken innovation, kombiinnovation eller geniala idé är det som gör lösningen möjlig? Men snälla, låt inte ingenjörerna stå för beskrivningen. Gör de det, kommer ingen att begripa den – utom möjligen andra ingenjörer.

4. Bevisa att det fungerar
Ett av de största hindren vid införsäljning är kundens upplevelse av risken att köpa från just dig (läs mer här). Vaga löften om paradigmskiften och löst definierade industripartnerskap övertygar ingen klok köpare. Berätta vad din produkt gör idag. Ge handfasta exempel. Hur har den fungerat för andra företag? Vad tycker andra kunder om den? Om du kan bevisa vad produkten gjort för andra är det lätt för kunden att räkna ut vad den kan göra för henne. Halvera personalkostnaden. Kanske fördubbla kundbasen.

5. Berätta mer
Du behöver inte förklara allt i minsta detalj. Men gör detaljerna tillgängliga för de som faktiskt är intresserade, t.ex. på din webbsajt. För även om de personer som avgör vilken leverantör som skall väljas vanligtvis inte är nämnvärt intresserade av tekniska detaljer, finns det förmodligen andra i deras organisation som är det. Och det händer titt som tätt att dessa specialisters välsignelse är nödvändig för att affären skall gå igenom. Alltså berätta inte allt för alla, men se till att alla snabbt och lätt kan hitta exakt den information de vill ha. Eller ännu hellre, hur de skall komma i kontakt med rätt personer på ditt företag så att de kan inleda en diskussion – t.ex. på din webbsajt, Twitter, Facebook eller LinkedIn.

6. Berätta vad jag ska göra
Låt oss anta att dina texter och bilder nu gör jobbet lika bra som din stjärnsäljare under en riktigt lyckad dag. Kunden är övertygad. Alla tvivel och farhågor är som bortblåsta. Hon är redo att köpa. Allt hon behöver göra är att… eh… att… okay..? Vad är det hon ska göra nu? Ringa dig? Skicka ett mejl? Kontakta en återförsäljare, och i så fall vilken? Om du inte talar om för kunden att göra något kommer kunden heller inte att göra något. Visst, hon kommer att ha en varm och positiv känsla för ditt varumärke, kanske t.o.m. anse att hon gillar det, men det innebär inte att hon är beredd att slå knut på sig själv för att lista ut hur hon skall köpa. Och rätt som det är kommer någon annan med en (till synes) nästan lika bra produkt som din, men som gör köpet enklare, smidigare och snabbare. Gissa vem som får kunden.

7. Berätta snabbt
En uppskattad talare och skicklig retoriker förklarade en gång sin teknik: ”Jag berättar för dem vad jag kommer att berätta för dem, sedan berättar jag vad jag har berättat.” I dagens kommunikationsintensiva värld har vi (tyvärr) inte längre den lyxen. Berätta för kunderna något de inte redan vet, berätta något som betyder något för dem, berätta vad de skall göra. Och gör det snabbt och tydligt.

Lyckas du, kommer det inte att dröja länge innan din chef anser att du är ett geni.

_

Relaterat:

small twitter_logo Om du vill kan du utbyta tankar och idéer med Micco på Twitter

Vad är varumärket och vad är produkten?

Favorit i Repris 27 | Inlägget publicerades den 2 mars 2010 | 36 kommentarer

En produkt är en vara, tjänst eller idé som tillgodoser organisationers, sociala gruppers eller privatpersoners behov och önskemål. Ett varumärke är en brokig samling tankar, känslor och åsikter som kanaliseras i en både medveten och omedveten förväntan på produkten.

Produkter kan beskrivas intellektuellt och jämföras rationellt, medan varumärken består av mentala associationer som är betydligt svårare att både beskriva och jämföra.

Jag brukar förenkla det här resonemanget genom att dela in varje erbjudande i tre delar:

  • Funktion/Prestanda
  • Värde/Nytta
  • Relation/Förtroende

När jag föreläser för säljare händer det att jag påstår att de gärna och ofta fokuserar på att tala om funktion, prestanda och pris (det sistnämnda är den mest basala delen av Värde/Nytta). Och detsamma kan tyvärr sägas om många varumärken.

Dilemmat är bara det, att det som får köparen att vilja köpa, alltså att komma till beslut, nästan uteslutande handlar om dels vilken nytta hon tror sig ha av erbjudandet och dels hur hon upplever relationen till, och förtroendet för, säljaren. Vetenskapen har, trots allt, fastslagit att alla beslut – stora som små, inom b2b såväl som b2c – baseras på emotionella faktorer, inte rationella. Vi väljer med hjärtat men motiverar med hjärnan, något som bl.a. Daniel Kahneman bevisat och t.o.m. fått Nobelpriset för. (Tror du fortfarande inte på mig, läs inlägget Du har ingen aning om varför dina kunder köper.)

Dessutom exponerar sig säljaren, genom att fokusera på funktion, prestanda och pris, för något jag kallar intellektuell konkurrens. Erbjudandet kan tämligen enkelt jämföras med konkurrenternas, och då finns det alltid något annat företag som kan överträffa säljarens erbjudande på minst en punkt.

Inte nog med det, eftersom erbjudandet kan mätas, vägas och värderas intellektuellt kommer köparen att vid minsta felaktighet i leveransen, prestandan eller servicen att uppleva det som att säljaren inte höll det han lovade. Förtroendet skadas. Relationen försvagas. Det upplevda värdet minskar. Och därmed minskar också betalningsviljan (och incitamenten för återköp).

Mark Michalek är sannolikt en av världens absolut bästa bilförsäljare genom tiderna. Under flera år snittade han fantastiska 37 bilar per månad, mot ett genomsnitt på kanske 10–15, och hans rekord är 13 sålda bilar till privatkunder på en dag(!). Han fick en gång frågan vad han gör som inte andra gör, och svarade att hemligheten finns i hans motto:

Make a friend. Sell a car. Make money.

Det Mark Michalek intuitivt begripit, och lyckats omsätta i praktiken, är att människor köper av människor som de gillar och litar på. Mark säljer inte bilar genom att fokusera på funktion, prestanda och pris, utan genom att fokusera på (och ta hand om) köparens behov och önskemål, samt på att bygga och underhålla en stark relation med var och en av hans ca 3.500 kunder.
_

Product_vs_Brand

_
Samma gäller varumärkesbyggande. Företag som fokuserar på den kundupplevda nyttan av erbjudandet och på att bygga starka kundrelationer tillämpar det jag kallar emotionell konkurrens. Det innebär, i korthet, att andra varumärken får det ohyggligt mycket svårare att erbjuda ett alternativ som köparen faktiskt upplever är ”bättre” för henne, eftersom ”bättre” är en komplex och subjektiv bedömning som i de flesta fall tillskrivs det varumärke som gillas mest. Det innebär också att köparen blir betydligt mer tolerant för eventuella fel och brister i produkten, eftersom vi har lättare att förlåta dem vi gillar. Men också för att skälen för köpet inte baserades på rationella (mätbara) överväganden – alltså produkten som sådan – utan på emotionella (icke mätbara) grunder – alltså på den upplevda nyttan av produkten och på relationen till och förtroendet för varumärket.

Därmed inte sagt att funktion, prestanda och pris saknar betydelse. Deras betydelse är dock sekundär – inte minst i alla de branscher där skillnaden mellan olika produkters faktiska prestanda (och pris) är så godtycklig att köparen inte upplever den som relevant.

Kost sagt: Skilj på vad som är produkten och vad som är varumärket. Skilj på vad som är och vad som gör.

Och lägg för allt i världen inte krutet på det som köparen ändå tar för givet – alltså att produkten är det den är, och att den kostar pengar att köpa.

_

Relaterat:

small twitter_logo Om du vill kan du utbyta tankar och idéer med Micco på Twitter

Varumärken är förväntningar

Favorit i Repris 26 | Inlägget publicerades den 27 oktober 2009 | 32 kommentarer

Ett varumärke är vad människor förväntar sig att det skall vara.

Läs det en gång till.

Ett varumärke är förväntningar. Punkt.

Ett varumärke är alltså inte varan eller tjänsten du köper, inte heller din relation till säljaren eller företaget. Däremot påverkar varan eller tjänsten – liksom dina kontakter med företaget – upplevelsen av varumärket, vilket i sin tur påverkar din förväntan på det. I positiv eller negativ riktning.

Starka varumärken lovar vad de kan hålla. De levererar alltid minst det du förväntat dig, vilket förmodligen gör dig till en lojal kund och därmed sannolikt en lönsam sådan.

Mindre starka varumärken försöker hålla vad de lovar. Men i praktiken lyckas de allt för sällan uppfylla förväntningarna. De kan i och för sig sälja varor eller tjänster i stora volymer, t.o.m. tidvis tjäna pengar, men kunderna är generellt illojala och byter ut varumärket så snart tillfälle ges.

Svaga varumärken lovar många olika saker, eller något som inte berör oss. De upplevs alltså splittrade eller ovidkommande, vilket innebär att vi antingen inte kan eller inte vill ha egentliga förväntningar på dem. De kan sälja på pris och prestanda, men är mycket sårbara mot den konkurrent som lyckas skapa spännande, relevanta förväntningar.

Logiskt, men inte alls rationellt.

Saken är nämligen den att våra förväntningar sällan (om någonsin) har med produkten som sådan att göra. Våra behov och önskemål handlar enkelt uttryckt om det som varan eller tjänsten resulterar i, inte vad den är. Mina förväntningar på t.ex. Apple är inte en kraftfull laptop, en billig musikbutik, en rymlig mp3-spelare eller en mobiltelefon med bra ljudkvalitet. Det jag förväntar mig är att Apple alltid skall leverera en överlägsen (och enkel) användarupplevelse, jämfört med varor och tjänster från konkurrerande varumärken.

Dessutom är känslorna kopplade till våra förväntningar olika starka beroende på hur viktig nyttan eller upplevelsen av produkten är för oss. Om jag t.ex. skall köpa en ny bil är mina förväntningar laddade med mycket starka känslor, kopplade till vad jag tror mig behöva och vilja ha, och valet av märke blir motsvarande lika viktigt. Skall jag däremot köpa toalettpapper spelar märket mindre roll, eftersom mina förväntningar på vad toalettpappret skall resultera i är betydligt mindre känsloladdade.

Jämförelsen är förvisso orättvis, i bemärkelsen att en bil är en betydligt större ekonomisk investering än några rullar toalettpapper. Konsekvenserna av mitt val blir större.

Men faktum är att varans pris inte nödvändigtvis står i direkt proportion till dess emotionella värde för oss. Åtminstone inte per automatik.

Tänk Coca-Cola, Google, Lego, Absolut och Cheap Monday.

Poängen är nämligen att våra känslor till, våra förväntningar på och t.o.m. våra upplevelser av ett varumärke kan manipuleras. Nike lyckades göra gymnastikskon till något annat än bara en gymnastiksko, genom att adressera vår önskan att vinna och krossa allt motstånd. När vi köper Nike förväntar vi oss att bli en del av det vinnande laget (om än ute i periferin). Och Harley-Davidson har aldrig sålt motorcyklar. De tilltalar istället den 43-årige advokatens önskan att få ta på sig ett skinnställ, glida ut i obygden och för en stund känna sig lite farlig och rebellisk.

Vilket leder oss till pudelns kärna.

Varumärken som skapar förväntningar som är kopplade till det varan eller tjänsten är, kommer att få det mycket svårt att alltid hålla vad de lovar. Varje gång något i produkten, leveransen eller servicen brister, kommer kunden att uppleva det som att varumärket har brutit sitt löfte.

Varumärken som skapar förväntningar kopplade till det varan eller tjänsten resulterar i, har däremot alla möjligheter att lova vad de kan hålla. Kundens toleransnivå vad gäller enstaka fel och brister i produkten, leveransen eller servicen är mycket hög – så länge de anser sig få den upplevelse eller nytta de förväntade sig.

Enkelt sagt, men svårt att lyckas med.

Dessutom: Ju mindre viktig din produktkategori är för kunderna, desto svårare är det. Men svårt är inte det samma som omöjligt.

Det första steget är att acceptera att ditt varumärke är en metafor för någonting helt annat än din vara eller tjänst. Det är människors förväntningar på en nytta eller upplevelse. Vilken, är något du kan påverka.

Alltså är nästa steg att svara på frågan: Vad har varje person, vid varje tillfälle, rätt att förvänta sig av ditt varumärke?

Beroende på den produktkategori ditt varumärke finns i, och vilka förväntningarna är idag, kan du därefter välja ett av följande fyra strategiska vägval (enklaste strategin först, svåraste sist):

  1. Fokusera på och renodla det ditt varumärke resulterar i (och som på något sätt gör det annorlunda jämfört med konkurrenterna).
  2. Stärka den upplevda viktighetsgraden av det ditt varumärke resulterar i.
  3. Minska viktighetsgraden av det den värsta konkurrentens varumärke resulterar i.
  4. Addera en helt ny nytta och/eller upplevelse.

Och sist, men inte minst, se alltid till att förväntningarna på ditt varumärke är realistiska i förhållande till den upplevda leveransen. Alltså att du inte lovar mer än du kan hålla.

_

Relaterat:

small twitter_logo Om du vill kan du utbyta tankar och idéer med Micco på Twitter