Tag Archives: business-to-business

Sociala medier i B2B: Försöker vi tvinga ner styvsysterns fot i Askungens sko?

Gästinlägg av Malin Sjöman

Allt fler stora svenska B2B-företag finns i sociala medier: Ericsson, Posten och Scania är tre välkända exempel. I USA är trenden ännu tydligare. För IT- och teknikföretag som Dell, HP och IBM är sociala medier sedan länge ett självklart inslag i kommunikationsmixen.

Som konsult hjälper jag mindre och medelstora B2B-företag att lyfta sin marknadsföring och kommunikation. Min professionella spaning är att många svenska B2B-företag, med undantag för en dryg handfull storföretag, fortfarande tvekar inför, räds eller till och med skyr sociala media i sitt kommunikationsarbete.

Fem skäl till att sociala media inte tagit fart för B2B-företag
För ett par veckor sen ägnade jag en helkväll till en nätverksträff med gruppen ”B2B-Marknadsföring” inom Marknadsföreningen i Stockholm. Tillsammans med 25 andra B2B-marknadsförare med ett brinnande intresse för B2B-kommunikation försökte jag få en samlad bild av vad som händer just nu inom sociala medier i svenska B2B-företag. Eller, som det visade sig, vad som inte riktigt händer. Bara ett fåtal av de marknadsförare som samlats upplevde att deras företag var igång med sociala medier i den utsträckning de skulle önska. Och skälen till varför det stora flertalet inte var det kan summeras i fem punkter:

  1. Kulturell tröghet. Många företagsledningar ser fortfarande sociala media som något nytt och obekant. Eller som något som saknar bäring på B2B-affären. Sociala media förknippas med privatprat på Facebook och hemmasnickrade filmer på YouTube. Bilden av företags användande av sociala media associeras med virala kampanjer och fokus på taktisk reklam, inte på långsiktig kommunikation och dialog.
  2. Otydligt ägarskap. Flera B2B-marknadsförare vittnade om hur ett otyligt ägarskap i företaget, och avsaknaden på en uttalad strategi för sociala media, blivit ett av huvudskälen till att de inte kommit igång med det praktiska arbetet.
  3. Svårmätbart. Det upplevs som svårt att visa på konkreta, helst kortsiktiga, resultat i sociala media. När en nysatsning ställs mot att lägga pengarna på nästa branschmässa, att generera fler leads med hjälp av telesales eller nya säljstödsverktyg, tvekar många och väljer beprövade kort.
  4. Tidsbrist. Att ta ny kurs och prova nya arbetssätt tar tid. Minst krävs en initial investering i att bygga kunskap och utvärdera alternativa plattformar och verktyg. Ett högt tempo i den vändande konjunkturens spår är en starkt bidragande orsak till att många fortsätter kommunicera enligt invanda, väl inarbetade metoder och strukturer.
  5. Prestationsångest. Vi är hårda mot oss själva i de svenska B2B-företagen. Vi frågar oss, kanske en gång för mycket, om vi verkligen har något att komma med innan vi väljer att kliva in och delta.

Sammanställd kan listan verka kompakt. Vägen mot en bredare användning av sociala medier ser mer ut som en hinderbana än ett öppet spår mot nya möjligheter.

Men är det kanske så att vi försöker sammanföra två världar, sociala media- respektive B2B-världarna, som helt enkelt inte hör i hop? Har vi ryckts med av en trendvind som egentligen är bäst lämpad för konsumentmarknadsföring? Försöker vi med sociala medier tvinga in ett arbetssätt som passar B2B-företagen lika illa som Askungens sko passade den välväxta styvsysterns fot?

Fem anledningar till att skon faktiskt passar
Jag tror inte det. För varje hinder på vägen finns en minst lika god anledning för det lilla eller medelstora B2B-företaget att ta en aktiv roll i sociala medier:

  1. Framgångsrika B2B-företagare är vana nätverkare. Med de relationsbyggande tentaklerna ute används nätverksträffar, grillkvällar med grannarna och flygresor till att söka nya affärskontakter. I varje kontakt kan det finnas en ny kund, en ny samarbetspartner eller en ny återförsäljare. Medarbetarna är vana att kartlägga sina kontakter och nätverk för att få en bild av vem som fattar vilka beslut och vilka som påverkar vem – med målet att skapa nya affärer. Sociala media ger nya möjligheter att hålla det professionella nätverket uppdaterat, bortom personliga Outlook-konton och traditionella Filofaxer. Enbart LinkedIn har nu närmare 700.000 professionella användare i Sverige. Internationellt har nätverket passerat 100 miljoner medlemmar. Öppna plattformar och förbättrad sökbarhet underlättar dessutom möjligheten att identifiera industriella beslutsfattare samt att följa och analysera de som påverkar din branschs utveckling.
  2. B2B-affärer tar tid. B2B-företagare är vana att att vårda sina relationer för att bygga affärer på lång sikt. B2B-säljaren vet att dialog leder längre och generar bättre affärer än envägskommunikation. Företagen vet att framgång inte byggs genom att en enda person eller funktion i företaget har allt ansvar för relationen till kund. Ofta har stora delar av B2B-företaget, från sälj och säljstöd till kundsupport, produktutveckling och företagsledning, en aktiv kunddialog. Sociala medier erbjuder nya plattformar för B2B-företaget att fortsätta fördjupa relationer och skapa kontinuitet i dialogen. De kan också erbjuda verktyg för att fortsätta koordinera företagets mångfacetterade dialog med marknaden.
  3. B2B-företag utvecklar tillsammans med kunderna. Många svenska teknikorienterade B2B-företag är duktiga på att föra in kunskap och inspiration från marknaden i sin produkt- och tjänsteutveckling. Företagens medarbetare är vana att arbeta nära sina kunder och samarbetspartners och involvera dem i utvecklingsarbetet. De förstår också att företagets befintliga kunder ofta uppskattar och har mycket att vinna på att nätverka med varandra. Användargrupper, referensgrupper, teknikutvecklingsgrupper och nätverksorienterade kundträffar är vanliga arbetsverktyg för de företag som är på rätt väg. Sociala media ger B2B-företaget nya möjligheter att engagera sig med sina befintliga användare. Valet står mellan att välja redan etablerade plattformar som branschspecifika communities eller att skapa dedikerade företags- eller användarcommunities. Målet är att hitta rätt kanal för de redan engagerades åsikter och idéer, samt att skapa kontinuitet i dialogen.
  4. Kunskap attraherar. Många företag arbetar idag med Thought Leadership i någon form- de vill vara kompetensledande inom sitt område. Genom att dela med sig av kunskap inom ett område är målet att positionera företaget som en kompetent och trovärdig spelare. Traditionellt har konferenser och mässor eller egna seminarier varit metoder att visa och befästa ett kunskapsledaraskap. Det är också allt vanligare att företag lagt om fokus i sina kundtidningar och nyhetsbrev, från presentation av företaget och dess produkter till ett mer redaktionellt och kunskapsbaserat innehåll som kretsar kring kundernas utmaningar. Sociala media ger nya möjligheter för företag som eftersträvar ett kompetensledarskap. Bredden av kanaler, anpassade efter hur budskapet paketerats, som SlideShare, YouTube och Flickr ökar spridningen. De gör det möjligt att nå ut utanför den egna webbplatsen och ökar chansen att nå fram till kunder som ännu inte känner till företaget.
  5. B2B-affären görs mellan människor, inte mellan företag. B2B betyder företag-till-företag. Ändå vet vi att det i slutändan är människor som gör affärer med människor. B2B-företagens varumärken byggs i hög grad genom den mänskliga relationen mellan köpare och säljare. Samtidigt börjar majoriteten av alla B2B-köp numera på nätet (Forrester Research, 2007). Företagens webbplatser blir därför allt viktigare för marknadsförings- och försäljningsarbetet. Jerry Silfwer har i ett tidigare inlägg poängterat hur företagswebbarna allt för sällan speglar B2B-företagets mänskliga själ, och allt för ofta känns som digitala anslagstavlor med företags- och produktinformation. Sociala media, med företagsbloggen som en bärande del, kan hjälpa B2B-företaget att hålla kvar det mänskliga affärsmannaskapet i en beslutsprocess som till en allt större del stöttas av digitala medier. De blir viktiga verktyg för att se till att varumärket inte ”avpersonifieras” i samma takt som affärskontakten gör det.

Och så till en avslutande paradox.

Det som ofta lyfts fram som de nya fördelarna med sociala medier – företags möjlighet att kommunicera snarare än att informera, att främja öppenhet och dialog framför monolog, att bättre engagera företagets kunder i produkt- och tjänsteutvecklingen samt att bredda kontaktytorna in i företaget – är redan en naturlig del av vardagen för många B2B-företag. Sociala medier borde alltså passa som Askungens egen fot i skon av glas för B2B-marknadsförare.

Trots det går det trögt. Men kanske beror det på just det faktum att sociala medier är så närbesläktade med hur B2B-kommunikation sett ut under lång tid. De känns naturliga, men inte revolutionerande. Och samtidigt svåra och tidskrävande.

Ändå borde likheterna tala för att allt fler, i det långa loppet, hittar till de sociala medierna och där göra det som redan framgångsrika företagare har i ryggmärgen. Om än på nya, mer strukturerade och betydligt effektivare sätt.

Malin Sjöman har över 15 års erfarenhet av B2B-marknadsföring, produktledning och affärsutveckling inom IT och telekom, från den svenska marknaden och internationellt. Hon hjälper B2B-företag med strategi, planering och operativt genomförande inom marknadsföring, kommunikation och PR. Hon är också en av initiativtagarna till erfarenhetsnätverket B2B-marknadsföring inom Marknadsföreningen i Stockholm. På den egna bloggen skriver hon framförallt om B2B-marknadsföring, gärna med fokus på hur den förändras i en alltmer digitaliserad värld.

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook

Därför köper dina kunder (b2b)

För ett tag sedan skrev jag om vikten av att basera ditt entreprenörskap och varumärkesarbete samt din marknadsföring och försäljning på rätt kunskap. I korta ordalag handlar det om att inte lita på vad människor säger är skälet till att de valt eller inte valt att köpa från dig, utan istället ta reda på vilka tankar och känslor som egentligen får dem att vilja köpa eller betala ett högre pris.

Det är trots allt först när du vet vilka varumärkesassociationer som driver försäljning i din bransch, kombinerat med vilka av dessa associationer ditt varumärke kan erövra, förstärka eller försvara, som du ser ditt varumärkes fulla potential.

(Har du ännu inte läst Känner du till ditt varumärkes fulla potential? föreslår jag att du gör det innan du fortsätter.)

I nämnda inlägg lovade jag att återkomma till de lärdomar som Johan Anselmsson och Niklas Bondesson (f.d. Persson) vid Lunds Universitet har skaffat sig efter nästan 20 års forskning i och ett mycket stort antal analyser av sanna försäljningsdrivande (intäktsdrivande) faktorer.

Nu infriar jag det löftet.

Tack vare Niklas generositet kan jag i det här inlägget avslöja huvuddragen från hans och Johans rykande färska meta-studie över försäljningsdrivande faktorer inom business-to-business (b2b). Längre fram kommer jag att återkomma med en sammanfattning av en meta-studie över försäljningsdrivande faktorer inom business-to-consumer (b2c). Men redan i nästa inlägg presenterar jag tre mer allmänna lärdomar om vad som krävs för att skapa ett starkt varumärke, inom både b2b och b2c, baserat på Johans och Niklas arbete.

Med hänsyn till att meta-studien så småningom kan komma att publiceras som en forskningsrapport har jag utelämnat delar av informationen.

De mest intäktsdrivande varumärkesassociationerna inom b2b
Niklas har sammanställt enkäter som besvarats av tusentals b2b-köpare i nästan 50 länder, om drygt 60 företagsvarumärken, från 12 olika undersökningar. Varumärkena representerar hela skalan från renodlade produktföretag till renodlade tjänsteföretag, med den stora majoriteten någonstans mitt emellan (varumärken som erbjuder en kombination av produkt och tjänst).

Jag vill åter igen poängtera att analysmetoden inte fokuserar på vad kunderna säger är viktigt vid valet av leverantör, vilket konventionella marknadsundersökningar normalt gör. Den är istället en statistisk analys av vilka varumärkesassociationer som i verkligheten får kunder att vilja köpa och/eller betala mer – vilket f.ö. är det som gör Niklas och Johans analysmetod unik. I deras meta-studie har 19 generella associationer, som alla visat sig vara viktiga inom b2b-forskning, analyserats.

Resultatet är, minst sagt, intressant.

De fem mest intäktsdrivande varumärkesassociationerna inom b2b är:

  1. Värdeskapande
  2. Kundfokus
  3. Prestige och status
  4. Pålitlighet
  5. Leveransförmåga

Dessa associationer är alltså de som starkast driver både viljan att köpa (volympremie) och viljan att betala mer (prispremie). Varumärkesassociationer som ”produktkvalitet” (plats 12), ”innovation” (plats 10) och ”service” (plats 6) är mindre viktiga vid valet av b2b-leverantör än t.ex. ”prestige och status”.
_

_
Som du ser i bilden ovan är det olika associationer som har starkast inverkan på volym- respektive prispremie. De tre associationer som har starkast inverkan på volympremie (viljan att köpa) är:

  1. Service
  2. Pålitlighet
  3. Kundfokus

Starkast inverkan på prispremie (viljan att betala) har:

  1. Unikhet
  2. Gemenskapskänsla
  3. Prestige och status

Associationerna som driver volympremie ser alltså ut att vara av mer förnuftig karaktär, med vissa drag av riskreduceringsmotiv, medan de som driver prispremie verkar präglas av positiva motivationsfaktorer, med tydliga sociala inslag. De här skillnaderna i intäktsdrivande associationer kan vara bra att ha i åtanke beroende på om din främsta utmaning är att vinna eller försvara marknadsandelar (volympremie) eller att motivera varför dina varor och/eller tjänster kostar mer än konkurrenternas (prispremie). Särskilt då vissa associationer som driver det ena mycket väl kan hämma det andra. Exempelvis har “unikhet” i vissa branscher visat sig ha just den effekten; associationen driver prispremie men hämmar volympremie.

Sammanfattningsvis visar Niklas Bondessons och Johan Anselmssons meta-studie att det finns tydliga, generella mönster för vad som får b2b-kunder att vilja köpa och betala mer. Det är dock ytterst viktigt att du beaktar att det är just generella mönster. För att verkligen lyckas att bygga, förstärka eller försvara ett starkt varumärke måste du ta reda på exakt vilka associationer som driver försäljning i just din bransch och på dina marknader. Att lita enbart på generella tumregler kan vara farligt; det som driver försäljning i en kategori kan vara helt oviktigt i en annan.

I Niklas Bondessons avhandling Tracing the Drivers of B2B Brand Strength and Value (kan beställas här) visar han hur du med kirurgisk precision kan knyta samman det kunder och potentiella kunder tänker och tycker om ditt varumärke (image) med det som driver försäljning och motiverar pris (styrka) – och som därmed bidrar till företagets lönsamhet (värde).

Trots allt, ett varumärke är inte starkt förrän det bidrar till att sälja mer eller till att motivera ett högre pris.

Det tål att upprepas om och om igen.

_
Tillägg den 20 april och 7 juni 2011:
I uppföljaren till det här inlägget, Vad gör ett varumärke starkt?, kan du ta del av Niklas och Johans tre viktigaste lärdomar om vad som får människor att välja ditt varumärke och betala mer för det (både b2c och b2b). Och i Därför köper dina kunder (b2c) presenterar jag meta-studien över försäljningsdrivande faktorer inom business-to-consumer (b2c).

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook

Formeln för rätt pris

Favorit i Repris 28 | Inlägget publicerades den 20 april 2010 | 19 kommentarer

Vid marknadsföring till företag, alltså s.k. b2b-marknadsföring, är en av kärnfrågorna ofta: ”Vad är kunden beredd att betala?”.

Det finns ett enkelt svar. (Åtminstone i teorin.)

Det pris köparen kan acceptera (P) är kvoten mellan det förväntade värdet av produkten (V) och den upplevda risken att köpa av dig (R):

Utskrift

Det förväntade värdet är det faktiska, rationella värde som din vara eller tjänst kan beräknas skapa för köparen – på kort eller lång sikt. Det här värdet handlar så gott som alltid om din varas eller tjänsts förmåga att på ett eller annat sätt bidra till högre intäkter, lägre kostnader och/eller bättre kassaflöde. Och det är det här värdet köparen är intresserad av eftersom en b2b-affär nästan alltid startar i ett rationellt uttalat behov, t.ex. av att effektivisera en process eller förbättra en produkt. Det är alltså mer regel än undantag att köparen identifierar behovet och tar kontakt med de leverantörer som hon eller han bedömer har förmågan att tillfredställa det.

Den upplevda risken är det förväntade värdets raka motsats. Lika rationellt som värdet av ditt erbjudande skall kunna bedömas, lika irrationell är köparens riskbedömning att köpa från just dig. Och precis lika enkelt som förväntat värde låter sig beskrivas, lika komplexa är de sammanhang som påverkar upplevd risk.

Alltså måste jag generalisera.

Det finns två sorters riskvariabler i en b2b-affär: Graden av osäkerhet gällande affärens utfall samt graden av de negativa konsekvenserna om fel beslut fattas.

Den första variabeln, risken att utfallet uteblir, är i mångt och mycket en fråga om trovärdighet – alltså köparens förtroende för dig som säljare. ”Kan de verkligen leverera det de lovar? Kommer vi verkligen att spara 20% i materialkostnader?”

Den andra variabeln, risken att fatta fel beslut, handlar om konsekvenser för både företaget och den enskilde individen. ”Vad blir konsekvensen för företaget om vi fattar fel beslut? Vilken risk utsätter jag mig för som yrkesperson?”

Exempel på den upplevda risken finns bl.a. att läsa i Hawes & Barnhouse’s studie från 1987, i vilken de bad b2b-köpare att gradera de risker de såg som mest allvarliga. ”Att jag känner mig yrkesmässigt inkompetent” hamnade på första plats följt av bl.a. ”Att relationen med företagets användare blir ansträngd”, ”Att chanserna till befordran minskar” och ”Att statusen bland kollegerna sjunker”.

Riskbedömning är alltså övervägande emotionellt grundad. En sorts rädsla för att fatta ett dåligt beslut – ett beslut som köparen senare kan komma att få ångra. Och många gånger är rädslan för att göra ett dåligt val starkare än önskan att göra ett bra. ”Det som hittills har fungerat, har trots allt fungerat. Och de företag jag känner till, känner jag trots allt till.”

Enligt IMP Group kännetecknas b2b-affärer just av att köpare drar sig för att bryta befintliga och fungerande affärsrelationer samt av att de oroar sig för alla de tekniska och logistiska problem som kan uppstå i samband med ett eventuellt byte av leverantör. Men också av att b2b-köpare ogärna lägger ner allt för mycket tid på att i detalj jämföra och utvärdera konkurrerande varumärken.

Dessutom är den upplevda risken i en b2b-affär ytterst sällan kopplad till en enskild individ. I en övervägande majoritet av b2b-köpen avgörs valet av leverantör/varumärke av en grupp, uttalad eller outtalad, och blir alltså i slutändan en kompromiss – en sorts ”gruppens minsta gemensamma nämnare”. Valet faller på det alternativ som alla i gruppen kan acceptera (eller tros kunna acceptera), snarare än på det alternativ som en eller ett fåtal i gruppen föredrar.

Enkelt uttryckt är det mer bekvämt för b2b-företag att välja en leverantör som alla känner till och har tillräckligt höga tankar om än ett varumärke som är okänt för de flesta men som har det (rationellt sett) bättre erbjudandet. Det gör det paradoxalt nog lättare att försvara köpbeslutet senare, både för sig själv och inför kollegerna.

Kontentan är alltså att b2b-köparen i och för sig är beredd att betala mer i takt med att det förväntade värdet av en vara eller tjänst ökar, men bara så länge risken bedöms som acceptabel.

Och eftersom allt fler varumärken i allt fler branscher har allt mer lika erbjudanden, kan det många gånger vara betydligt mer lönsamt att försöka minimera köparens upplevda risk än att försöka skruva upp det förväntade värdet.

_

Relaterat:

small twitter_logo Om du vill kan du utbyta tankar och idéer med Micco på Twitter

Vad är kunden beredd att betala?

0_percent_off

Vid marknadsföring till företag, alltså s.k. b2b-marknadsföring, är en av kärnfrågorna ofta: ”Vad är kunden beredd att betala?”.

Det finns ett enkelt svar. (Åtminstone i teorin.)

Det pris köparen kan acceptera (P) är kvoten mellan det förväntade värdet av produkten (V) och den upplevda risken att köpa av dig (R):

Utskrift

Det förväntade värdet är det faktiska, rationella värde som din vara eller tjänst kan beräknas skapa för köparen – på kort eller lång sikt. Det här värdet handlar så gott som alltid om din varas eller tjänsts förmåga att på ett eller annat sätt bidra till högre intäkter, lägre kostnader och/eller bättre kassaflöde. Och det är det här värdet köparen är intresserad av eftersom en b2b-affär nästan alltid startar i ett rationellt uttalat behov, t.ex. av att effektivisera en process eller förbättra en produkt. Det är alltså mer regel än undantag att köparen identifierar behovet och tar kontakt med de leverantörer som hon eller han bedömer har förmågan att tillfredställa det.

Den upplevda risken är det förväntade värdets raka motsats. Lika rationellt som värdet av ditt erbjudande skall kunna bedömas, lika irrationell är köparens riskbedömning att köpa från just dig. Och precis lika enkelt som förväntat värde låter sig beskrivas, lika komplexa är de sammanhang som påverkar upplevd risk.

Alltså måste jag generalisera.

Det finns två sorters riskvariabler i en b2b-affär: Graden av osäkerhet gällande affärens utfall samt graden av de negativa konsekvenserna om fel beslut fattas.

Den första variabeln, risken att utfallet uteblir, är i mångt och mycket en fråga om trovärdighet – alltså köparens förtroende för dig som säljare. ”Kan de verkligen leverera det de lovar? Kommer vi verkligen att spara 20% i materialkostnader?”

Den andra variabeln, risken att fatta fel beslut, handlar om konsekvenser för både företaget och den enskilde individen. ”Vad blir konsekvensen för företaget om vi fattar fel beslut? Vilken risk utsätter jag mig för som yrkesperson?”

Exempel på den upplevda risken finns bl.a. att läsa i Hawes & Barnhouse’s studie från 1987, i vilken de bad b2b-köpare att gradera de risker de såg som mest allvarliga. ”Att jag känner mig yrkesmässigt inkompetent” hamnade på första plats följt av bl.a. ”Att relationen med företagets användare blir ansträngd”, ”Att chanserna till befordran minskar” och ”Att statusen bland kollegerna sjunker”.

Riskbedömning är alltså övervägande emotionellt grundad. En sorts rädsla för att fatta ett dåligt beslut – ett beslut som köparen senare kan komma att få ångra. Och många gånger är rädslan för att göra ett dåligt val starkare än önskan att göra ett bra. ”Det som hittills har fungerat, har trots allt fungerat. Och de företag jag känner till, känner jag trots allt till.”

Enligt IMP Group kännetecknas b2b-affärer just av att köpare drar sig för att bryta befintliga och fungerande affärsrelationer samt av att de oroar sig för alla de tekniska och logistiska problem som kan uppstå i samband med ett eventuellt byte av leverantör. Men också av att b2b-köpare ogärna lägger ner allt för mycket tid på att i detalj jämföra och utvärdera konkurrerande varumärken.

Dessutom är den upplevda risken i en b2b-affär ytterst sällan kopplad till en enskild individ. I en övervägande majoritet av b2b-köpen avgörs valet av leverantör/varumärke av en grupp, uttalad eller outtalad, och blir alltså i slutändan en kompromiss – en sorts ”gruppens minsta gemensamma nämnare”. Valet faller på det alternativ som alla i gruppen kan acceptera (eller tros kunna acceptera), snarare än på det alternativ som en eller ett fåtal i gruppen föredrar.

Enkelt uttryckt är det mer bekvämt för b2b-företag att välja en leverantör som alla känner till och har tillräckligt höga tankar om än ett varumärke som är okänt för de flesta men som har det (rationellt sett) bättre erbjudandet. Det gör det paradoxalt nog lättare att försvara köpbeslutet senare, både för sig själv och inför kollegerna.

Kontentan är alltså att b2b-köparen i och för sig är beredd att betala mer i takt med att det förväntade värdet av en vara eller tjänst ökar, men bara så länge risken bedöms som acceptabel.

Och eftersom allt fler varumärken i allt fler branscher har allt mer lika erbjudanden, kan det många gånger vara betydligt mer lönsamt att försöka minimera köparens upplevda risk än att försöka skruva upp det förväntade värdet.

_

Relaterat:

small twitter_logo Om du vill kan du utbyta tankar och idéer med Micco på Twitter.

Människor gillar inte att bli kategoriserade

Diversity_Illustr

I rubriken har jag kategoriserat dig. Hur känns det?

Det blir värre. Det här inlägget handlar nämligen om segmentering, d.v.s. hur vi marknadsförare försöker gruppera människor för att få ett grepp om vad de tilltänkta köparna egentligen behöver och vill ha – och hur vi bäst kan erbjuda dem det.

Det är känsligt, eftersom vi människor inte vill bli sorterade i fack. Men det är nödvändigt, eftersom effektiv marknadsföring annars i det närmaste skulle vara omöjlig.

Drömmen för varje insiktsfull marknadsförare är så klart att ha en direktdialog med alla. Problemet är dock att vi redan här stöter på ett problem: Vad betyder ”alla”? Betyder det alla människor i hela världen, eller alla i Sverige? Betyder det alla inom ett visst åldersspann, eller betyder det alla inom ett visst yrke? Eller betyder det alla som kan tänka sig att köpa vår produkt?

Ett företags ”alla” detsamma som dess marknad. Det är alltså människor (eller företag och organisationer) som kan tänkas vara, eller kunna bli, intresserade av det företaget erbjuder.

För att definiera din marknad, krävs alltså ett visst mått av kategorisering. Det, i mitt tycke, enklaste sättet att gå till väga är att dela in totalpopulationen i:

Potentiell marknad: De som har eller kan få intresse av erbjudandet.
Tillgänglig marknad: De som har råd och laglig rätt att köpa/delta/rösta/etc.
Vald marknad: Den grupp du väljer att rikta erbjudandet till.
Kunder: De som köpt.

Det är den valda marknaden (och kunderna) som du därefter segmenterar till mindre grupper, där varje segment kännetecknas av ett eller flera beröringspunkter som beskriver just det segmentets specifika behov, önskemål, kunskap, intressen, beteende, osv.

Marknad

För trots att alla människor unika, är vi också mer lika än vi kanske vill tro. Hade vi inte varit det, hade vi heller inte haft några trender. Inga av oss skulle dela tycke och smak vad gäller t.ex. konst (som vi kanske t.o.m. är ”förprogrammerade” att tycka lika om, läs här), musik och mode. Vi skulle helt enkelt inte dela behov, önskemål, intressen, farhågor och drömmar med någon annan, och därmed inte ha särskilt mycket att prata om. Frågan är om vi ens hade haft ett språk.

Segmentering är alltså, enkelt uttryckt, att dela in de människor (eller företag och organisationer) som du valt att rikta erbjudandet till i grupper som har gemensamma behov och önskemål, och tillräckligt med pengar för att kunna köpa det du erbjuder.

Dålig segmentering görs på basis av vad du vill sälja. Bra segmentering görs på basis av hur köparna tycker, tänker och agerar. Därför börjar bra segmenteringen hos de tilltänkta köparna; genom att ta reda på vilka faktorer som är de viktigaste vid valet av en viss vara eller tjänst, om dessa faktorer skiljer sig mellan olika typer av köpare och hur dessa köpartyper i så fall kan grupperas.

En konsumentmarknad (b2c) kan segmenteras baserat på:

Geografi: Land, region, ort, etc.
Demografi: Ålder, kön, inkomst, yrke, utbildning, etc.
Psykografi: Intressen, livsstil, värderingar, personlighet, etc.
Beteende: Produktintresse, produktmognad, användningsmönster, användningsfrekvens, köpvilja, beslutsprocess, varumärkeslojalitet, etc.

De två första variablerna är i bästa fall av praktisk betydelse. Det är förståelsen av de två sistnämnda som du skall lägga det mesta av krutet på. Trots allt är det i de flesta fall dessa variabler som förenar människor mer än om de råkar tillhöra samma kön, yrkesgrupp, inkomstklass eller om de råkar bo i samma stad.

En företagssegmentering (b2b) ser något annorlunda ut än konsumentsegmenteringen, beroende på att köp- och säljprocesserna skiljer sig markant. Bland annat påverkar betydligt fler individer köpbeslutet i en b2b-affär. Den tillgängliga marknaden är som regel mindre, de potentiella kunderna är alltså färre. Köparna är många gånger experter på det de köper, ibland t.o.m. mer kunniga om produkten än säljaren. Och de köper med betydligt längre intervaller, för betydligt större summor.

En b2b-marknad kan segmenteras baserat på:

Storlek: Antal anställda, omsättning, geografisk spridning, etc.
Geografisk placering: Kultur-, språk- och logistikaspekter.
Köpprocess: Latent behov, intresse eller akut köpbehov; köper direkt eller via mellanled, allmän upphandling eller individuella offertförfrågningar, etc.
Beslutsprocess: Vem initierar, vem påverkar, vem föreskriver, vem beslutar, vem använder, etc.
Nytto-/Värdebehov: Vilken relativ nytta/vilket värde har företagets erbjudande för köparen, kan nyttan/värdet betonas/ökas, i vilket led (mellanled) är nyttan/värdet viktigast, för vem (yrkestitlar/-roller) är nyttan/värdet viktigast, etc.
Hygienfaktorer: Finns det absoluta minimikrav i köparnas branscher som du måste uppfylla; t.ex. säkerhet, kvalitet, certifiering, CSR, etc.
Beteende: Produktmognad, användningsmönster, användningsfrekvens, köpvilja, varumärkeslojalitet, etc.

En bra segmentering – oavsett om det handlar om b2c eller b2b – kännetecknas av att köparna är så lika som möjligt inom varje segment, men så olika som möjligt mellan de olika segmenten.

Men glöm inte att även den bästa segmenteringen är verkningslös utan stark positionering. (Läs mer här.)

Och att båda är meningslösa om du inte skapar något som berör människor, och som de faktiskt vill snacka om.

_

Relaterade inlägg:

small twitter_logo Följ mig på Twitter

”B2b” borde betyda brand-to-business, inte business-to-business.

Gästinlägg av Mats Rönne

De flesta artiklar och böcker som skrivs om varumärken handlar om konsumentprodukter och -tjänster. Och visst är varumärken viktiga i konsumentmarknadsföring, men jag hävdar att de i många fall är betydligt viktigare i business-to-business-sammanhang.

Parallellt innebär detta också att konsumenten i större utsträckning är den rationella beslutfattaren och att det i stället är den ansvarige b2b-kunden som i högre grad styrs av känslor och subjektiva attityder.

Hur kan jag hävda detta?

Låt oss jämföra två typexempel: att köpa ny tandkräm och att köpa ett nytt IT-system.
tandkram
I det första fallet har konsumenten säkert 30 olika tandkrämssorter och produktvarianter att välja mellan i en normalstor ICA-butik. Men han (eller hon) har bra och lättillgänglig information. Alla produkter finns framför näsan. Det finns tydliga jämförpriser, förpackningarna är innehållsdeklarerade och visar vilka specialegenskaper respektive sort erbjuder. Och skulle konsumenten köpa en tandkräm som inte lever upp till förväntningarna är det i värsta fall några tior som är bortkastade. Visst gör varumärket att vissa produkter kan kosta betydligt mer och ändå upplevas som prisvärda, men all forskning visar att frågan om vilket varumärke man ska välja inte är något som vi ägnar mer än några sekunders uppmärksamhet åt, om ens det. (T.ex. ”the Hidden Power of Advertising” från 2001.)

Men när det gäller IT-systemet är frågan en annan. Dokumentationen från de olika systemleverantörerna kan säkert fylla en hel bokhylla. Förutom information om alla produkter (såväl hårdvara som mjukvara) handlar det om systemintegration, utbildning, underhåll, finansiering, garantier och kanske även ett antal referensprojekt. Det är så mycket och så komplex information att även om det finns en projektgrupp som ska utvärdera allt så finns det troligen ingen som har översikt och kan bedöma alla olika variabler. Det är troligen en investering på ett antal, kanske tiotals miljoner. Dessutom handlar det om ett IT-system och en leverantörsrelation som ska hålla i kanske både 5 och 10 år. Så i det här fallet hävdar jag att man faktiskt inte köper ett IT-system, eller ens en leverantörsrelation. Vad kunden de facto köper är förtroendet att den tilltänkta leverantören kommer att leverera det de säger att de ska leverera och på det sätt kunden förväntar sig. Och det är förtroendefrågan som man kommer att debattera inom projektgruppen innan man fattar sitt beslut – även om man kanske uttrycker det i termer som referenser och frågor om garantier och finansiering. Det vill säga att man använder det som synes vara rationella argument för att motivera och försvara sina personaliga preferenser för vem man har störst förtroende för och föredrar.

”Förtroende för leverantören” är känslomässigt betingat. ”Gillar jag dem?” och ”Kan jag lita på dem?” är exempel på frågor som finns i kundens undermedvetna. Det krävs inga större insikter för att inse att detta är precis det som ”att skapa starka varumärken” innebär, och att därför varumärkets betydelse inom b2b ofta är större än inom b2c.

Däremot kan verktygen för hur man skapar starka varumärken variera en del. Men det är sällan som det skrivs om det här perspektivet i marknadsföringslitteraturen, trots att det borde vara en intressantare frågeställning – inte minst på grund av komplexiteten i beslutsprocessen, både på kundsidan och vad det är som kunden egentligen köper.

Mats Rönne har under drygt 25 år arbetat med internationell marknadsföring i olika roller. Han har varit projektledare och chef på reklambyrå, mediechef på mediabyrå samt arbetat i olika ledande marknadsföringsbefattningar, bl.a. som Marketing Communications Manager på Bonnier, Director Branding and Marketing Communications på Ericsson och på Electrolux som VP Brand Management och European Media Director.

Lovemarks och business-to-business

Kevin Roberts, CEO på Saatchi & Saatchi, etablerade begreppet ”lovemarks” som etikett på de varumärken som inte bara beundras, utan som älskas av sina kunder:

The powerful emotional attraction of lovemarks is what produces Loyalty Beyond Reason. […] It is the sort of love that can forgive lapses and understand failures.

Vitsen med att uppnå lovemark-status är alltså att kunderna (eller anhängarna) blir betydligt mer lojala, mer toleranta för fel och brister, samt att varumärket rekommenderas för andra både oftare och mer entusiastiskt.

Inom konsumentmarknadsföring är lojalitet bortom det förnuftiga egentligen inget konstigt. Många riktigt framgångsrika konsumentvarumärken är typiska lovemarks.

Men inom business-to-business, b2b, uppstår i många branscher en inbyggd motsättning. Så snart ett företag/varumärke blir marknadsledare (vilket ju bl.a. kräver hög grad av lojalitet) blir kunderna mindre benägna att älska det. Den enkla orsaken är att marknadsledare ofta kan ta ut ett premium på priset, samt att deras blotta storlek gör att de kan upplevas som aningen för arroganta och självsäkra.

Eftersom ordet ”love” antyder en uteslutande varm och positiv känsla kan det alltså vara svårt att betrakta flertalet marknadsledare inom b2b som just älskade. Däremot är dessa varumärken allt som oftast högt respekterade, samt upplevs som mer pålitliga och trovärdiga än majoriteten av konkurrenterna.

Kan då lovemarks över huvud taget tillämpas på b2b-företag?

En examensuppsats från Lunds Universitet (The Potential of B2B Lovemarks, juni 2008) kom fram till att lovemarks absolut kan tillämpas även inom b2b, men att definitionen behöver modifieras.

Modifierad "Customer-Based Brand Equtiy"-modell (CBBE, Keller, 2002 & Kotler/Pfoertsch, 2006)
Modifierad "Customer-Based Brand Equtiy"-modell (CBBE, Keller, 2002 & Kotler/Pfoertsch, 2006)

Om vi med lovemarks inte nödvändigtvis behöver mena ”villkorslös, passionerad kärlek” utan i stället definierar det som ”varumärken som skapar lojalitet bortom rationella argument”, kan vi hitta ett antal möjliga exempel på b2b-lovemarks.

Här är mina fem kandidater:

Bluetooth (teknologi)
Har samlat fler än 10 000 företag att enas kring en teknologistandard, och gått från 1 till nästan 3 miljarder skeppade produkter på mindre än 10 år.

DeWalt (verktyg)
Handverktyg väljs ofta mer på basis av varumärkespreferens än produktfördelar. I många byggbolag finns t.o.m. en outtalad märkespreferens-kultur.

McKinsey & Co (konsultation)
Du litar på dem. Punkt. Företagsledningar fattar avgörande strategiska beslut baserat på McKinseys rekommendationer.

Scania (latsbilar)
Åkerier, och särskilt lastbilschaufförer, tenderar att ha mycket starka preferenser beträffande val av varumärke.

Tenon (revision/redovisning)
Har blivit framröstat som det bästa b2b-varumärket i Storbritannien, före företag som Accenture, HP och Cisco. Har målmedvetet satsat på nära och mer personliga partnerskap med sina kunder.

Komplettera gärna listan med fler exempel. Eller såga argumentationen om du har en annan åsikt.

(Examensuppsatsen kan laddas ner här. På Pyramids B2B-blogg har jag skrivit ett längre inlägg om lovemarks inom business-to-business. Inlägget är på engelska och finns här.)