Tag Archives: fildelning

Pirater sökte demokrati

Favorit i Repris 16 | Ursprungligen publicerad den 19 april 2009 | 47 kommentarer

Old_Pirate_Ship

När sjömän för mer än 300 år sedan tog språnget och blev pirater, drevs de inte bara av drömmen om rikedom – de kände sig bokstavligt talat piskade till det. Förhållandena i flottan och på handelsskeppen var så brutala att många flydde till piratskeppen, där det rådde mer demokratiska villkor.

Citatet kommer från Illustrerad Vetenskap, nr 18 2008. Vilka eventuella paralleller det finns till dagens nätpirater och deras demokratiambitioner överlåter jag till dig att avgöra.

Däremot vill jag hävda att orsaken till att människor faktiskt väljer att fildela, i stället för att på laglig väg köpa skivor och filmer, är en form av myteri. Men inte gentemot upphovsmännen, utan mot film- och musikindustrins föråldrade hållning till hur deras produkter skall spridas och vad de skall kosta.

Det, i kombination men en ännu mer föråldrad upphovsrättslag som används mer för att skydda industrierna än upphovsmännen, gör att vanliga hederliga människor väljer att betrakta fildelning som en, i värsta fall, mindre förseelse i paritet med att gå mot röd gubbe.

Vi konsumerar musik och film som aldrig förr. Och den lagliga försäljningen av musik ökar för varje år, samtidigt som musikindustrin krymper. Den stora knäckfrågan handlar alltså om att säkra de stora bolagens intäktsflöden, inte om artisternas royaltyer.

Och vad är nästa steg? I Finland måste t.ex. taxichaufförer betala royalty om de spelar musik i bilen för betalande passagerare.

Det finns trots allt många exempel på lönsam affärsverksamhet baserad på gratis delning. Google gör det möjligt att hitta det du söker. På YouTube kan du dela med dig av din kreativitet. På Facebook delar du med dig av ditt liv. På Second Life delar du med dig av dina drömmar. På Wikipedia av dina kunskaper. Och på eBay av dina ägodelar.

Att musik- och filmindustrin inte bättre tagit tillvara på vår törst efter verklighetsflykt ser jag som en stor, affärsmässig tabbe – en tabbe som den som törstar efter upplevelser inte borde straffas för.

Demokrati betyder bokstavligen folkstyre. Kanske är fildelning, när allt kommer omkring, ändå en fråga om demokrati?

_

Relaterat:

small twitter_logo Konversera med mig på Twitter

Kapitalism, kreativism – eller fanatism?

crap_money

Att driva sin sak utan hänsyn till rationella argument benämns fanatism. Och frågan är om inte strävan efter att kontrollera och begränsa internetanvändandet snart kan kan sorteras i den kategorin.

Idag skriver nämligen bl.a. SvD, DN och Aftonbladet att internetoperatören Ephone dömts att lämna ifrån sig uppgifter om vilken abonnent som misstänks ha spridit upphovsrättsskyddat material. Samtidigt kan vem som helst skicka något med vanlig post som strider mot en mängd olika lagar, utan att Posten för den skull är vare sig tvingad att dokumentera innehållet eller lagra informationen för eventuellt framtida åtal.

Jag ifrågasätter inte den juridiska prövningen i fallet. Däremot förstår jag inte inkonsekvensen i lagstiftningen.

Internet är trots allt inte längre en teknikföreteelse. Internet har blivit en naturlig del av vår kultur. Artister och skapare har aldrig förr, med så enkla medel, haft samma möjligheter att sprida sina verk så snabbt till så många. Ur ett konstnärligt perspektiv erbjuder alltså Internet i allmänhet, och fildelning i synnerhet, en nästintill gränslös kanal för såväl kända som okända att beröra människor över hela världen.

Att återförsäljarna av kulturen nu försöker stävja spridningen av densamma, kan alltså näppeligen motiveras med att de försöker skydda skapandets och kulturens intressen. Motiven liknar mer den giriges, d.v.s. att fokusera på att maximera den egna intjäningen.

För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg med rubriken Kapitalism vs. Kreativism. I det belyste jag bl.a. den allt mer utbredda och nakna girigheten. Pengar verkar ha blivit måttet på allt. Men allt är inte pengar.

Jag citerade komikern Eddie Izzard:

Jag är ingen kapitalist, jag är kreativist. Jag vill tjäna pengar så att jag kan skapa saker. Men plötsligt har en massa människor dykt upp som vill skapa saker så att de kan tjäna pengar.

Ändå har kapitalismens idé egentligen aldrig varit att enbart fokusera på intjäning. Pengar är ett resultat av verksamheten, inte dess målsättning. Men tyvärr förväxlas allt oftare mål och medel.

På sikt är det ändå lönlöst att försöka försvara sina egenintressen genom att lagstadga och begränsa ett öppet Internet. Kraften och tankemödan borde istället fokuseras på att hitta nya affärsmodeller som gynnar alla. Det är, trots allt, inte myndigheterna, förlagen eller bolagen som äger rätten att bestämma hur och till vad Internet skall användas.

I en fri värld är det i slutändan alltid kunderna som bestämmer.

_

Bloggat: Kulturbloggen, Cornucopia, Jardenberg, Opassande, Svensson, Nikke Index, Daytrading.

“Lås in varenda en för all framtid!”

Den lagliga försäljningen av musik ökar för varje år. Men de som konsumerar mest av den legala varan, är också de som är de flitigaste piraterna.

Att det är så tror jag huvudsakligen beror på att fildelarna redan från början är mer intresserade av musik än de som inte fildelar. Jag är alltså inte helt säker på att illegal fildelning i sig stimulerar till ökad legal konsumtion. Men om det är så eller inte saknar faktiskt betydelse. Det som däremot betyder något – eller, rättare sagt, borde betyda något – är att musikindustrins legala storkunder är de som sysslar med illegal fildelning. Och vice versa.

Genom att förklara krig mot de som möjliggör fildelning, har industrierna också förklarat krig mot de som fildelar. Alltså deras egna storkunder.

Så istället för att angripa förhållandet mellan illegal fildelning och legal konsumtion som en möjlighet, har musik- och filmindustrierna angripit det som ett problem. De har identifierat verksamheter som The Pirate Bay som strategiska fiender, alltså fiender som måste besegras för att säkra industriernas överlevnad, istället för att utnyttja dem affärsmässigt till sin fördel.

“Häng piraterna högt! Lås in varenda en för all framtid!”

Men hur tror de att musik- och filmkonsumenterna skall reagera? Vad tror de konsekvensen blir när en hel bransch kommer på kollisionskurs med sina storkunder?

Ett svar har vi redan fått: Piratpartiet är på väg mot EU-mandat (tajmingen kunde knappast ha varit bättre). Men sen då?

Det förtroendekapital musik- och filmindustrierna har kvar borde rimligtvis vara i farozonen. Och när säljaren förlorat kundernas förtroende, är också kunderna allt som oftast förlorade.

Och sen?

_

Relaterade inlägg: Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort | Pirater sökte demokrati | Är ett öppet Internet ett hot mot marknadsekonomin?

De piskar oss att bli pirater

Vad händer när kunder känner sig illa behandlade? De köper från någon annan.

Men vad händer om en hel bransch kommer på kollisionskurs med sina storkunder?

En ny studie från BI Handelshøyskolen i Norge visar nämligen att de som fildelar också är de största konsumenterna av lagligt nedladdad musik, bl.a. från iTunes och Amazon MP3 (se Aftenposten). Faktum är, att fildelarna köper tio gånger så mycket musik än de som aldrig fildelar olagligt.

I ett tidigare inlägg skrev jag att 1600- och 1700-tals piraterna sökte demokrati. Förhållandena i flottan och på handelsskeppen var så brutala och orättvisa att de bokstavligen blev piskade till piratskeppen, där det rådde mer demokratiska villkor.

Det mesta tyder just nu på att Piratpartiet kommer att ta plats i EU-parlamentet. Det är en signal som inte kan ignoreras.

Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort. De kan heller inte tystas ner.

Då väljer vi att bli pirater.

_
Tillägg den 15 maj, 2009: SvD skriver att Piratpartiet är på väg mot EU-mandat. Samtidigt skriver DN om artister som anlitar brittiska Web Sheriff för att jaga sina egna fans, att piratjakten blir allt mer kontroversiell (och kommersiell), samt att vi ska lagstadga om att operatörer måste lagra IP-adresser. Någon som ser ett samband här?

_

Relaterade inlägg: Pirater sökte demokrati | Delning blir en mångmiljardindustri | Är ett öppet Internet ett hot mot marknadsekonomin?

Fildelning räddar Hollywood

Eliot Van Buskirk skrev för några dagar sedan ett mycket intressant blogginlägg på Wired, angående domen i The Pirate Bay-rättegången. Han menar bl.a. att webbsajter som The Pirate Bay har lärt ut (och fortsätter att lära ut) viktiga läxor för musik- och filmindustrierna. För även om dessa industrier försöker stämma bort alla peer-to-peer-nätverk, har sajter som The Pirate Bay de facto hjälpt dem att börja förstå den snabbväxande sociala medier-världen. En ny värld i vilken försäljning av verken endast är en liten del av intäktskakan, och där det som verkligen räknas är vem som syns och vem som gillas.

Lawsuits like this one against The Pirate Bay make sense on the surface. On another level, they’re a funny way of saying, “Thanks.”

Oavsett var du står i frågan om upphovsrätt, fildelning och IPRED: Läs inlägget. Du hittar det här.
_
(Läs även Unni Drougges välskrivna och tänkvärda artikel på Newsmill: “Därför lägger jag ut min ljudbok på The Pirate Bay“.)

_

Relaterade inlägg: Pirater sökte demokrati | Delning blir en mångmiljardindustri | Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort

Pirater sökte demokrati

När sjömän för mer än 300 år sedan tog språnget och blev pirater, drevs de inte bara av drömmen om rikedom – de kände sig bokstavligt talat piskade till det. Förhållandena i flottan och på handelsskeppen var så brutala att många flydde till piratskeppen, där det rådde mer demokratiska villkor.

Citatet kommer från Illustrerad Vetenskap, nr 18 2008. Vilka eventuella paralleller det finns till dagens nätpirater och deras demokratiambitioner överlåter jag till dig att avgöra.

pirater_solnedgang1
Däremot vill jag hävda att orsaken till att människor faktiskt väljer att fildela, i stället för att på laglig väg köpa skivor och filmer, är en form av myteri. Men inte gentemot upphovsmännen, utan mot film- och musikindustrins föråldrade hållning till hur deras produkter skall spridas och vad de skall kosta.

Det, i kombination men en ännu mer föråldrad upphovsrättslag som används mer för att skydda industrierna än upphovsmännen, gör att vanliga hederliga människor väljer att betrakta fildelning som en, i värsta fall, mindre förseelse i paritet med att gå mot röd gubbe.

Vi konsumerar musik och film som aldrig förr. Och den lagliga försäljningen av musik ökar för varje år, samtidigt som musikindustrin krymper. Den stora knäckfrågan handlar alltså om att säkra de stora bolagens intäktsflöden, inte om artisternas royaltyer.

Och vad är nästa steg? I Finland måste t.ex. taxichaufförer betala royalty om de spelar musik i bilen för betalande passagerare.

Det finns trots allt många exempel på lönsam affärsverksamhet baserad på gratis delning. Google gör det möjligt att hitta det du söker. På YouTube kan du dela med dig av din kreativitet. På Facebook delar du med dig av ditt liv. På Second Life delar du med dig av dina drömmar. På Wikipedia av dina kunskaper. Och på eBay av dina ägodelar.

Att musik- och filmindustrin inte bättre tagit tillvara på vår törst efter verklighetsflykt ser jag som en stor, affärsmässig tabbe – en tabbe som den som törstar efter upplevelser inte borde straffas för.

Demokrati betyder bokstavligen folkstyre. Kanske är fildelning, när allt kommer omkring, ändå en fråga om demokrati?

_

Relaterade inlägg: Delning blir en mångmiljardindustri | Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort

Delning blir en mångmiljardindustri

Att dela varor, tjänster, idéer och alster kommer att bli en gigantisk industri. Det hävdrar Kevin Roberts, koncernchef på en av världens största reklambyråkedjor Saatchi & Saatchi. I ett blogginlägg förklarar han varför delning i alla dess former är en tilltalande idé, inte bara ur ett konsumentperspektiv utan också som affärsmodell (fritt översatt):

Alla i vår kreativa värld känner förmodligen någon form av sympati för musik- och filmindustrins kamp mot piratkopiering och fildelning. Begäret efter GRATIS på Internet är en enorm utmaning för alla som producerar digital underhållning.

Dessa torrents – med filmer, tv-program, musik och programvara som skickas från dator till dator – kan sammanfattas med ett ord som kommer att få en fantastisk inverkan på vår framtid: Dela.

I en värld där vår miljö är hotad och där kapital är svårare att hitta än en VD på lunchrast, är möjligheten att dela – och att skapa produkter som uppmuntrar till det – en ny domän för innovatörer. Det finns redan några lyckade exempel, Zipcar i USA är ett av dem. Zipcars idé – ”Car Sharing, an alternative to car rental and car ownership” – är nämligen att förse människor utan bil med en bil under en begränsad tidsperiod. Men deras syfte är större än så: Att bidra till ett enklare och mer ansvarsfullt storstadsliv. Behöver du hämta mamma på flygplatsen? Zipcar erbjuder dig en fantastisk möjlighet att kunna göra det du behöver göra.

zipcar1

Internet är en virtuell dela-med-sig-maskin. På YouTube kan du dela med dig av din kreativitet. På Facebook delar du med dig av ditt liv. På Second Life delar du med dig av dina drömmar. På Wikipedia av dina kunskaper. Och på eBay av dina ägodelar.

Det handlar om att dela mig sig och få något av värde tillbaka. Och det betyder inte att nöja sig med mindre, utan att få något som är bättre. En effektiv gräsklippare för alla på gatan. En komplett uppsättning kvalitativa verktyg för alla i hyreshuset. Om möjligheten är tillräckligt intressant, kommer människor också att anpassa sig.

För det krävs nämligen en viss portion anpassning. Alla som har försökt lära små barn att dela, och dela med sig, vet att det inte är något som vi människor gör naturligt. Det är en förmåga som föds ur empati. Vi lär oss den förmågan i takt med att vi lär oss att leka och arbeta tillsammans, och att göra kompromisser som gynnar alla. Att dela skapar en känsla av gemenskap och tillhörighet. Vem vill stå utanför?

Jag tror att skapandet av sådant som kan delas kommer att bli en mångmiljardindustri, samtidigt som vi försöker skapa en bättre värld att leva i.

Så varför inte börja med att dela den här tanken med en vän?

(Och apropå att dela: IKEA Frankrike har lanserat en bilpool. Idén är att kunderna skall dela bil mellan varuhusen och hemmen. Syftet, enligt den franska webbsajten, är att bidra till minskad klimatpåverkan. Läs om den uppmärksammade lanseringen här.)

_

Relaterat inlägg: Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort

Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort

För en musiker eller filmskapare har det aldrig tidigare varit möjligt att med så små medel distribuera sina verk så snabbt till så många. Ur ett rent konstnärligt perspektiv erbjuder Internet i allmänhet, och fildelning i synnerhet, en gränslös kanal för såväl kända som okända att beröra människor över hela världen.

Därför är fildelningssajter, som t.ex. The Pirate Bay, något fantastiskt för de filmskapare och musiker som fokuserar på konsten. Men för de som fokuserar på pengarna, produktionsapparaterna och distributörerna är The Pirate Bay en mardröm.

Tyvärr är film- och musikindustrierna så intensivt fokuserade på att vara just industrier att de har glömt bort film- och musikdelen. Därmed är de på god väg att bli sina egna värsta fiender.

Dessa industrier har nämligen redan förlorat en stor del av sin trovärdighet. De har glömt sitt existensberättigande, som alltså inte är att tjäna pengar. Och i ett desperat försök att vrida klockan bakåt stäms nu privatpersoner vars uppfinningsrikedom, entreprenöranda och hårda arbete har breddat kulturutbudet för miljontals människor, gamla som unga.

unhappy_customer1Jag är absolut ingen förespråkare av olaga handling. Att utan tillstånd i kommersiellt syfte distribuera upphovsrättsskyddade alster är, och skall förbli, olagligt. Och självklart skall skaparen eller skaparna till ett verk ha ekonomisk ersättning. Men handlar IPRED-lagen och The Pirate Bay-rättegången verkligen om att värna upphovsmännens rätt? Eller handlar den om att skydda en industri?

Att människor väljer att ladda ner film och musik är inte, enligt mig, ett tecken på moraliskt förfall i samhället. Det är betydligt mindre komplicerat än så. Det är ett tecken på en växande skara missnöjda kunder; människor som älskar konsten och skaparna av den, men som ogillar sättet på vilket en industri vill tjäna pengar på den.

Om film- och musikindustrin istället accepterat att Internet finns, och att det är svårt att förbjuda människor att utnyttja möjligheterna med det, skulle The Pirate Bay-rättegången aldrig ha ägt rum. Och om dessa industrier hade investerat hälften av det belopp de lagt ner på att jaga pirater på att i stället utveckla egna fildelningssajter, skulle The Pirate Bay förmodligen inte ens ha existerat.

Vi konsumerar film och musik som aldrig förr. Det finns m.a.o. fantastiska affärsmöjligheter för film- och musikindustrin. Men så länge kunderna är missnöjda är uppförsbacken brant.

Och missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort.