Se filmen. Läs sedan Morgondagens varumärken byggs inte med gårdagens metoder och Ett företags manifest inom sociala medier. Avsluta med 3 models that will guide your brand into the social media landscape.
Vill du därefter veta ännu mer om sociala medier för företag och organisationer, beställ boken “Marknadsföring och kommunikation i Sociala Medier“.
Relaterade inlägg:
Favorit i Repris 17 | Ursprungligen publicerad den 10 augusti 2009 | 0 kommentarer
I fredags fick jag en tweet från @ziggamon med en länk som tog mig till en intressant artikel på trendwatching.com. Under helgen har jag funderat mycket över det som fanns att läsa, och bestämde mig för att översätta delar av artikeln och dela med mig av ett par personliga reflektioner.
Artikeln handlar om den till antalet mycket stora generation som vuxit upp med datorer, mobiltelefoner och Internet – Generation G – och om deras relation till varumärken. (Läs också om Våra fem generationsmarknader.)
Det artikelförfattaren hävdar är att Generation G i grunden förändrar spelreglerna för sociala och affärsmässiga relationer:
As consumers are disgusted with greed and its current dire consequences for the economy – and while that same upheaval has them longing more than ever for institutions that care – the need for more generosity beautifully coincides with the ongoing (and pre-recession) emergence of an online-fueled culture of individuals who share, give, engage, create and collaborate in large numbers.
”Att ta” har ersatts av ”att dela en passion” och ”att få andras erkännande” som nya statussymboler. Girighet har ersatts av generositet. Företag och varumärken borde, enligt artikelförfattaren, i betydligt större utsträckning hänga på det här sociala och beteendemässiga skiftet, även om det många gånger strider mot företagens mångåriga tradition av fokusering på ”me, myself and I”.
I artikeln listas följande tre trender som drivkraften bakom Generation G:
1. Recession och självfokusering
Den finansiella härdsmältan som orsakade lågkonjunkturen, i kombination med företagsledare som inte bryr sig om andra än sig själv, har resulterat i en mer utbredd avsky bland konsumenter än någonsin tidigare. Många företagsledare är idag helt distanserade från en allt bättre informerad och allt synligare konsumentskara. Företagens försök att kommunicera och interagera med dessa kunder hamnar därför allt oftare i total disharmoni jämfört med vad konsumenterna faktiskt behöver och vill ha framöver.
Det här har så klart inte skett över en natt. Men den finansiella krisen var droppen som fick bägaren att rinna över; en bägare som sakta men säkert har fyllts av människors ogillande mot varumärken som slutat att bry sig om andra. Den här formen av självfokusering har i de flesta fall börjat i toppen, med ledare besatta av aktiekursen som slutat att bry sig om sina anställda, som i sin tur slutat att bry sig om sina kunder. Enligt artikeln har t.ex. ynka 13% av amerikanerna förtroende för storföretagen, och så många som 3/4 är övertygade om att företagen systematiskt ljuger i sin reklam.
2. Längtan efter institutioner som bryr sig
Längtan efter girighetens motsats är sannolikt aldrig större än i svåra tider. Människor längtar efter omtanke, empati, sympati och generositet. Och med den förändring som den industrialiserade världen just nu går igenom, kommer törsten efter omtanke att bli ännu mer påtaglig. Vi kommer i allt högre utsträckning att kräva mer omtanke från både varumärken och myndigheter. Någon som bryr sig om mitt jobb, mina besparingar, mina medmänniskor, min värld.
3. För individer är ”att ge” redan det nya ”att ta”, och ”att dela” det nya ”att ge”
Generation G handlar dock om något mycket större och mer långvarigt än effekterna av en lågkonjunktur eller tillfällig vrede mot de som endast ser efter sina egna intressen. Trenden, menar artikelförfattaren, drivs av passionerade, starka individer (eller generationer) som är villiga och kompetenta i att ge, dela och samarbeta. Alltså att vara mer generösa på många sätt. Vilket alltså i sin tur lett till att graden av generositet blivit en ny måttstock på status.
I de superrika kretsarna har det i och för sig länge inneburit statusförlust att inte syssla med någon form av filantropi. Det som sker nu är att allt fler “vanliga” människor blir allt mer generösa. Åtminstone vad gäller deltagandet i “samarbete/gratis/skapande/crowdsourcing/dela-rörelsen”. (Själv delar jag gratis med mig av mina insikter och åsikter på den här bloggen, och samarbetar med andra bl.a. genom att ingå i Mindparks nya bloggteam. Och det gör jag trots att jag tillhör Generation X.) Konsekvensen är att människors behov att bli uppskattade och älskade, att få vara en del av ett större sammanhang, att få bidra och att få hjälpa till, kanaliserats på ett helt nytt sätt. Allt fler människor finner trots allt tillfredsställelse i – och får status av – någonting annat än av att konsumera mest eller bäst.
Tro nu inte för en sekund att det här fenomenet kommer att gå över. De yngre generationerna lever praktiskt taget online. Och varje gissning beträffande hur Internet kommer att infiltrera offline-världen har hittills visat sig vara på tok för konservativ. Eller som onlinegurun Kevin Kelly har sagt:
Online culture is the culture.
Allt är m.a.o. upplagt för de varumärken som vågar, vill och kan göra generositet till sitt huvudtema. Men temat måste vara uppriktigt och ärligt, utan gömda girighetsagendor. Ditt varumärke måste verkligen bry sig – inte bra om kunderna. Det måste också bli generöst mot anställda, mot miljön, mot samhället, mot människan.
Därmed inte sagt att Generation G enbart handlar om ”att ge” och ”ge bort gratis”. Att vara generös mot kunderna innebär inte att du måste ge bort allt du har, och glömma allt vad lönsamhet innebär. Generation G handlar, enkelt uttryckt, om att var lite snällare, lite mer omtänksam och lite mer givmild.
Kort sagt: Lite mer generös.
Trendwatching.com presenterar åtta sätt för varumärken att hänga på Generation G (klicka på respektive rubrik för beskrivning och exempel):
Avslutningsvis: Betänk att det är morgondagens företagsledare vi talar om. Morgondagens storkonsumenter. Morgondagens politiska makthavare. Morgondagens främsta opinionsbildare. Och betänk att den här generationen redan idag i praktiken driver (eller påverkar) en stor del av vår världs trender och utveckling.
Ställ dig sedan frågan: Om jag inte hänger på, vad är alternativet?
Fler favoriter:
Hampus Jakobsson, grundare av The Astonishing Tribe (TAT), skriver på Mindpark hur Apples iPhone revolutionerat mobiltelefonindustrin, genom att flytta Internet till fickan.
Hans inlägg fick mig att minnas en självupplevd episod, som jag tror att vi alla kan dra lärdom av – oavsett vilken bransch vi arbetar i. Den episoden sammanfattade jag i en kommentar till inlägget.
Efter att från flera håll fått förslaget att publicera min kommentar också på min egen blogg, faller jag till föga och återger här en något redigerad version:
För tre, fyra år sedan konsultade jag en tämligen viktig spelare inom mobiltelefonbranschen. (Nej, det var inte någon av tillverkarna.) Jag anlitades som bollplank för en mycket liten strategigrupp som skulle förutse det mest sannolika framtidsscenariot i branschen, vilket sedan skulle användas som grund för företagets treårsstrategi.
Utöver de vanliga observationerna, som växande OEM:s (med sjunkande marginaler), outsourcingtrender, allt mer krävande operatörer och MVNO:s osv., sa vår magkänsla oss att det bara var en tidsfråga innan Internet i mobilen skulle bli vad Internet var i datorn. Logiken, menade vi, var bl.a. att de då nästan två miljarder mobiltelefonanvändarna var allt för intressanta för medieindustrin för att ignoreras. De gigantiska mediehusen – AOL/Time Warner, Bertelsmann, Disney, News Corp, Vivendi Universal, m.fl. – borde rimligtvis sitta på sina strategikammare och lura ut hur de bäst tar ägarskap över gränssnittet i mobilen, menade vi. För att på så vis (varumärkesmässigt) äga kontakten med användarna.
Men när vi gjorde vår reality check, d.v.s. kartlade vilka befintliga och tillräckligt stora telefonmärken som skulle kunna erbjuda ett true Internet experience inom den närmaste framtiden, hamnade scenariot på listan över “intressanta, men inte särskilt sannolika”.
Vi visste i och för sig att Apple höll på med något. Men vi hade så klart inte en susning om vad. Och inte kunde vi tro, ens i våra vildaste profetior, att en ny och, helt ärligt, som vi då ansåg i bästa fall kunde bli en kuriosa spelare, så totalt skulle revolutionera mobiltelefonen, dess användande och t.o.m. affärsmodell.
Det är inte första gången en hel industri revolutionerats efter det att en ny aktör, med helt nya idéer om vad som är nytta för kunderna, äntrat marknaden– nästan alltid indirekt inbjuden av de etablerade drakarna, eftersom de år efter år endast fokuserat på att uppdatera samma, gamla lösning.
Det lär heller inte vara den sista.
Misstaget jag gjorde då, och som jag ska försöka undvika att göra igen, var att förutse framtiden baserat på vad jag visste om nuet.
Och på tal om lärdomar och viktiga skeenden som förändrat hela branscher, missa inte Mindparks bloggserie som under 100 dagar kommer att belysa 100 händelser under 00-talet som haft betydande inverkan på mediebranschen. Det första inlägget skrevs av Svenska Dagbladets redaktionschef Martin Jönsson, och publicerades igår. Hampus Jakobssons inlägg var det andra i serien.
Relaterade inlägg:
Det finns ett skäl till varför jag har valt just den rubriken på det här inlägget: Micco Grönholm är inte på Blogipedia. Men innan jag avslöjar vilket, låt mig först berätta vad Blogipedia är.
Blogipedia är en webbsajt som samlar och presenterar fakta och åsikter från svenska bloggar. Om en bloggare skriver att [något/någon] ÄR [något] dyker den frasen eller meningen upp på Blogipedia ett par dagar senare. Varje fras kan därefter värderas av Blogipedias medlemmar som antingen fakta eller en positiv, negativ alternativt neutral åsikt.
Idén och webbsajten är Ted Valentins, en webbinnovatör som bl.a. utvecklat en samling smarta karttjänster och som var initiativtagare till 24 hour business camp.
Naturligtvis har jag gjort en sökning på vad det står om mig på Blogipedia. Söker jag på Micco Grönholm är det tomt. Likaså om jag söker på The Brand-Man. (Om jag däremot söker på enbart Micco, får jag reda på att jag är “duktig på branding – håll koll på hans blogg” och “inte uppkopplad”, vilket f.ö. sökmotororaklet Nikke Lindqvist heller inte verkar vara.)
Jag tror att det finns två skäl till varför jag inte hittar mig själv under vare sig “Micco Grönholm” eller “The Brand-Man”. Det första är så klart att jag inte har nämnts särskilt ofta på andra bloggar – vilket är både förståeligt och helt okay. Det andra skälet är, enligt mig, något allvarligare eftersom det hänger samman med hur vi använder språket. På svenska är det nämligen inte lika naturligt som på t.ex. engelska att presentera personer enligt formeln [förnamn efternamn] är [någonting]. Min högst oventenskapliga kartläggning av personpresentationer på bloggar stärker mig i min uppfattning att vi använder Blogipedia-formeln oftast tillsammans med enbart förnamn, och då efter det att den mer sakliga och formella presentationen är avklarad (vilken vi f.ö. tenderar att skriva som en bisats), samt när vi vill utdela våra högst personliga åsikter och ömdömen om någon eller något. Ett konkret exempel är presentationen av Mindparks bloggteam. Av de drygt 25 mycket sakliga, intressanta och personliga presentationerna, uppfyller endast en kriteriet [förnamn efternamn] ÄR [någonting]. Resterande presenteras enligt den mer gängse formen [förnamn efternamn] [kommatecken] [beskrivning], och blir därmed inte identifierade av Blogipedia.
Risken, så som jag ser den, består i att Blogipedia kommer att fyllas huvudsakligen med vad människor tycker (vilket i och för sig kan ha ett betydande värde), men att de sakliga och faktabaserade presentationerna blir förhållandevis få. En annan risk är att vi, i takt med att fler lär sig hur Blogipedia fungerar, börjar anpassa våra beskrivningar därefter. Teoretiskt skulle det alltså kunna leda till märkliga, svårlästa och rent ut sagt tråkiga presentationer, där t.ex. ett företagsnamn eller en persons för- och efternamn inleder varje mening följt av “är”.
Kanske borde alltså Ted Valentin fundera över om det kan finnas andra formler som kan användas för att identifiera sakligt innehåll kopplat till person-, företags- och varumärkesnamn samt företeelser. Jag har dock full respekt för komplexiteten i uppgiften, inte minst med tanke på att det också finns andra utmaningar att ta tag i. Joakim Jardenberg menar t.ex. att tjänstens nytta är avhängig om den kan ges en enkel och naturlig plats i bloggflödet. Digmar på dagensmedia.se påpekar att Blogipedia inte skiljer på olika personer med samma namn, vilket gör sökresulteten på vanligare namn minst sagt svajiga. Bloggen Opassande berör samma problematik genom att fundera över hur betydelsen av generiska ord skall klassas och sorteras – t.ex. “Bodströmssamhället” som dels är namnet på Thomas Bodströms blogg och dels ett förekommande epitet på kontrollsamhället. Och PR-konsulten Jerry Silfwer undrar hur viktningen av vad som är positivt, neutralt och negativt görs, medan jag funderar över vem som bedömer vad som är “fakta”.
Innebär då det här att Blogipedia är en dålig idé? Absolut inte, tvärt om! (Det skall dock bli intressant att se om, och i så fall hur, första meningen i det här stycket dyker upp på Blogipedia.) Jag tycker att Teds idé är i grunden briljant, och det är därför jag skriver det här blogginlägget. Att på en plats kunna söka vad som tycks och tänks om någon eller något har ett stort värde, och då inte bara som personlig kuriosa och egotripp. För företag, varumärken och offentliga personer skulle Blogipedia kunna bli ett värdefullt verktyg för att t.ex. kartlägga befintliga associationer till namnet, men också spåra hur dessa associationer förändras över tid – t.ex. vid en ompositionering som den Sony Ericsson skall inleda i oktober. Alltså ett potentiellt ypperligt komplement till realtidsbevakningen som Twingly Channels erbjuder. Potentialen är alltså enorm. Men för att idén skall bli en tjänst med stort kommersiellt värde, tror jag som sagt att den behöver utvecklas en aning men också att den måste lanseras i en engelsk, global version.
I dagens skepnad är Blogipedia underhållande, på gränsen till hypnotiserande. Eller som Sofia Mirjamsdotter skriver på Bloggvärldsbloggen: “Väldigt rolig tjänst, man kan fastna länge i att söka och hitta, och det är inte bara personer som det tycks om. Testa en sökning på ord som ‘kärlek’ eller kanske ‘bajs’.”
Vilket leder oss till rubriken på det här inlägget.
Som den paradoxernas beskyddare jag är, skulle jag få stor personlig tillfredsställelse av att på Blogipedia få läsa att jag inte finns på Blogipedia. Men förmodligen blir påståendet klassat som “spam” (vilket det också borde), och därmed diskvalificerat. Jag får istället hoppas på det mycket hedrande omdömet som skrevs om The Brand-Man på bloggen Doktor Spinn, men som i skrivande stund tyvärr ännu inte dykt upp på Blogipedia.
Vad skulle du förresten vilja att det stod om dig?
_
Tillägg den 8 september, 2009: Nu är Micco Grönholm på Blogipedia. Eller hur skall jag tolka det här?
Någorlunda relaterade inlägg:
Twingly Channels, från svenska Twingly, är ett nytt och till synes genialt filter som hjälper dig att vara à jour med de ämnen som intresserar dig mest.
Det kan både du och ditt varumärke att ha stor nytta av.
Idén är att du skall kunna skapa en egen ”kanal”, eller följa en redan befintlig, för varje intresseområde, t.ex. ”branding”, ”sociala medier” och ”Spotify”. Var och en av dessa kanaler presenteras på en webbsida, på vilken allt som skrivs om ämnet uppdateras i realtid; tidningsartiklar, bloggar, bloggkommentarer, tweets, etc.
Risken för information overflow har Twingly minimerat genom att låta dig välja att se antingen det totala flödet, eller endast det mest populära innehållet – baserat på en handfull parametrar, som antal länkar till ett blogginlägg, kommentarer och likes.
Kort sagt: Du kommer inte längre att behöva jaga runt på Internet sökandes efter vem du skall följa eller vad du skall läsa för att hålla dig uppdaterad om din bransch, dina konkurrenter, din yrkesgrupp eller favoritrockgrupp. Genom ditt intresseområde kommer du automatiskt i kontakt med andra som delar samma intresse, och med allt som tycks och tänks om det.
Eftersom du också kan göra ditt varumärkesnamn till en kanal, får du en helt ny och (så vitt jag kan bedöma) överlägsen mölighet att bevaka allt som sägs om varumärket på Internet. I realtid, och samlat på ett ställe. Och tack vare filtreringen som väljer ut det intressantaste innehållet (alltså det mest lästa, länkade, kommenterade, osv.) kan du dels få en kontinuerlig överblick över relevanta kunskaper och åsikter om varumärket, dels snabbt identifiera och följa de viktigaste ryktesspridningarna – önskade såväl som oönskade.
Per Åström har på sin blogg Pelletsmaskinen sammanfattat Twingly Channels med ovanstående bild (klicka på bilden för en förstoring). Och på Twinglys egen blogg finns så klart mer att läsa, liksom fler skärmdumpar att titta på.
Den 1 oktober släpps en betaversion för utvalda inbjudna.
Jag önskar, önskar, önskar att jag får bli en av dem.
Någorlunda relaterade inlägg:
I fredags fick jag en tweet från @ziggamon med en länk som ledde mig till en intressant artikel på trendwatching.com. Under helgen har jag funderat mycket över det som fanns att läsa, och bestämde mig för att översätta delar av artikeln och dela med mig av ett par personliga reflektioner.
Artikeln handlar om den till antalet mycket stora generation som vuxit upp med datorer, mobiltelefoner och Internet – Generation G – och om deras relation till varumärken. (Jag har berört ämnet tidigare, se “Relaterade inlägg” nedan.)
Det artikelförfattaren hävdar är att Generation G i grunden förändrar spelreglerna för sociala och affärsmässiga relationer:
As consumers are disgusted with greed and its current dire consequences for the economy – and while that same upheaval has them longing more than ever for institutions that care – the need for more generosity beautifully coincides with the ongoing (and pre-recession) emergence of an online-fueled culture of individuals who share, give, engage, create and collaborate in large numbers.
”Att ta” har ersatts av ”att dela en passion” och ”att få andras erkännande” som nya statussymboler. Girighet har ersatts av generositet. Företag och varumärken borde, enligt artikelförfattaren, i betydligt större utsträckning hänga på det här sociala och beteendemässiga skiftet, även om det många gånger strider mot företagens mångåriga tradition av fokusering på ”me, myself and I”.
I artikeln listas följande tre trender som drivkraften bakom Generation G:
1. Recession och självfokusering
Den finansiella härdsmältan som orsakade lågkonjunkturen, i kombination med företagsledare som inte bryr sig om andra än sig själv, har resulterat i en mer utbredd avsky bland konsumenter än någonsin tidigare. Många företagsledare är idag helt distanserade från en allt bättre informerad och allt synligare konsumentskara. Företagens försök att kommunicera och interagera med dessa kunder hamnar därför allt oftare i total disharmoni jämfört med vad konsumenterna faktiskt behöver och vill ha framöver.
Det här har så klart inte skett över en natt. Men den finansiella krisen var droppen som fick bägaren att rinna över; en bägare som sakta men säkert har fyllts av människors ogillande mot varumärken som slutat att bry sig om andra. Den här formen av självfokusering har i de flesta fall börjat i toppen, med ledare besatta av aktiekursen som slutat att bry sig om sina anställda, som i sin tur slutat att bry sig om sina kunder. Enligt artikeln har t.ex. ynka 13% av amerikanerna förtroende för storföretagen, och så många som 3/4 är övertygade om att företagen systematiskt ljuger i sin reklam.
2. Längtan efter institutioner som bryr sig
Längtan efter girighetens motsats är sannolikt aldrig större än i svåra tider. Människor längtar efter omtanke, empati, sympati och generositet. Och med den förändring som den industrialiserade världen just nu går igenom, kommer törsten efter omtanke att bli ännu mer påtaglig. Vi kommer i allt högre utsträckning att kräva mer omtanke från både varumärken och myndigheter. Någon som bryr sig om mitt jobb, mina besparingar, mina medmänniskor, min värld.
3. För individer är ”att ge” redan det nya ”att ta”, och ”att dela” det nya ”att ge”
Generation G handlar dock om något mycket större och mer långvarigt än effekterna av en lågkonjunktur eller tillfällig vrede mot de som endast ser efter sina egna intressen. Trenden, menar artikelförfattaren, drivs av passionerade, starka individer (eller generationer) som är villiga och kompetenta i att ge, dela och samarbeta. Alltså att vara mer generösa på många sätt. Vilket alltså i sin tur lett till att graden av generositet blivit en ny måttstock på status.
I de superrika kretsarna har det i och för sig länge inneburit statusförlust att inte syssla med någon form av filantropi. Det som sker nu är att allt fler “vanliga” människor blir allt mer generösa. Åtminstone vad gäller deltagandet i “samarbete/gratis/skapande/crowdsourcing/dela-rörelsen”. (Själv delar jag gratis med mig av mina insikter och åsikter på den här bloggen, och samarbetar med andra bl.a. genom att ingå i Mindparks nya bloggteam. Och det gör jag trots att jag tillhör Generation X.) Konsekvensen är att människors behov att bli uppskattade och älskade, att få vara en del av ett större sammanhang, att få bidra och att få hjälpa till, kanaliserats på ett helt nytt sätt. Allt fler människor finner trots allt tillfredsställelse i – och får status av – någonting annat än av att konsumera mest eller bäst.
Tro nu inte för en sekund att det här fenomenet kommer att gå över. De yngre generationerna lever praktiskt taget online. Och varje gissning beträffande hur Internet kommer att infiltrera offline-världen har hittills visat sig vara på tok för konservativ. Eller som onlinegurun Kevin Kelly har sagt:
Online culture is the culture.
Allt är m.a.o. upplagt för de varumärken som vågar, vill och kan göra generositet till sitt huvudtema. Men temat måste vara uppriktigt och ärligt, utan gömda girighetsagendor. Ditt varumärke måste verkligen bry sig – inte bra om kunderna. Det måste också bli generöst mot anställda, mot miljön, mot samhället, mot människan.
Därmed inte sagt att Generation G enbart handlar om ”att ge” och ”ge bort gratis”. Att vara generös mot kunderna innebär inte att du måste ge bort allt du har, och glömma allt vad lönsamhet innebär. Generation G handlar, enkelt uttryckt, om att var lite snällare, lite mer omtänksam och lite mer givmild.
Kort sagt: Lite mer generös.
Trendwatching.com presenterar åtta sätt för varumärken att hänga på Generation G (klicka på respektive rubrik för beskrivning och exempel):
Avslutningsvis: Betänk att det är morgondagens företagsledare vi talar om. Morgondagens storkonsumenter. Morgondagens politiska makthavare. Morgondagens främsta opinionsbildare. Och betänk att den här generationen redan idag i praktiken driver (eller påverkar) en stor del av vår världs trender och utveckling.
Ställ dig sedan frågan: Om jag inte hänger på, vad är alternativet?
Relaterade inlägg:
Microsofts nya utmanare till Google heter Bing. Enligt bolagets koncernchef Steve Ballmer är namnet perfekt eftersom ”det fungerar globalt” och ”har potentialen att bli ett verb”. Det Ballmer alltså hoppas på är att människor i framtiden skall binga vem som skrev Proud Mary eller vilken president som efterträdde Abraham Lincoln.
För inte särskilt länge sedan var det tabu att ens tänka tanken på varumärken som verb. De skulle behandlas som adjektiv. Punkt slut. Varumärkesexperter och -jurister var (och är i de flesta fall fortfarande) nämligen rädda för s.k. varumärkesdegeneration – alltså att varumärket skall förlora sitt individuella värde och juridiska skydd.
Det har nämligen hänt förr.
Det första varumärket som förlorade sitt juridiska skydd var linoleum – det förklarades som generisk term redan år 1878. Andra exempel är heroin (ursprungligen ett varumärke ägt av Bayer & Co), trampoline, dynamit, nylon och freon.
Det är dock ytterst få varumärken som kan sållas till denna skara. De flesta företag har hittills fått behålla sitt juridiska varumärkesskydd, även om namnet används som generisk benämning för en kategori eller företeelse. Vaseline, Jacuzzi och Jeep är några exempel på sådana varumärken.
Men även de är få till antalet. På Wikipedias lista över varumären som används som generiska begrepp finns färre än 100 namn. Den är i och för sig långt ifrån komplett, där saknas bl.a. Procordia Foods Bostongurka och Arlas Keso, men även en fullständig sammanställning skulle nog inte representera mer än en mikroskopisk andel av alla de varumärken som någonsin lanserats.
Med det i åtanke, hur stort är egentligen degenereringsproblemet?
Det svåra med varumärkesarbete är trots allt att skapa kännedom och preferens. Alltså att skapa en attraktiv, särskiljande och långsiktig position i många människors medvetande, i syfte att göra varumärket mer lönsamt för dess ägare.
Så varför i hela fridens namn skall vi i förväg oroa oss för att varumärket skall bli för känt?
Resonemanget bakom degenereringsrädslan låter ungefär så här: Hela idén med varumärkesarbetet är att skapa starka och särskiljande associationer till en vara, tjänst eller idé från en specifik avsändare. Genom att ha kontroll över hur varumärket används, kan dess ägare minimera risken att det blir synonymt med alla liknande produkter inom samma kategori. För skulle det ske, upphör också varumärkets differentierande effekt – och därmed dess värde.
Det låter logiskt. Men är det vettigt?
Hastigheten och räckvidden som Internet idag erbjuder för nya varumärken att bli kända och skapa preferens, har fått mig ifrågasätta riskerna med verbifiering av varumärken. Och jag får medhåll från bl.a. Rebecca Tushnet, expert på varumärkesrätt på Georgetown University. Hon konstaterar nämligen att:
Risken för att bli generisk är mycket liten, medan fördelarna med att vara top of mind är mycket stora.
Alltså: Om människor har lättare att ta till sig ditt varumärke genom att använda det som ett verb, låt dem göra det. Erövra marknadsandelar medan du kan, och lös det högst eventuella degenereringsproblemet den dag det uppstår.
Ta Twitter som ett exempel. På mycket kort tid har företaget lyckats bli dominant inom kategorin mikrobloggande. Och nyligen ansökte Twitter varumärkesskydd för begreppet ”tweet”, eftersom termen i allt högre utsträckning används som verb för handlingen att skapa ett mikroblogginlägg – oavsett om det görs på Twitter eller inte.
Samtidigt skrev Biz Stone, en av Twitters grundare, i ett blogginlägg den 1 juli att företaget inte kommer att jaga andra företag som använder verbet ”tweet” i anknytning till Twitter. (Men han tillade också en varning: Om andra aktörer agerar på ett vilseledande sätt, kommer Twitter att agera för att skydda användarna och sitt varumärke.)
Twitter verkar m.a.o. inte allt för bekymrat över risken att tweet blir ett för populärt verb. Det verkar snarare som om Twitter istället kommer att fokusera på vem som skall ha rätten att använda orden Twitter och Tweet. Och därigenom kanske hitta intäktskällor på många fler ställen än enbart på den egna hemsidan (som du f.ö. inte ens behöver besöka för att kunna tweeta).
Men den mest framgångsrika verbifieringen av ett varumärke på Internet är sannolikt Google. Idag är det mer regel än undantag att människor använder verbet googla som beskrivning för att använda en sökmotortjänst.
Teoretiskt står alltså Google inför risken att förlora sitt juridiska varumärkesskydd p.g.a. varumärkesdegeneration. Och skulle det hända (vilket jag i och för sig håller som högst osannolikt), skulle Ballmer & Co kunna marknadsföra sin nya sökmotortjänst genom att t.ex. säga: ”Använd Bing om du vill googla mer träffsäkert”.
Genom att äga verbet härskar Google alltså över hela kategorin. För så länge vi googlar istället för bingar, håller vi omedvetet Google som nummer ett bland sökmotortjänster.
Trots det är Google självt kluvet i frågan. I deras egen varumärkesinstruktion står samma regler som i snart sagt alla andra företags varumärkesmanualer, nämligen att ”varumärket endast får används som ett adjektiv, aldrig som ett substantiv eller verb, och aldrig i plural eller possessiv form”.
Men kanske är den här traditionella hållningen allt för pragmatisk? Kanske är rädslan för degeneration kraftigt överdriven, inte minst med hänsyn till hur sällan ett varumärke får sådan spridning att risken ens behöver beaktas?
Det finns nämligen en inbyggd motsättning i resonemanget. Å ena sidan vill ett företag nå en ledande ställning inom sin kategori, å andra sidan får denna dominans inte bli så stor att företagets varumärke blir synonymt med kategorin.
Men tänk om resonemanget är fel? Tänk om det är möjligt att uppnå både och – d.v.s. att äga både marknadsandelarna och begreppet?
I så fall har Ballmer rätt: Verbifiering är något att eftersträva, inte motverka.
Uppslag och underlag till det här inlägget kommer delvis från Noam Cohens artikel i The New York Times, The Power of the Brand as Verb. Tack till Staffan Ehde för tipset.
Att driva sin sak utan hänsyn till rationella argument benämns fanatism. Och frågan är om inte strävan efter att kontrollera och begränsa internetanvändandet snart kan kan sorteras i den kategorin.
Idag skriver nämligen bl.a. SvD, DN och Aftonbladet att internetoperatören Ephone dömts att lämna ifrån sig uppgifter om vilken abonnent som misstänks ha spridit upphovsrättsskyddat material. Samtidigt kan vem som helst skicka något med vanlig post som strider mot en mängd olika lagar, utan att Posten för den skull är vare sig tvingad att dokumentera innehållet eller lagra informationen för eventuellt framtida åtal.
Jag ifrågasätter inte den juridiska prövningen i fallet. Däremot förstår jag inte inkonsekvensen i lagstiftningen.
Internet är trots allt inte längre en teknikföreteelse. Internet har blivit en naturlig del av vår kultur. Artister och skapare har aldrig förr, med så enkla medel, haft samma möjligheter att sprida sina verk så snabbt till så många. Ur ett konstnärligt perspektiv erbjuder alltså Internet i allmänhet, och fildelning i synnerhet, en nästintill gränslös kanal för såväl kända som okända att beröra människor över hela världen.
Att återförsäljarna av kulturen nu försöker stävja spridningen av densamma, kan alltså näppeligen motiveras med att de försöker skydda skapandets och kulturens intressen. Motiven liknar mer den giriges, d.v.s. att fokusera på att maximera den egna intjäningen.
För någon vecka sedan skrev jag ett inlägg med rubriken Kapitalism vs. Kreativism. I det belyste jag bl.a. den allt mer utbredda och nakna girigheten. Pengar verkar ha blivit måttet på allt. Men allt är inte pengar.
Jag citerade komikern Eddie Izzard:
Jag är ingen kapitalist, jag är kreativist. Jag vill tjäna pengar så att jag kan skapa saker. Men plötsligt har en massa människor dykt upp som vill skapa saker så att de kan tjäna pengar.
Ändå har kapitalismens idé egentligen aldrig varit att enbart fokusera på intjäning. Pengar är ett resultat av verksamheten, inte dess målsättning. Men tyvärr förväxlas allt oftare mål och medel.
På sikt är det ändå lönlöst att försöka försvara sina egenintressen genom att lagstadga och begränsa ett öppet Internet. Kraften och tankemödan borde istället fokuseras på att hitta nya affärsmodeller som gynnar alla. Det är, trots allt, inte myndigheterna, förlagen eller bolagen som äger rätten att bestämma hur och till vad Internet skall användas.
I en fri värld är det i slutändan alltid kunderna som bestämmer.
Bloggat: Kulturbloggen, Cornucopia, Jardenberg, Opassande, Svensson, Nikke Index, Daytrading.
I en fri marknadsekonomi baseras den klassiska affärsmodellen på fyra frågeställningar:
Internet gjorde det möjligt att genomföra mer eller mindre kostnadsfria transaktioner, och plötsligt blev det billigt att göra saker i stor skala. Det underlättade nr 2, vilket sänkte kraven på argument för nr 1.
Vissa företag gick t.o.m. så långt att de bestämde sig för att intäkterna var betydelselösa, eftersom kostnaderna var så låga. Det finns ett antal sådana företag kvar – företag som kan sägas verka utan den traditionella affärsmodellen.
Idag erbjuder Internet en aldrig förr skådad möjlighet att koppla samman människor och skapa stammar av likasinnade. Dessa gemenskaper upplevs som oumbärliga vänskaper, och enligt Nielsen Online är de sociala nätverken numera t.o.m. mer populära än privat e-post. Och har vi väl bidragit till att skapa ett nätverk av likasinnade, är det mycket svårt för någon annan att locka bort oss. Ett minst sagt bra svar på fråga nr 3.
Internet har spridit sig till alla delar av vår kultur. Därmed påverkar Internet också affärsmodellerna och den fria marknadsekonomin. Oavsett om det handlar om att sälja konsulttjänster, rymdteknologi eller en politisk åsikt ser affärsmodellen något annorlunda ut idag än den gjorde för bara tio år sedan. Mycket tack vare att de mer eller mindre kostnadsfria marknadsföringskanalerna gör det möjligt för vem som helst att sprida en idé längre och snabbare än någonsin tidigare – nr 4.
Etablerade aktörer måste agera starkare vad gäller nr 3, eftersom det är så enkelt för nya aktörer att etablera sig snabbt och i stor skala. Och fråga nr 1 och 2 blir allt oftare allt mindre väsentliga, eftersom allt mer kretsar kring just fråga nr 3.
Det är alltså inte säkert att den klassiska affärsmodellen kommer att överleva ett öppet och fritt Internet. Och kanske är det här skon klämmer för de som bl.a. genom telekompaketet vill begränsa och reglera internetanvändandet? De tror kanske att ett öppet Internet är ett hot mot den fria marknadsekonomin?
Men kanske är det i stället dags att uppfinna en ny affärsmodell?
Något som däremot är tämligen säker är att det i det långa loppet är lönlöst att försöka försvara den klassiska affärsmodellen genom att lagstadga om ett begränsat, övervakat och reglerat Internet. Det är, trots allt, inte myndigheterna som äger rätten att bestämma hur och till vad Internet skall användas.
I en fri marknadsekonomi är det i slutändan alltid kunderna som bestämmer.
Relaterade inlägg: Delning blir en mångmiljardindustri | Gratis är självklart och lönsamt
Inlägget är baserat på Seth Godin’s blogginlägg “Thinking about business models“.
Medianåldern i världen är 28,4 år. Hälften av jordens befolkning är m.a.o. födda på 1980-talet eller senare. En enorm generation för vilka PC:s, mobiltelefoner och Internet är något självklart, och som vuxit upp med föreställningen att det mesta på Internet är gratis. Musik är gratis. Film är gratis. Programvara är gratis. Uppslagsverk är gratis. Nyheter är gratis. Ja, du förstår poängen.
I takt med att den här generationen blir allt mer inflytelserik kommer också kraven på värde att öka. Om något inte är gratis – varför?
Alltså måste allt fler företag hitta sätt att spela ut sitt ”gratis-kort”.
När Barack Obama svor presidenteden bjöd Krispy Kreme på gratis kaffe. Diesel bjöd på gratisdush, handduk, schampo och rena underkläder på den holländska musikfestivalen Pinkpop. Och The Guardian har öppnat upp sitt arkiv så att alla kan komma åt tidningens över en miljon artiklar – gratis.
Sharing is caring, heter det på engelska. Den som delar med sig bryr sig om. Den som bryr sig om blir mer omtyckt. Och den som blir omtyckt säljer mer.
Svårare än så är det inte. Arbeta med gratis, inte mot gratis.
Något f.ö. jag själv, genom att gratis dela med mig av mina åsikter och insikter i den här bloggen, också tillämpar.
Relaterade inlägg: Delning blir en mångmiljardindustri | Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort
Tips på saker som är gratis finns bl.a. på: alltgratis.com, gratissaker.nu och gratiskungen.se.
 The Brand-Man by Micco Grönholm is licensed under a Creative Commons Erkännande 2.5 Sverige License. |
Senaste kommentarer