Tag Archives: Joakim Jardenberg

19_century_millworker

Fuck Taylor!

Frederick Winslow Taylor var massproduktionens fader och hans korståg mot ineffektivitet började i mars år 1899 på ett fabriksgolv i Bethlehem, Pennsylvania. Målet var att bevisa att fabriksarbetare kunde vara betydligt mer effektiva än vad som hävdades – inte minst av fabriksarbetarna själva. Det enda som behövdes, menade Taylor, var ett vetenskapligt angreppssätt på fabriksarbete och ett väl fungerande tidtagarur.

Hans första experiment var att ta reda på hur många ton järn en fabriksarbetare kan bära på en dag. Han valde ut de till synes tio starkaste arbetarna och bad dem att utföra uppgiften, men de vägrade att delta under Taylors premisser. Alla tio fick sparken. Resterande arbetare fick löfte om högre lön om de anmälde sig för jobbet, vilket resulterade i 40 frivilliga. Men redan två månader in i experimentet konstaterade Taylor att det bland dessa 40 endast fanns tre någorlunda dugliga individer, men att två av dem bara klarade av att följa Taylors schema under exakt 42 % av dagen innan de blev för utmattade.

Kvar blev Henry Noll (eller Knolle). Han var den ende som orkade bära de 49 ton järn per dag som Taylor hade satt som mål. Därmed blev han Taylors mönsterarbetare. Noll kallades sedermera för Schmidt i Taylors texter och beskrevs som idealarbetaren eftersom han var »a stupid and phlegmatic ox«.

Noll blev alltså Taylors genombrott. Ingenjören Taylor var nämligen övertygad om att arbetare i största allmänhet medvetet dolde för sina arbetsgivare hur hårt de egentligen kunde arbeta. Han hävdade bl.a. att:

Hardly a competent workman can be found who does not devote a considerably amount of time to studying just how slowly he can work and convince his employer that he is going at a good price.

Tack vare Noll hade Taylor nu lyckats bevisa vad den mänskliga kroppen klarade av och kunde räkna ut hur mycket järn varje arbetare var kapabel att bära på en dag, och vad det innebar i arbete per timme och minut. Den ökade arbetsbördan motiverades med högre lön, baserat på prestation.

Två år senare hanterade arbetarna på fabriken i Bethlehem tre gånger så mycket gods och tjänade 60 % mer i lön. Och arbetskraften på fabriken hade effektiviserats från 500 till 140 anställda.

Ändå fick Taylor sparken. Trots markant ökad effektivitet och lönsamhet i produktionen var ledningen missnöjd över att de förlorat nästan lika mycket i intäkter, då antalet hyresgäster i bolagets arbetarbostäder minskat med 360 familjer.

Det var sista gången Frederick Winslow Taylor arbetade i en fabrik. Han sadlade om och blev världens första managementkonsult.

Taylors idéer om effektivisering, vilka han sammanfattade i boken The Principles of Scientific Management, förändrade världen. Till exempel har Peter F. Drucker hävdat att Frederick Winslow Taylor haft ett minst lika stort inflytande på 1900-talet som Freud och Darwin, t.o.m. större än Marx.

Men trots att Taylor regelmässigt stödde sig på vad han kallade vetenskap var vetenskapen minst sagt illa underbyggd. Under ett samtal med min vän Alf Rehn, professor på Åbo Akademi och en av världens främsta ledarskapstänkare, konstaterar han bl.a. att:

Taylor fuskade en hel del. När han valde sina »helt vanliga arbetare« tog han bara de bästa och starkaste. Inte undra på att han fick goda resultat. Han verkar ha missat allt som tydde på att hans principer inte fungerade och övertolkat allt som stödde principerna. Han var alltså mer konsult än vetenskapsman.

Alf har forskat i Taylor och hans idéer (taylorism). Han är noga med att understryka att Frederick Winslow Taylor, trots hans bristfälliga vetenskap, också gjorde mycket gott för arbetarnas villkor i början av 1900-talet. Och att många på den tiden betraktade Taylor mer som en socialistisk farsot än som en kapitalismens förkämpe.

Alf Rehn förklarar:

Taylors progressiva idéer handlade inte bara om effektivisering utan också om att hjälpa arbetare som utsattes för ett icke-systematiskt ledarskap och svårgreppbara krav. Han ville hitta ett system där varje anställd var på rätt plats och där arbetarna skulle veta vad som krävdes av dem. Han ville att arbetare skulle få en vettig lön och ha rätt till pauser under arbetsdagen. Många positiva aspekter av taylorismen tar vi för givet idag, bl.a. arbetshälsovård, ergonomi, utvecklingsmöjligheter och plattare organisationer. Men han var, som sagt, en usel vetenskapsman.

Taylorismen utvecklades till en världssuccé. Scientific Management (vetenskaplig arbetsdelning) blev – paradoxalt nog – ledstjärnan för såväl den amerikanska konsumtionsapparaten och Mussolinis industrialisering av Italien som arbetsplaneringen i Nazitysklands koncentrationsläger och den sovjetiska planekonomin. Enligt historikern John Ralston Saul skrevs t.o.m. de första ryska femårsplanerna av amerikanska taylorister, och självaste Lenin höll Taylor som en av sina förebilder. År 1918 skrev Lenin i Pravda:

We must introduce in Russia the study and the teaching of the Taylor system, and its systematic trial and adaption.

Men Taylor och taylorismen har också mött kritik. Bland annat gjorde Charlie Chaplin satir på taylorismen i den klassiska filmen Modern Times (år 1936) och dåtidens fackförbund betraktade Taylor som en slavdrivare. Arbetsgivarna såg honom som en excentriker som höjde löner och styrde verkstadsgolvet med ett tidtagarur. Och den amerikanska kongressen förbjöd år 1915 Taylors tidsstudier i alla statligt ägda fabriker (förbudet avskaffades dock år 1949).

Chaplin_ModernTimes

Själv ansåg sig Frederick Winslow Taylor vara en missförstådd visionär som, under vetenskapens fana, kunde skapa välfärd och eliminera gamla klassmotsättningar.

Min övertygelse är att han egentligen bara ville väl. Och kanske ledde taylorismen till mer gott än ont, åtminstone under delar av 1900-talet. Men samtidigt som Sovjetunionen kollapsade, kollapsade också taylorismen. Trots allt, Taylors fyra principer känns minst sagt bakåtsträvande idag (fritt översatt):

  1. Ersätt gamla tumregler för hur arbetet skall göras med metoder baserade på vetenskapliga studier av varje arbetsmoment.
  2. Välj ut, träna och utveckla arbetare baserat på vetenskap istället för att låta dem träna och utveckla sig själva.
  3. Utarbeta detaljerade instruktioner för vad varje arbetare skall göra och prestera, samt hur deras arbete skall övervakas.
  4. Dela upp arbetet lika mellan ledning och arbetare så att ledningen tillämpar scientific management på all arbetsplanering och att arbetare faktiskt gör det de blir tillsagda.

Med tanke på vad vi numera tror oss veta om drivkrafterna bakom motivation och prestation är det märkligt hur vitt utbredd taylorismen fortfarande är. Många företag tillämpar än idag, medvetet eller av tradition, Taylors principer – i större eller mindre utsträckning.

Kanske beror taylorismens popularitet och seglivade natur på de till synes sunt förnuftiga principerna, på det påstått vetenskapliga tillvägagångssättet och på den tilltalande ambitionen att skapa ordning och reda i fabriken. Men den värld vi lever i är inte samma värld som för 100 år sedan. De flesta av dagens yrken och arbetsuppgifter fanns trots allt inte på Taylors tid – dessutom har automatiserade robotar i stor utsträckning ersatt människan i den industrialiserade världens fabriker. En stor del av arbetet består numera inte av förutsägbara, återkommande och enkla rutinsysslor (algorithmic work) utan av komplexa, konceptuella och kreativa utmaningar (heuristic work). Och jag misstänker att t.o.m. självaste Frederick Winslow Taylor, sin progressiva anda trogen, skulle ha utbrustit i ett ”Fuck Taylor!” om han sett hur hans principer fortfarande tillämpas av större organisationer i en värld som han varken kunde förutse eller ha med i sina beräkningar.

Det är m.a.o. dags att tänka om och tänka nytt. Det är hög tid att skrota taylorismen som ledarskapsideal. Eller som den amerikanske ledarskapstänkaren Gary Hamel konstaterar i blogginlägget Three Forces Disrupting Management, om skillnaden mellan Taylors tid och vår tid:

This transition from an agrarian and craft-based society to an industrial economy required an epical re-socialization of the work force. Unruly and independent-minded farmers, artisans and day laborers had to be transformed into rule-following, forelock-tugging employees. And 100 years on, this work continues, with organizations around the world still working hard to strap rancorous and free-thinking human beings into the strait-jacket of institutionalized obedience, conformance, and discipline.

Om vi leker med tanken att ledarskap är en slags teknologi, är den teknologi som vi använder idag från början av 1900-talet. Det är Taylors teknologi och den eftersträvar två saker: kontroll och lydnad. Det finns ytterst få andra teknologier som vi använder som är lika gamla. Och hur mycket vi än förfinar den gamla teknologin handlar den fortfarande om att kontrollera individer och få dem att göra som de blir tillsagda.

Men om alla lyder utan att ifrågasätta kommer vi att fortsätta att göra som vi alltid har gjort. Vi slutar att utvecklas som individer och som samhälle.

Människor är inte maskiner.

Alltså: Fuck Taylor!


Köp en t-shirt, förändra världen
Fram till den 30 september kan du köpa t-shirten »Fuck Taylor«. Idén till trycket föddes under ett samtal mellan Jocke Jardenberg och mig, i samband med en workshop om Helsingborgs vision. Jocke hade under sitt framförande tagit upp några av de negativa konsekvenserna av industrialismen i allmänhet och Frederick Winslow Taylors idéer i synnerhet (du kan läsa mer om Jockes tankar på Jardenberg unedited), och i pausen sammanfattade vi vår gemensamma aversion med just »Fuck Taylor!«. Navid Modiri, som höll i workshopen tillsammans med mig, berättade att han kände ett par kreativa själar som nog skulle kunna vara intresserade av att göra en t-shirt på temat.

T-shirten tillverkas av fantastiska I’m With Friends, vars koncept är att varje månad ge ut en ny t-shirt (i 100 % ekologisk bomull) skapad av »inspirerande människor«. Företaget drivs av Anna Lindh och Viktor Bijlenga

Du kan beställa t-shirten på webben för det facila priset 299 kronor. (Jocke och jag får dela på 20 kronor för varje såld t-shirt och vi kommer att skänka vår andel till Kiva.)

Tillägg den 19 september 2012: I’m With Friends har på grund av oklarheter gällande ursprunget på tryckets design valt att skapa en ny design, som inom kort finns att köpa på webben.

_
Läs Jocke Jardenbergs tänkvärda inlägg Fuck Taylor – Nu gäller 100 % människa. Du kan också läsa en intervju med Jocke och mig angående Fuck Taylor-konceptet och lyssna på oss i Anna&Viktors podcast. Jag har även blivit intervjuad om Taylor och taylorismen av Sara Andersson, grundare av Search Integration, på No Ketchup.

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

Micco Grönholm är inte på Blogipedia

blogipedia_skamt

Det finns ett skäl till varför jag har valt just den rubriken på det här inlägget: Micco Grönholm är inte på Blogipedia. Men innan jag avslöjar vilket, låt mig först berätta vad Blogipedia är.

Blogipedia är en webbsajt som samlar och presenterar fakta och åsikter från svenska bloggar. Om en bloggare skriver att [något/någon] ÄR [något] dyker den frasen eller meningen upp på Blogipedia ett par dagar senare. Varje fras kan därefter värderas av Blogipedias medlemmar som antingen fakta eller en positiv, negativ alternativt neutral åsikt.

Idén och webbsajten är Ted Valentins, en webbinnovatör som bl.a. utvecklat en samling smarta karttjänster och som var initiativtagare till 24 hour business camp.

Naturligtvis har jag gjort en sökning på vad det står om mig på Blogipedia. Söker jag på Micco Grönholm är det tomt. Likaså om jag söker på The Brand-Man. (Om jag däremot söker på enbart Micco, får jag reda på att jag är “duktig på branding – håll koll på hans blogg” och “inte uppkopplad”, vilket f.ö. sökmotororaklet Nikke Lindqvist heller inte verkar vara.)

Jag tror att det finns två skäl till varför jag inte hittar mig själv under vare sig “Micco Grönholm” eller “The Brand-Man”. Det första är så klart att jag inte har nämnts särskilt ofta på andra bloggar – vilket är både förståeligt och helt okay. Det andra skälet är, enligt mig, något allvarligare eftersom det hänger samman med hur vi använder språket. På svenska är det nämligen inte lika naturligt som på t.ex. engelska att presentera personer enligt formeln [förnamn efternamn] är [någonting]. Min högst oventenskapliga kartläggning av personpresentationer på bloggar stärker mig i min uppfattning att vi använder Blogipedia-formeln oftast tillsammans med enbart förnamn, och då efter det att den mer sakliga och formella presentationen är avklarad (vilken vi f.ö. tenderar att skriva som en bisats), samt när vi vill utdela våra högst personliga åsikter och ömdömen om någon eller något. Ett konkret exempel är presentationen av Mindparks bloggteam. Av de drygt 25 mycket sakliga, intressanta och personliga presentationerna, uppfyller endast en kriteriet [förnamn efternamn] ÄR [någonting]. Resterande presenteras enligt den mer gängse formen [förnamn efternamn] [kommatecken] [beskrivning], och blir därmed inte identifierade av Blogipedia.

Risken, så som jag ser den, består i att Blogipedia kommer att fyllas huvudsakligen med vad människor tycker (vilket i och för sig kan ha ett betydande värde), men att de sakliga och faktabaserade presentationerna blir förhållandevis få. En annan risk är att vi, i takt med att fler lär sig hur Blogipedia fungerar, börjar anpassa våra beskrivningar därefter. Teoretiskt skulle det alltså kunna leda till märkliga, svårlästa och rent ut sagt tråkiga presentationer, där t.ex. ett företagsnamn eller en persons för- och efternamn inleder varje mening följt av “är”.

Kanske borde alltså Ted Valentin fundera över om det kan finnas andra formler som kan användas för att identifiera sakligt innehåll kopplat till person-, företags- och varumärkesnamn samt företeelser. Jag har dock full respekt för komplexiteten i uppgiften, inte minst med tanke på att det också finns andra utmaningar att ta tag i. Joakim Jardenberg menar t.ex. att tjänstens nytta är avhängig om den kan ges en enkel och naturlig plats i bloggflödet. Digmar på dagensmedia.se påpekar att Blogipedia inte skiljer på olika personer med samma namn, vilket gör sökresulteten på vanligare namn minst sagt svajiga. Bloggen Opassande berör samma problematik genom att fundera över hur betydelsen av generiska ord skall klassas och sorteras – t.ex. “Bodströmssamhället” som dels är namnet på Thomas Bodströms blogg och dels ett förekommande epitet på kontrollsamhället. Och PR-konsulten Jerry Silfwer undrar hur viktningen av vad som är positivt, neutralt och negativt görs, medan jag funderar över vem som bedömer vad som är “fakta”.

Innebär då det här att Blogipedia är en dålig idé? Absolut inte, tvärt om! (Det skall dock bli intressant att se om, och i så fall hur, första meningen i det här stycket dyker upp på Blogipedia.) Jag tycker att Teds idé är i grunden briljant, och det är därför jag skriver det här blogginlägget. Att på en plats kunna söka vad som tycks och tänks om någon eller något har ett stort värde, och då inte bara som personlig kuriosa och egotripp. För företag, varumärken och offentliga personer skulle Blogipedia kunna bli ett värdefullt verktyg för att t.ex. kartlägga befintliga associationer till namnet, men också spåra hur dessa associationer förändras över tid – t.ex. vid en ompositionering som den Sony Ericsson skall inleda i oktober. Alltså ett potentiellt ypperligt komplement till realtidsbevakningen som Twingly Channels erbjuder. Potentialen är alltså enorm. Men för att idén skall bli en tjänst med stort kommersiellt värde, tror jag som sagt att den behöver utvecklas en aning men också att den måste lanseras i en engelsk, global version.

I dagens skepnad är Blogipedia underhållande, på gränsen till hypnotiserande. Eller som Sofia Mirjamsdotter skriver på Bloggvärldsbloggen: “Väldigt rolig tjänst, man kan fastna länge i att söka och hitta, och det är inte bara personer som det tycks om. Testa en sökning på ord som ‘kärlek’ eller kanske ‘bajs’.”

Vilket leder oss till rubriken på det här inlägget.

Som den paradoxernas beskyddare jag är, skulle jag få stor personlig tillfredsställelse av att på Blogipedia få läsa att jag inte finns på Blogipedia. Men förmodligen blir påståendet klassat som “spam” (vilket det också borde), och därmed diskvalificerat. Jag får istället hoppas på det mycket hedrande omdömet som skrevs om The Brand-Man på bloggen Doktor Spinn, men som i skrivande stund tyvärr ännu inte dykt upp på Blogipedia.

Vad skulle du förresten vilja att det stod om dig?

_
Tillägg den 8 september, 2009: Nu är Micco Grönholm på Blogipedia. Eller hur skall jag tolka det här?

_

Någorlunda relaterade inlägg:

small twitter_logo Följ mig på Twitter

Till Rolf van den Brink, krönikör på Dagens Media

I det förra inlägget presenterade jag Generation G (där G står för generositet, inte girighet), samt det sociala och beteendemässiga skiftet vi bevittnar i och med att spelreglerna för privata och affärsmässiga relationer har förändrats i grunden.

Att det här skiftet ibland kan vara svårt att greppa framgår av Rolf van den Brinks två senaste krönikor på dagensmedia.se.

I den första ifrågasätter han motivet hos de bloggare som ställer upp gratis i Mindparks bloggteam, och menar att det måste handla om att etablera maktpositioner på den digitala arenan (han referar f.ö. till oss som varandes nyttiga idioter som stöttar en riskkapitalist in spe).

När Joakim Jardenberg, som äger Mindpark, replikerar att det faktiskt inte handlar om mer än kollaborativt skapande och samarbete, riktar Rolf van den Brink i den andra krönikan in sig på pengar, och undrar vem som betalar Joakims och min lön (och kallar f.ö Mindparks bloggteam för lydiga digitala proggare).

Mina motiv att ingå i Mindparks bloggteam är enkla:

  • Jag lär mig nytt genom att ingå i sammanhang med kloka människor.
  • Jag utökar mitt professionella kontaktnät genom att vara aktiv där min kompetens efterfrågas.
  • Jag bygger relationer genom att bjuda in till en öppen dialog med kunder och potentiella kunder.
  • Jag utvecklas, både som yrkes- och privatperson, genom att tvingas samla mina ofta klustrade tankar i (någorlunda) koncisa och begripliga texter.
  • Jag ställer ut min kompetens som marknadsförings- och varumärkeskonsult till allmän granskning och bedömning (vilket förhoppningsvis gynnar mig i min yrkesroll).
  • Jag vidgar mina vyer och nyanserar mina kunskaper genom att ta del av andras åsikter och insikter.
  • Jag finner personlig tillfredsställelse i – och får eventuellt viss status av – någonting annat än av att konsumera mest eller bäst.

Min lön betalas av min arbetsgivare (hur Joakim livnär sig redogör han för här). Idén att det alltid måste finnas en gömd, girig agenda tillhör det förflutna. För många individer är “att ge” redan det nya “att ta”, och “att dela” det nya “att ge”.

Dessutom anser jag att det i mediebranschen har saknats en tankesmedja med viljan och förmågan att göra mer djupgående analyser, mer värdeskapande betraktelser och föra mer öppna debatter kring det som skett, sker och kommer att ske. Något som även PR-konsulten Jerry Silfwer antyder på sin blogg Doktor Spinn: “… med handen på hjärtat undrar jag om inte Mindpark-gänget kommer att leverera detta med större ackuratess än vad branschpressen lyckats med hittills”.

. _

Relaterade inlägg:

small twitter_logo Följ mig på Twitter