Tag Archives: koncept

Branding är ett farligt ord

Favorit i Repris 35 | Inlägget publicerades den 22 juni 2010 | 32 kommentarer

Det engelska begreppet branding har sitt ursprung i brännmärkning av boskap. Syftet är att med en unik symbol tydligt markera vem som äger vilket djur, och seden att använda brännjärn – branding iron – kan spåras till antikens Egypten.

Ägarens symbol på kon kan m.a.o. liknas vid logotypen på läskburken. Och precis som med läsklogotyperna kom symbolerna på kreaturen att med tiden förmedla mer än bara ägarskap, bl.a. rykte, status och social tillhörighet.

Ta den spanske markisen Hernán (Hernando) Cortés och hans märke bestående av tre kors, som exempel. År 1541 tog han med sig sitt pick och pack och seglade till Det Nya Landet, närmare bestämt till dagens Mexiko. Kommen ur det mest privilegierade samhällsskiktet åtnjöt Hernán hög status och stor respekt. Hans boskap ansågs vara bättre framavlad än de flesta andras, och kor märkta med tre kors blev hett eftertraktade. Dessutom kände köparen att han, genom att köpa boskap märkta med tre kors, också köpte en entrébiljett till Hernán Cortés sociala nätverk – vilket följaktligen höjde köparens status. (Önskan att köpa boskap med tre kors baserades alltså i grunden på samma sociala drivkrafter som idag påverkar vårt val av t.ex. jeans-, telefon- och bilmärke.)

Att sätta sitt egna, unika märke på boskap var m.a.o. för många mer än bara ett bevis på ägarskap. Märket på kon var också ett personligt åtagande för ”varans” värde, och därmed en högst konkret bärare av ägarens goda namn och rykte.

Det samma borde gälla dagens branding. Tyvärr är det allt för sällan så.

Sedan konsumtionsexplosionen på 1950- och 1960-talen har branding istället oftast handlat om kosmetisk försköning, helt avskild från personliga åtaganden. Fokus har varit att konstruera en fördelaktig image och att hitta på (och basunera ut) klatschiga budskap.

Och så är det alltså på tok för ofta än idag – trots de radikala förändringar som skett i medielandskapet de senaste tio åren, och trots den marknadssituation som faktiskt råder i de allra flesta branscher.

Före industrialismen träffades konsumenter och producenter personligen för att utbyta värde – ungefär så som vi gör på dagens torgmarknader. Kunderna granskade skarpsynt alternativen, och sökte helst information och vägledning från människor i deras närhet. Värde och förtroende var de enskilt viktigaste faktorerna för en långsiktig och framgångsrik affärsrelation, vilket gjorde säljarna nästintill besatta av att verkligen leverera den nytta köparna förväntade sig. Producentens (eller säljarens) förmåga att gång efter annan leva upp till kundens förväntningar hade nämligen en direkt påverkan på hennes eller hans personliga ställning i samhället.

Men i takt med att industrialismen lockade människor från landsorten till städerna blev konsumenterna allt mer beroende av återförsäljare. Avståndet mellan den som tillverkade och den som konsumerade blev allt större. Och ju mer konsumtionen ökade, ju mer intresserade blev de som sålde och marknadsförde av just försäljning och marknadsföring – och mindre intresserade av att ta ansvar för att skapa och leverera en faktisk och relevant nytta. Fokus låg kort sagt inte på att tillgodose människors behov och önskemål, utan på att minska tillverkningskostnaden per enhet genom stordriftsfördelar och på att minska distributionskostnaden per kilometer genom smartare logistik. Allt fler produkter trycktes ut till allt mer ivrigt konsumerande människor – och branding blev den viktigaste metoden för att särskilja varor och tjänster som blev allt mer lika varandra.

Nu har avståndet mellan de som tillverkar och säljer och de som köper och konsumerar åter krympt. De senaste årens teknologiska utveckling har skapat marknader som på många sätt liknar de som rådde före industrialismen och konsumtionsexplosionen. De flesta branscher är igen fragmenterade. Människor samlas i (virtuella) gemenskaper i vilka de delar intressen, värderingar eller åsikter. Vi söker och vill ha varor och tjänster som erbjuder faktisk och relevant nytta. Vi är allt mer skeptiska till reklambudskap, och lyssnar allt oftare på information och vägledning från vänner och bekanta. Och förmågan att erbjuda värde i ordets vidaste mening samt förtroendet för den som tillverkar och/eller säljer är åter igen de enskilt viktigaste faktorerna för affärsmässig framgång.

Ändå fortsätter många marknadsförare att tillämpa industrialismens version av branding. Den branding som föddes för över femtio år sedan, men som än idag (av många) betraktas som en oomtvistlig sanning. En branding som utgår från att konsumenter lydigt anpassar sig till när, var och hur budskap basuneras ut – utan möjlighet att bidra till det publika tänkandet och tyckandet. Alltså en branding som i bästa fall är pengar i sjön, men som i värsta fall kan knuffa redan föråldrade organisationer utför ättestupan.

För att lyckas framöver måste varumärkesarbetet betraktas som något annat än enbart kosmetisk försköning, helt avskild från personliga åtaganden. Det går inte längre att internt i företaget tänka ut och konstruera en fördelaktig image, för att sedan hitta på och basunera ut klatchiga reklambudskap.

Det som krävs, tror jag, är att företag i större utsträckning börjar sitt varumärkesarbete med att identifiera och definiera en för människor relevant och intressant nytta – en nytta som köparna upplever är äkta, och som alla anställda på företaget är villiga att ta ett personligt ansvar för. Därefter skall nyttan göras känd genom att berätta varför företaget gör det företaget gör, eftersom “varför” alltid är betydligt mer intressant, lockande och särskiljande än “vad” och “hur”. Och slutligen måste företag lära sig att på ett naturligt sätt bjuda in kunderna till dialog – förvandla marknadskommunikation till marknadskonversation.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard har skrivit (fritt översatt):

Koncept har precis som individer sin historia, och är precis lika inkapabla som individer att motstå tidens tand.

Industrialismens brandingkoncept kommer tvivelsutan att dö, förr eller senare.

Men för din egen skull, döda det konceptet redan nu i ditt företag.

Innan det dödar företaget.

_
Läs också Per Robert Öhlins utmärkta sammanfattning av Varumärkets historia. Och Sean Duffys tänkvärda resonemang Sorry, You Are Not a Marketing Professional (and Neither Am I).

_

Relaterat:

small twitter_logo Om du vill kan du utbyta tankar och idéer med Micco på Twitter

Oh so many logos

Branding är ett farligt koncept

Det engelska begreppet branding har sitt ursprung i brännmärkning av boskap. Syftet är att med en unik symbol tydligt markera vem som äger vilket djur, och seden att använda brännjärn – branding iron – kan spåras till antikens Egypten.

Ägarens symbol på kon kan m.a.o. liknas vid logotypen på läskburken. Och precis som med läsklogotyperna kom symbolerna på kreaturen att med tiden förmedla mer än bara ägarskap, bl.a. rykte, status och social tillhörighet.

Ta den spanske markisen Hernán (Hernando) Cortés och hans märke bestående av tre kors, som exempel. År 1541 tog han med sig sitt pick och pack och seglade till Det Nya Landet, närmare bestämt till dagens Mexiko. Kommen ur det mest privilegierade samhällsskiktet åtnjöt Hernán hög status och stor respekt. Hans boskap ansågs vara bättre framavlad än de flesta andras, och kor märkta med tre kors blev hett eftertraktade. Dessutom kände köparen att han, genom att köpa boskap märkta med tre kors, också köpte en entrébiljett till Hernán Cortés sociala nätverk – vilket följaktligen höjde köparens status. (Önskan att köpa boskap med tre kors baserades alltså i grunden på samma sociala drivkrafter som idag påverkar vårt val av t.ex. jeans-, telefon- och bilmärke.)

Att sätta sitt egna, unika märke på boskap var m.a.o. för många mer än bara ett bevis på ägarskap. Märket på kon var också ett personligt åtagande för ”varans” värde, och därmed en högst konkret bärare av ägarens goda namn och rykte.

Det samma borde gälla dagens branding. Tyvärr är det allt för sällan så.

Sedan konsumtionsexplosionen på 1950- och 1960-talen har branding istället oftast handlat om kosmetisk försköning, helt avskild från personliga åtaganden. Fokus har varit att konstruera en fördelaktig image och att hitta på (och basunera ut) klatschiga budskap.

Och så är det alltså på tok för ofta än idag – trots de radikala förändringar som skett i medielandskapet de senaste tio åren, och trots den marknadssituation som faktiskt råder i de allra flesta branscher.

Före industrialismen träffades konsumenter och producenter personligen för att utbyta värde – ungefär så som vi gör på dagens torgmarknader. Kunderna granskade skarpsynt alternativen, och sökte helst information och vägledning från människor i deras närhet. Värde och förtroende var de enskilt viktigaste faktorerna för en långsiktig och framgångsrik affärsrelation, vilket gjorde säljarna nästintill besatta av att verkligen leverera den nytta köparna förväntade sig. Producentens (eller säljarens) förmåga att gång efter annan leva upp till kundens förväntningar hade nämligen en direkt påverkan på hennes eller hans personliga ställning i samhället.

Men i takt med att industrialismen lockade människor från landsorten till städerna blev konsumenterna allt mer beroende av återförsäljare. Avståndet mellan den som tillverkade och den som konsumerade blev allt större. Och ju mer konsumtionen ökade, ju mer intresserade blev de som sålde och marknadsförde av just försäljning och marknadsföring – och mindre intresserade av att ta ansvar för att skapa och leverera en faktisk och relevant nytta. Fokus låg kort sagt inte på att tillgodose människors behov och önskemål, utan på att minska tillverkningskostnaden per enhet genom stordriftsfördelar och på att minska distributionskostnaden per kilometer genom smartare logistik. Allt fler produkter trycktes ut till allt mer ivrigt konsumerande människor – och branding blev den viktigaste metoden för att särskilja varor och tjänster som blev allt mer lika varandra.

Nu har avståndet mellan de som tillverkar och säljer och de som köper och konsumerar åter krympt. De senaste årens teknologiska utveckling har skapat marknader som på många sätt liknar de som rådde före industrialismen och konsumtionsexplosionen. De flesta branscher är igen fragmenterade. Människor samlas i (virtuella) gemenskaper i vilka de delar intressen, värderingar eller åsikter. Vi söker och vill ha varor och tjänster som erbjuder faktisk och relevant nytta. Vi är allt mer skeptiska till reklambudskap, och lyssnar allt oftare på information och vägledning från vänner och bekanta. Och förmågan att erbjuda värde i ordets vidaste mening samt förtroendet för den som tillverkar och/eller säljer är åter igen de enskilt viktigaste faktorerna för affärsmässig framgång.

Ändå fortsätter många marknadsförare att tillämpa industrialismens version av branding. Den branding som föddes för över femtio år sedan, men som än idag (av många) betraktas som en oomtvistlig sanning. En branding som utgår från att konsumenter lydigt anpassar sig till när, var och hur budskap basuneras ut – utan möjlighet att bidra till det publika tänkandet och tyckandet. Alltså en branding som i bästa fall är pengar i sjön, men som i värsta fall kan knuffa redan föråldrade organisationer utför ättestupan.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard har skrivit (fritt översatt):

Koncept har precis som individer sin historia, och är precis lika inkapabla som individer att motstå tidens tand.

Industrialismens brandingkoncept kommer tvivelsutan att dö, förr eller senare.

Men för din egen skull, döda det konceptet redan nu i ditt företag.

Innan det dödar företaget.

_

Relaterade inlägg:

small twitter_logo Om du vill kan du samtala med Micco på Twitter

Inlägget är delvis översatt från Tom Asackers artikel “Branding is a dangerous concept”.

Att göra verklighet av en idé

Funderar du på att kommersialisera en idé, teknologi eller ett koncept? I så fall har Guy Kawasaki, f.d. Apple-evangelist som bl.a. ansvarade för marknadsföringen av Macintosh år 1984, en handfull goda råd. Här följer några av dem.

När människor, företag, ett laboratorium eller universitet överväger att bjuda in andra för att kommersialisera det de upptäckt eller uppfunnit, istället för att själva skapa och lansera en färdig produkt, resonerar de, enligt Guy, oftast ungefär så här:

”Teknologin som vi uppfunnit för lagring av satellitövervakning skulle också med fördel kunna användas för amatörvideofilmer. Vi kunde ha skapat YouTube och sålt det till Google för 12 miljarder kronor. Nu gjorde vi inte det, men vi har lärt oss läxan. Låt oss därför hitta en investerare och starta ett företag som kan kommersialisera våra andra teknologier. Hur svårt kan det vara att skapa det företag Google kommer att köpa nästa gång?”

Eftersom Guy i många år arbetat som riskkapitalist, och därmed ett antal gånger suttit på andra sidan förhandlingsbordet, har han lärt sig vilka fel dessa uppfinnare vanligtvis gör. Han menar att misslyckade kommersialiseringar (och finansieringar) oftast beror på fyra missuppfattningar:

design_for_a_flying_machine

För det första tror uppfinnarna att det är lätt att starta ett företag och att den svåra delen – alltså forskningen och utvecklingen – redan är klar. Sanningen är i stället att den riktigt svåra delen är att produktifiera en idé eller teknologi, att göra den kommersiellt attraktiv och att starta och driva ett företag. Om du kan göra det, gör det. Om du inte kan, sök hjälp.

För det andra är tilliten till patent nästan alltid överdriven. Patenträttigheter kanske imponerar på mamma och pappa, men de är inte produkter. När köpte du senast något baserat på produktens patent? Tyvärr tror ofta uppfinnarna och teknikutvecklarna att patent är det avgörande målet, inte ett medel för att nå dit.

För det tredje anser de att värdet på teknologin står i direkt relation till hur lång tid det tog att utveckla den. I verkligheten är det ofta tvärt om. Ju längre tid det har tagit att utveckla något som ingen annan redan kommersialiserat, desto mindre är det värt.

För det fjärde handlar kommersialisering, från investerarens sida, ytterst sällan om att göra en god gärning. Det handlar om möten och hårda förhandlingar för att säkerställa att varje satsad krona och arbetstimme ger så hög ekonomisk avkastning som möjligt.

Guy Kawasaki menar att det nästan undantagslöst är mycket svårt att kommersialisera en ny teknologi eller ett koncept. Men ska du lyckas, gäller följande förutsättningar:

  • Rätt inställning: Lite är bättre än ingenting. Det kanske känns irriterande och orättvist att någon annan kan tjäna miljarder på den idé eller teknologi som du utvecklat, men det är ett lyxproblem. Tiden och pengarna som redan investerats är historia, alltså är allt som din idé eller teknologi kan generera från och med nu något positivt. Räkna inte med mer än kanske 10 till 20 procents royalty, inga förskottsbetalningar och maximalt ett 10-procentigt ägarskap i bolaget.
  • En färdig produkt – eller en konkret, taktisk plan till färdig produkt. Kunder köper produkter inte teknologier, vetenskap eller forskning. Och färdig forskning och utveckling är långt ifrån en färdig produkt. Kort sagt: Ju närmare du är en produkt, desto bättre.
  • Kommersiell medvetenhet: Kvalitéerna som resulterade i upptäckten eller uppfinningen är inte de samma som behövs för att skeppa produkter i stora volymer. Därför måste utvecklarna vara beredda att starta om sina hjärnor, om de vill fortsätta att bidra till teknologin. Till exempel måste du välja ekonomisk vinst framför vetenskapligt erkännande – valet är alltså mellan att bli rik eller att bli berömd (så till vida du inte blir tillräckligt rik, för då blir du också berömd). Du måste också vara beredd att acceptera ”bra nog” framför ”bästa möjliga” – de flesta kunder bryr sig inte om superavancerade funktioner, de är nöjda med att det fungerar tillförlitligt. Och du måste förstå att de flesta investerare inte satsar i all oändlighet – det finns en botten på kassakistan och klockan tickar.
  • Och slutligen: Håll fingrarna borta. När kommersialiseringen påbörjas, skall du låta de som kan jobbet göra det. Det är svårt nog att ta hänsyn till kunder, konkurrenter, investerare och myndigheter. Att dessutom behöva ta hänsyn till uppfinnarna och utvecklarna kan bli omständigheten som sänker en riktigt bra affärsmöjlighet.

Det kan kännas lockande och spännande att starta ett företag och kommersialisera en teknologi, idé eller ett koncept. Men det är hårt arbete. Hårdare, faktiskt, än att uppfinna och utveckla teknologin.

Lycka till!

_
Tillägg den 23 april, 2009: En av Silicon Valleys mest prominenta juristfirmor,
Wilson, Sonsini, Goodrich & Rosati (med kunder som Apple, HP, m.fl.), har lagt ut en gratis online-generator för avtalsvillkor (s.k. “term-sheet”). Söker du finansiering är det här ett riktigt bra verktyg. Så här beskrivs det på webbsajten:

“This tool will generate a venture financing term sheet based on your responses to an online questionnaire. It also has an informational component, with basic tutorials and annotations on financing terms. This term sheet generator is a modified version of a tool that we use internally, which comprises one part of a suite of document automation tools that we use to generate start-up and venture financing-related documents.”

Du hittar generatorn här.

_

Baserat på ett blogginlägg av Guy Kawasaki på American Express Open Forum. Illustrationen är Leonardo da Vincis skiss på en flygande maskin, från ca 1488.