Tag Archives: konst

Omformateringarnas sandsäck roar

PTR2j

Kartlägga otydligheternas samband: Om ledarskribent Lasse målar skivomslagen, revolterar säljarna låtarna.

Nej, meningen som du nyss läste har ingen vettig betydelse. Den är ett angram som jag pusslat ihop av följande bokstäver och tecken;

Jag älskar anagram: Alltså ord eller meningar vars bokstäver kastas om, så att helt nya ord eller meningar bildas.

Däremot har Christan Bok och Micah Lexier lyckats skapa ett anagram-konstverk som imponerar på mig mer för varje gång jag ser på det: De två tavlorna högst upp. Jag hittade det på Tobias Gärders blogg Hello Robot, tack vare ett tips från Maria Gustafsson.

Och via ett inlägg på bloggen The Jennie hittade jag fler underhållande anagram. Bland annat det här citatet av författaren och konstnären Kurt Vonnegut:

Just because some of us can read and write and do a little math, that doesn’t mean we deserve to conquer the universe.

Som efter bearbetning av Cory Calhoun blev:

A masquerade can cover a sense of what is real to deceive us; to be unjaded and not lost, we must, then, determine truth.

Eller det här, hämtat från Sagan om Ringen:

In the land of Mordor, where the shadows lie,
One Ring to rule them all,
One Ring to find them,
One Ring to bring them all,
And in the darkness, bind them.

Som efter bearbetning av Michael J. Mateyka blev:

Who fears Nine Morgul men,
A lot of bandit demons,
The gathering torrent,
And Him, one Dark Lord
Sheltered within His hell?
Men, blind to the One Ring.

Eller Niel Armstrongs klassiska:

That’s one small step for a man, one giant leap for mankind.

Som Steve Krakowski fick till:

A thin man ran; makes a large stride; left planet, pins flag on moon! On to Mars!

Några av de kortare anagrammen som jag fastnat för är:

Mother In Law = Woman Hitler
Clint Eastwood = Old West Action
Circumstantial evidence = Can ruin a selected victim
Males never ask for directions = Keen crisis of men’s road travel
Osama Bin Laden = An Islam bad one

Vill du själv skapa anagram finns en bra generator här. Och när du är klar, kan du testa anagrammet här. Posta det sedan som en kommentar till det här inlägget, är du snäll (det skulle vara kul med några riktigt bra anagram på svenska).

Lycka till!

_
PS. Rubriken på det här inlägget är förresten ett anagram av “Anagram är ordkonst som fascinerar”.

_

Mer eller mindre relaterat:

small twitter_logo Följ mig på Twitter

Varför är vi så förtjusta i konst?

Landscape_Gauguin

Varför ägnar vi en stor del av våra liv åt att njuta av konst i alla dess former? Varför använder vi inte den tiden till något som bidrar till vår egen och artens överlevnad istället? Trots allt: Ur ett strikt evolutionärt perspektiv är merparten av all konst totalt oanvändbar.

Eller?

Den äldsta mänskliga bosättningen som vi känner till finns i Pinnacle Point, på Sydafrikas sydspets. I en klippgrotta med utsikt över Indiska Oceanen har antropologer och paleontologer hittat 160.000 år gamla fynd, alltså från tiden kort efter det att homo sapiens uppstått. Utöver fossil efter troliga verktyg och pilspetsar hittades också färgpigment, som forskarna menar högst sannolikt användes för kropps- eller väggmålning.

Om det stämmer, innebär det att människan som art mycket tidigt ägde förmågan att uppfatta och uppskatta en kognitiv symbolvärld – alltså konst.

Frågan är dock: Varför? Borde inte våra förfäder ha haft betydligt viktigare saker för sig än att måla krumelurer på kroppar och väggar?

Enligt filosofen Dennis Dutton, som skrivit boken The Art Instinct, har konsten genom människans historia utgjort en viktig del av det naturliga urvalet. Han menar att förmågan att skapa vackra saker är en intellektuell form av påfågelns fjädrar, och att belöningen för de individer som kan trollbinda genom konstnärliga uttryck är ökad sannolikhet till fortplantning.

Därmed skulle alltså vårt begär efter vackra saker vara en naturlig del av vår evolution – en sidoeffekt av människans överlevnads- och reproduktionsinstinkt.

Enligt Dutton är nämligen begäret efter en kubistisk målning av Picasso inte konstigare än de instinkter som väcks av en Chippendales-föreställning eller ett Playboy-utvik: Alla tre retar en biologisk drift. Han menar att konstens förmåga att berätta historier och skapa mental stimulans erbjuder en riskfri genväg till surrogatupplevelser, vilket i sin tur utgör en förförelseteknik på ett instinktivt plan. Vi faller kort sagt för poesi, musik och andra konstnärliga uttryck, precis som vi faller för t.ex. stora muskler eller breda höfter.

I boken belyser Dutton en intressant konsekvens av människans nedärvda konstinstinkt: Våra preferenser är tämligen lika oberoende av ålder, kön och kulturell bakgrund. Han exemplifierar med ett experiment genomfört av de ryska konstnärerna Vitaly Komar och Alexander Melamid i mitten av 1990-talet. De frågade människor i 10 länder bl.a. vilken sorts bildkonst, vilka färger och vilken sorts motiv de föredrar. Resultatet av enkäten omvandlades sedan till en serie landskap, ett för varje land (klicka på bilden för den kompletta serien).

World_Painting_Web

Av de slående likheterna i motiven drar Dutton slutsatsen att den bild vi helst vill se, är den som bäst återspeglar människans ursprungsmiljö. En savann bestående av kort gräs är en hemvist som innehåller mer protein per kvadratkilometer än någon annan miljö, vilket var direkt livsavgörande för våra äldsta förfäder vars huvudnäring var kött.

Om Dennis Dutton har rätt, kan vi som arbetar med marknadskommunikation utnyttja konstinstinkten till våra uppdragsgivares fördel. I teorin skulle vi kunna skapa bilder som inte bara berör människor på ett rationellt eller emotionellt plan, utan som stimulerar människans djupaste instinkter. Och därmed få tillgång till en direktkanal till det undermedvetna.

En kittlande tanke.

En hemsk tanke.

Lyckligtvis har ytterst lite seriös forskning bedrivits kring exakt vilka dessa bilder skulle vara. Eller, för den delen, vilken sorts musik, poesi eller annan konstform som bäst retar våra instinkter. Dutton är nämligen, åtminstone hittills, rätt så ensam om sin teori.

Däremot råder större enighet om att konst verkligen tilltalar människor på ett djupt och mystiskt plan. Ändå ses konst många gånger som ett i bästa fall perifert uttryck av våra mest fundamentala behov och önskemål.

Men tänk om vår uppskattning av ”det vackra” är större än av ”det smarta”? Tänk om stimulans av t.ex. vår musikalitet resonerar starkare i oss än stimulans av vår logisk-analytiska förmåga? Tänk om vi föredrar surrogatupplevelser framför realism?

Skulle det i framtiden visa sig att det finns ens ett uns av sanning i det Dennis Dutton hävdar – d.v.s. att konstinstinkten odlat fram gener som resulterat i de mest kreativa och färgsprakande aspekterna av människans personlighet – kommer förmodligen synen på konst och på konstens syfte att förändras radikalt.

Liksom det sätt på vilket varumärken kommunicerar med sin omvärld.

Men tills vi vet, låt oss uppskatta det faktum att många av de vackraste företeelserna också är de vi inte kan förklara.

Och att de kanske just därför är så viktiga för oss.

_

Relaterade inlägg:

small twitter_logo Följ mig på Twitter

Konstverket överst är målat av Paul Gauguin.

Vad menar du egentligen, Björn Rietz?

För ett antal år sedan publicerades en artikel i AdAge som handlade om huruvida reklam är en konstart eller inte. Rubriken löd: ”Poets vs. Killers”. Artikeln delade in branschen i två läger, där kreatörerna ville betrakta sitt arbete som konstnärligt medan marknadsförarna ville att reklamen skulle präglas av ”hard sell”.

Nu har reklambranschens representant, reklamförbundets nye VD Björn Rietz, återupplivat debatten.

Björn Rietz (som f.ö. verkar vara ett bra val som branschföreträdare) jämför nämligen reklamskapandet med att skriva poesi och regissera film.

Det är samma del av hjärnan, samma del av mig, som hjälper mig att skriva en dikt och som driver mig att hitta på en smart rubrik på en utomhustavla.

Han anser också att reklam borde betraktas som ”en konstart eftersom den förlitar sig på människans skapandekraft”.

Det låter enkelt, logiskt och insiktsfullt.

Men vad är det han säger – egentligen?

Låt oss ta det i två delar: först det där om skapandekraft och sen det där om konstart.

paul_gaugin_konsetns_syfte1

Med skapandekraft antar jag att Björn avser kreativitet. Alltså att hitta på saker, använda sin fantasi och göra något med den. Att hitta nya vägar när det behövs, och ibland när det inte behövs. Att bryta med det man brukar tänka och med det man brukar göra.

Problemet med kreativitet är dock att den är både svårbedömd och subjektiv.

Ta polisen, till exempel.

Låt en AD (art director) betrakta en kriminalare som löser ett lurigt fall. Jag är tämligen säker på att AD:n kommer att tycka att vägen till lösningen bestått av ett antal till synes mycket kreativa grepp. Kreativa för AD:n alltså, eftersom hon inte känner till hur ett bra polisarbete skall utföras. Men för kriminalaren var arbetet vardagsmat, rutin rent av. Det är samma arbete polisen gör varje dag, och inte alls att betrakta som något kreativt.

För att kunna tänka bortom de befintliga gränserna måste man först veta var gränserna går. Dessa gränser är alltså olika för olika personer och yrkesgrupper, och de flyttas dessutom konstant. Det som ansågs vara nyskapande för ett år sedan är alldagligt idag. Och det som en utomstående kan tycka är kreativitet är i praktiken allt som oftast metodik, kompetens och rutin.

Det gäller naturligtvis också reklambranschen. Att kategoriskt hävda att reklambranschen skulle vara kreativ är fel – även om man önskar att det vore så. Jag menar, hur många inom reklambranschen är egentligen kreativa? Alltså kreativa på riktigt? Handen på hjärtat, hur ofta flyttar någon i reklambranschen gränserna, tänker bortom det som tänkts och gör det som inte gjorts? Inte många och inte särskilt ofta. (Men det händer; se ett exempel här och ett annat här.)

Och tur är kanske det, eftersom syftet med reklam inte är att tänja gränser. Syftet är att sälja – d.v.s. att få människor att köpa en relation, en idé, en vara eller en tjänst.

Vilket leder oss osökt till det där om att reklamen skulle vara en konstart.

Konstens syfte är inte att sälja, utan att uppröra och beröra. Konsten ger oss alternativa perspektiv på världen och livet. Eller, som Linda Fagerström, konsthistoriker, forskare och konstkritiker, har sagt:

Konst tillför genom sitt direkta och bortom-språkliga tilltal nya dimensioner i våra liv såväl som i samhällsdebatten. Ofta är det konstens utmanande, ifrågasättande och ibland provocerande dimensioner som väcker störst uppmärksamhet. De allra starkaste reaktionerna brukar orsakas av nakenhet, särskilt i kombination med sex eller religion.

Lars Vilks, konstnär och f.d. professor i konstteori, tar konstens syfte till ännu högre höjder. Han menar nämligen att konstens syfte är att svara på frågorna: Vilka är vi? Varifrån kommer vi? Och vart är vi på väg?

Är det verkligen så du vill att reklamen skall betraktas, Björn?

Jag tycker nämligen inte att reklamens främsta syfte är att tillföra nya dimensioner i våra liv. Inte heller att driva samhällsdebatt eller ställa existentiella frågor.

Jag tycker dock att reklam gärna får vara konstnärlig. Det är bra om reklamen tänjer gränser och är annorlunda. Det är förträffligt om den berör och om den underhåller.

Men bara om dessa grepp underlättar för reklamen att göra sitt jobb – alltså uppfylla sitt främsta syfte: Att den säljer.

(Not. Konstverket ovan är målat av Paul Gauguin och heter D’où venons-nous? Que sommes-nous? Où allons-nous? – Varifrån kommer vi? Vem är vi? Vart är vi på väg?
Det kan skådas på Museum of Fine Arts
i Boston.)