Etikettarkiv: misslyckande

iPad och superlativen

Jag har två funderingar om Apples iPad som gnagar i mitt huvud.

Den första har med filmen ovan att göra. Alltså se den. Filmen är en skickligt ihopklippt version av Steve Jobs presentation av iPad. (Tack Simon Sundén för tipset – följ Simon på Twitter genom att klicka här.)

Om iPad verkligen är så fantastisk, fenomenal, otrolig, magisk, enkel, fenomenal, förbluffande, häftig, otrolig, fenomenal, magisk, enkel, häftig, fenomenal och vacker – varför behöva säga det om och om och om igen? Eller är kanhända superlativen inte ämnade för att övertyga oss som ser demonstrationen, utan helt enkelt en omedveten konsekvens av Steve Jobs & Co’s spontana och ärliga upprymdhet över produkten? Och hur var det förresten med Steve Jobs och superlativen när iPhone lanserades? Jag minns faktiskt inte, gör du?

Vilket leder oss till den andra funderingen.

Var är revolutionen? Jag saknar ”nu vänder vi upp-och-ner på det etablerade”. MacIntosh revolutionerade vårt sätt att använda en dator, iTunes vårt sätt att köpa musik, iPod hur vi bär med oss ljud, bilder och video, och iPhone revolutionerade i princip allt som har med en mobiltelefons utseende och användande att göra. Den wow-faktorn ser jag inte i iPad. Jag ser en förvuxen iPhone. Eller har jag missat något?

Vill jag ha en iPad? Absolut. Den är trots allt en Apple, och därmed en fantastisk användarupplevelse.
Kommer jag att köpa en? Högst tveksamt. Jag har inte fattat vad jag ska ha den till.
Blir iPad en succé? Jag har inte den blekaste aning. Men många verkar redan vara frälsta.

En sak råder det dock inga tvivel om: Apple har en sällsynt förmåga att skapa och underhålla ett ha-beroende av nya Appleprodukter, inte minst bland de trogna anhängarna (till vilka jag räknar mig själv sedan mitten av 1980-talet). Dessutom är Apple mästare på att skapa attraktiva produktkoncept, bl.a. genom att bredda användningsområdet jämfört med konkurrerande produkter inom kategorin, och har säkert ett par äss i ärmen också för iPad.

Men Apple har också ett antal misslyckanden bakom sig, bl.a. spelkonsolen Pippin, PDA:n Newton, den s.k. hockeypuck-musen och jubileumsdatorn TAM (mer om flopparna här).

Hur det blir med iPad får vi se, men det är ingen högoddsare att jag om halvår sitter med en iPad i knäet och undrar hur i hela fridens namn jag tänkte när jag skrev det här blogginlägget.

Men vill jag verkligen ha ytterligare en digital pryl att bära på, eller kommer iPad att ersätta någon annan?

Och i så fall, vilken?

_

_
Kommer du att köpa en iPad under året?

[poll id=”6″]

_

Relaterat:

small twitter_logo Om du vill kan du utbyta tankar och idéer med Micco på Twitter

Ett varumärkesfall

Gästinlägg av Sten Jansson

1935-packard-12-towncar-black

Den amerikanska bilen Packard är under mellankrigsperioden den finaste bilen i världen. Direktörer väljer märket, kungligheter likaså.

Den belgiske kungen Leopold kör en solig söndagsmorgon i augusti 1935 av vägen utanför Küssnacht i Schweiz i just en Packard. Vid sin sida har han sin 30-åriga maka, drottning Astrid, svensk prinsessa. Båda slungas ut ur den kungliga cabrioleten. Astrid krossar huvudet mot ett träd.

Drottning Astrid, ack så ung, är död. Nyheten sprids under dagen. Tårar rinner nedför kvinnors kinder i såväl slott som koja.

Det är också en Packard som den fjortonårige armeniske invandrarpojken Aram, vid ungefär samma tid, rekommenderar indianhövdingen Lokomotiv 38 av Ojibwaystammen att köpa.

Hövdingen har just fått sin åsna överkörd av en spårvagn på Tulare Street i Los Angeles. Han låter åsnan ligga kvar på gatan och går in på en glassbar där han träffar Aram. De två börjar prata.

Lokomotiv 38 ber Aram köpa en bil åt honom. Han är övertygad om att pojken, som alla amerikanska pojkar, kan köra en bil. Aram skjuter skålen med resterna av sin Banana Split åt sidan och tittar upp på hövdingen på andra sidan bordet.

”Vilket märke tycker du vi ska köpa”, undrar hövdingen.
”En Ford kanske”, föreslår pojken.
”Är det den bästa?”
”Vill ni ha den bästa?” Aram förstår att han måste välja, Cadillac eller Packard.
”Vad kostar en Packard”, frågar indianen.
”Tre tusen dollar ungefär”, svarar pojken.

Lokomotiv 38 köper en Packard kontant och tar med sig Aram upp i bergen för att fiska. Och ja visst, pojken kan köra bil…men inte fiska. (Dialogen är hämtad från William Saroyans novell Lokomotiv 38, i samlingen Jag heter Aram.)

Packards direktörer gläder sig över försäljningsframgångarna, både i USA och i Europa. Om det nu är så att folk med pengar tycker att vår bil är den bästa, varför då inte göra en mindre modell som alla har råd med.

En stor bil för rikt folk, och en liten bil… ja, för dig och mig.

Sagt och gjort, man börjar tillverka en Lillpackard. Men när den mindre modellen kommer ut på marknaden vill de rika inte längre ha den stora fina Packarden.

Varumärket bleknar. Försäljningen sjunker. Efter några år går Packard i konkurs – ett märke som haft både kungar och indianhövdingar som kunder.

Något att tänka på för kinesiska Geely, som ska ta över Volvo, och likaledes för kinesiska BAIC, som ska hjälpa till att putsa emblemet på Saab.

Sten Jansson har varit projektledare och VD för flera reklambyråer, bl a b2b-byrån Anderson & Lembke i Göteborg. För drygt tjugo år sedan skrev han “Första boken – 19 snabblektioner i reklam och marknadsföring”. Boken såldes på några år i närmare 40.000 exemplar, något av ett rekord för marknadsföringslitteratur i Sverige.

_

Relaterat:

small twitter_logo Följ mig på Twitter

Pennan som förolämpade en nation

Mahatma_Pen

Det här är en historia som ger uttrycket ”pennans makt” en helt ny innebörd. Men som också påminner oss om hur viktigt det är att förstå marknaden – att känna till kundernas kultur, kunskap och värderingar – innan vi sätter våra kreativa kommunikationsalster i arbete.

Lyxpennan Montblanc bestämde sig för att göra en allvarlig satsning i Indien. En miljard människor är trots allt en marknad värd att uppmärksammas, inte minst med tanke på att nästan 100 miljoner indier är mycket förmögna även med europeiska mått mätt.

Enkom för Indien skapade Montblanc en lyxpenna i rhodium och guld, med namnet ”Mahatma Gandhi”. Pennan lanserades i fredags, den 2 oktober (på årsdagen av Gandhis födelsedag), och säljs till det facila priset av motsvarande drygt 165 000 kronor stycket.

Det finns endast 241 numrerade Gandhi-pennor. Antalet är valt för att hedra det antal mil Gandhi gick under protestmarschen mot införandet av skatt på salt år 1930. På köpet får varje penägare också en åtta meter lång guldtråd, som sägs representera sländan och bomullen som Gandhi använde för att väva sina egna kläder.

För den något mindre förmögne, finns en något mindre kostsam variant i 3 000 numrerade exemplar. Denna siffra sägs symbolisera massan av människor som valde att följa Gandhi i hans kamp för Indiens självständighet.

Reaktionen blev vad Montblanc förtjänade. En hel nation rasade mot det olämpliga i att sälja extrem lyx kopplat till en nationalhjälte vars värderingar var de rakt motsatta: Själslig rikedom framför materiell dito. (Dessutom var Gandhi en ivrig förespråkare av att välja indiska varor före utländska.)

Eller som chefen för konsumentutbildningscentret i Kerala, Dijo Kappen, sammanfattade det:

It’s a mockery of the great man and an insult to the nation.

Något som chefen för den tyska penntillverkaren, Lutz Bethge, helt verkar sakna förståelse för:

I certainly have to say, I wouldn’t have thought that people would have reacted negatively.

Själv sitter jag i avlägsna Sverige och ställer mig förundrat frågan: Hur tänkte de?

_

Relaterat:

small twitter_logo Följ mig på Twitter

Tack till Staffan Ehde som tipsade om notisen på brandchannel, som jag baserat inlägget på.