The Brand-Man

Det engelska begreppet branding har sitt ursprung i brännmärkning av boskap. Syftet är att med en unik symbol tydligt markera vem som äger vilket djur, och seden att använda brännjärn – branding iron – kan spåras till antikens Egypten.

Ägarens symbol på kon kan m.a.o. liknas vid logotypen på läskburken. Och precis som med läsklogotyperna kom symbolerna på kreaturen att med tiden förmedla mer än bara ägarskap, bl.a. rykte, status och social tillhörighet.

Ta den spanske markisen Hernán (Hernando) Cortés och hans märke bestående av tre kors, som exempel. År 1541 tog han med sig sitt pick och pack och seglade till Det Nya Landet, närmare bestämt till dagens Mexiko. Kommen ur det mest privilegierade samhällsskiktet åtnjöt Hernán hög status och stor respekt. Hans boskap ansågs vara bättre framavlad än de flesta andras, och kor märkta med tre kors blev hett eftertraktade. Dessutom kände köparen att han, genom att köpa boskap märkta med tre kors, också köpte en entrébiljett till Hernán Cortés sociala nätverk – vilket följaktligen höjde köparens status. (Önskan att köpa boskap med tre kors baserades alltså i grunden på samma sociala drivkrafter som idag påverkar vårt val av t.ex. jeans-, telefon- och bilmärke.)

Att sätta sitt egna, unika märke på boskap var m.a.o. för många mer än bara ett bevis på ägarskap. Märket på kon var också ett personligt åtagande för ”varans” värde, och därmed en högst konkret bärare av ägarens goda namn och rykte.

Det samma borde gälla dagens branding. Tyvärr är det allt för sällan så.

Sedan konsumtionsexplosionen på 1950- och 1960-talen har branding istället oftast handlat om kosmetisk försköning, helt avskild från personliga åtaganden. Fokus har varit att konstruera en fördelaktig image och att hitta på (och basunera ut) klatschiga budskap.

Och så är det alltså på tok för ofta än idag – trots de radikala förändringar som skett i medielandskapet de senaste tio åren, och trots den marknadssituation som faktiskt råder i de allra flesta branscher.

Före industrialismen träffades konsumenter och producenter personligen för att utbyta värde – ungefär så som vi gör på dagens torgmarknader. Kunderna granskade skarpsynt alternativen, och sökte helst information och vägledning från människor i deras närhet. Värde och förtroende var de enskilt viktigaste faktorerna för en långsiktig och framgångsrik affärsrelation, vilket gjorde säljarna nästintill besatta av att verkligen leverera den nytta köparna förväntade sig. Producentens (eller säljarens) förmåga att gång efter annan leva upp till kundens förväntningar hade nämligen en direkt påverkan på hennes eller hans personliga ställning i samhället.

Men i takt med att industrialismen lockade människor från landsorten till städerna blev konsumenterna allt mer beroende av återförsäljare. Avståndet mellan den som tillverkade och den som konsumerade blev allt större. Och ju mer konsumtionen ökade, ju mer intresserade blev de som sålde och marknadsförde av just försäljning och marknadsföring – och mindre intresserade av att ta ansvar för att skapa och leverera en faktisk och relevant nytta. Fokus låg kort sagt inte på att tillgodose människors behov och önskemål, utan på att minska tillverkningskostnaden per enhet genom stordriftsfördelar och på att minska distributionskostnaden per kilometer genom smartare logistik. Allt fler produkter trycktes ut till allt mer ivrigt konsumerande människor – och branding blev den viktigaste metoden för att särskilja varor och tjänster som blev allt mer lika varandra.

Nu har avståndet mellan de som tillverkar och säljer och de som köper och konsumerar åter krympt. De senaste årens teknologiska utveckling har skapat marknader som på många sätt liknar de som rådde före industrialismen och konsumtionsexplosionen. De flesta branscher är igen fragmenterade. Människor samlas i (virtuella) gemenskaper i vilka de delar intressen, värderingar eller åsikter. Vi söker och vill ha varor och tjänster som erbjuder faktisk och relevant nytta. Vi är allt mer skeptiska till reklambudskap, och lyssnar allt oftare på information och vägledning från vänner och bekanta. Och förmågan att erbjuda värde i ordets vidaste mening samt förtroendet för den som tillverkar och/eller säljer är åter igen de enskilt viktigaste faktorerna för affärsmässig framgång.

Ändå fortsätter många marknadsförare att tillämpa industrialismens version av branding. Den branding som föddes för över femtio år sedan, men som än idag (av många) betraktas som en oomtvistlig sanning. En branding som utgår från att konsumenter lydigt anpassar sig till när, var och hur budskap basuneras ut – utan möjlighet att bidra till det publika tänkandet och tyckandet. Alltså en branding som i bästa fall är pengar i sjön, men som i värsta fall kan knuffa redan föråldrade organisationer utför ättestupan.

Den danske filosofen Søren Kirkegaard har skrivit (fritt översatt):

Koncept har precis som individer sin historia, och är precis lika inkapabla som individer att motstå tidens tand.

Industrialismens brandingkoncept kommer tvivelsutan att dö, förr eller senare.

Men för din egen skull, döda det konceptet redan nu i ditt företag.

Innan det dödar företaget.

_

Relaterade inlägg:

• Företag och närhet: Om kostnaden för social distans | Av Mats Lederhausen
• Varför skall jag lyssna på dig?
• Tre tips på hur du förtjänar andras förtroende
• Tankar om framtidens medielandskap och marknadsföring
• Du har ingen aning om varför dina kunder köper

Om du vill kan du samtala med Micco på Twitter

Inlägget är delvis översatt från Tom Asackers artikel “Branding is a dangerous concept”.

Favorit i Repris 17 | Ursprungligen publicerad den 10 augusti 2009 | 0 kommentarer

I fredags fick jag en tweet från @ziggamon med en länk som tog mig till en intressant artikel på trendwatching.com. Under helgen har jag funderat mycket över det som fanns att läsa, och bestämde mig för att översätta delar av artikeln och dela med mig av ett par personliga reflektioner.

Artikeln handlar om den till antalet mycket stora generation som vuxit upp med datorer, mobiltelefoner och Internet – Generation G – och om deras relation till varumärken. (Läs också om Våra fem generationsmarknader.)

Det artikelförfattaren hävdar är att Generation G i grunden förändrar spelreglerna för sociala och affärsmässiga relationer:

As consumers are disgusted with greed and its current dire consequences for the economy – and while that same upheaval has them longing more than ever for institutions that care – the need for more generosity beautifully coincides with the ongoing (and pre-recession) emergence of an online-fueled culture of individuals who share, give, engage, create and collaborate in large numbers.

”Att ta” har ersatts av ”att dela en passion” och ”att få andras erkännande” som nya statussymboler. Girighet har ersatts av generositet. Företag och varumärken borde, enligt artikelförfattaren, i betydligt större utsträckning hänga på det här sociala och beteendemässiga skiftet, även om det många gånger strider mot företagens mångåriga tradition av fokusering på ”me, myself and I”.

I artikeln listas följande tre trender som drivkraften bakom Generation G:

1. Recession och självfokusering
Den finansiella härdsmältan som orsakade lågkonjunkturen, i kombination med företagsledare som inte bryr sig om andra än sig själv, har resulterat i en mer utbredd avsky bland konsumenter än någonsin tidigare. Många företagsledare är idag helt distanserade från en allt bättre informerad och allt synligare konsumentskara. Företagens försök att kommunicera och interagera med dessa kunder hamnar därför allt oftare i total disharmoni jämfört med vad konsumenterna faktiskt behöver och vill ha framöver.

Det här har så klart inte skett över en natt. Men den finansiella krisen var droppen som fick bägaren att rinna över; en bägare som sakta men säkert har fyllts av människors ogillande mot varumärken som slutat att bry sig om andra. Den här formen av självfokusering har i de flesta fall börjat i toppen, med ledare besatta av aktiekursen som slutat att bry sig om sina anställda, som i sin tur slutat att bry sig om sina kunder. Enligt artikeln har t.ex. ynka 13% av amerikanerna förtroende för storföretagen, och så många som 3/4 är övertygade om att företagen systematiskt ljuger i sin reklam.

2. Längtan efter institutioner som bryr sig
Längtan efter girighetens motsats är sannolikt aldrig större än i svåra tider. Människor längtar efter omtanke, empati, sympati och generositet. Och med den förändring som den industrialiserade världen just nu går igenom, kommer törsten efter omtanke att bli ännu mer påtaglig. Vi kommer i allt högre utsträckning att kräva mer omtanke från både varumärken och myndigheter. Någon som bryr sig om mitt jobb, mina besparingar, mina medmänniskor, min värld.

3. För individer är ”att ge” redan det nya ”att ta”, och ”att dela” det nya ”att ge”
Generation G handlar dock om något mycket större och mer långvarigt än effekterna av en lågkonjunktur eller tillfällig vrede mot de som endast ser efter sina egna intressen. Trenden, menar artikelförfattaren, drivs av passionerade, starka individer (eller generationer) som är villiga och kompetenta i att ge, dela och samarbeta. Alltså att vara mer generösa på många sätt. Vilket alltså i sin tur lett till att graden av generositet blivit en ny måttstock på status.

I de superrika kretsarna har det i och för sig länge inneburit statusförlust att inte syssla med någon form av filantropi. Det som sker nu är att allt fler “vanliga” människor blir allt mer generösa. Åtminstone vad gäller deltagandet i “samarbete/gratis/skapande/crowdsourcing/dela-rörelsen”. (Själv delar jag gratis med mig av mina insikter och åsikter på den här bloggen, och samarbetar med andra bl.a. genom att ingå i  Mindparks nya bloggteam. Och det gör jag trots att jag tillhör Generation X.) Konsekvensen är att människors behov att bli uppskattade och älskade, att få vara en del av ett större sammanhang, att få bidra och att få hjälpa till, kanaliserats på ett helt nytt sätt. Allt fler människor finner trots allt tillfredsställelse i – och får status av – någonting annat än av att konsumera mest eller bäst.

Tro nu inte för en sekund att det här fenomenet kommer att gå över. De yngre generationerna lever praktiskt taget online. Och varje gissning beträffande hur Internet kommer att infiltrera offline-världen har hittills visat sig vara på tok för konservativ. Eller som onlinegurun Kevin Kelly har sagt:

Online culture is the culture.

Allt är m.a.o. upplagt för de varumärken som vågar, vill och kan göra generositet till sitt huvudtema. Men temat måste vara uppriktigt och ärligt, utan gömda girighetsagendor. Ditt varumärke måste verkligen bry sig – inte bra om kunderna. Det måste också bli generöst mot anställda, mot miljön, mot samhället, mot människan.

Därmed inte sagt att Generation G enbart handlar om ”att ge” och ”ge bort gratis”. Att vara generös mot kunderna innebär inte att du måste ge bort allt du har, och glömma allt vad lönsamhet innebär. Generation G handlar, enkelt uttryckt, om att var lite snällare, lite mer omtänksam och lite mer givmild.

Kort sagt: Lite mer generös.

Trendwatching.com presenterar åtta sätt för varumärken att hänga på Generation G (klicka på respektive rubrik för beskrivning och exempel):

1. CO-DONATE
   Bli älskad genom att göra gott. Starta ett donationsprogram som engagerar dina kunder.
2. ECO-GENEROSITY
   Gå från att minska eller neutralisera varumärkets miljöpåverkan till att faktiskt göra något som hjälper miljön.
3. FREE LOVE
   Hitta sätt att ge bort saker, tjänster, kunskap eller idéer till kunderna. Hjälp dem att byta iställer för köpa, återvinna istället för att slänga.
4. BRAND BUTLERS
   Sluta bombardera dina kunder med envägsreklam. Se istället till att finnas till hands i situationer där dina kunder behöver hjälp, och gör det med stor generositet.
5. PERKONOMICS
   Addera nya typer av förmåner och privilegier, till de kundförmåner du redan tillhandahåller, som erbjuder nya former av status eller bekvämlighet.
6. TRYVERTISING
   Låt potentiella kunder komma i kontakt med det du erbjuder i relevanta vardagssammanhang, så att de kan överväga det du har att erbjuda på basis av en faktiskt upplevelse i stället för ett reklambudskap.
7. RAK (RANDOM ACTS OF KINDNESS)
   Överraska dina kunder med en god gärning; allt från att ta deras lunchnota till att skicka en fin present till dina mest lojala anhängare.
8. (F)RIGID NO MORE
   Sluta vara stelbent och rigid. Hotellet behöver inte ta betalt för en extra natt om kunden råkar checka ut en timme för sent. Och du kan visst rekommendera en konkurrent om du känner att kunden på så vis får en bättre lösning på sitt behov.

Avslutningsvis: Betänk att det är morgondagens företagsledare vi talar om. Morgondagens storkonsumenter. Morgondagens politiska makthavare. Morgondagens främsta opinionsbildare. Och betänk att den här generationen redan idag i praktiken driver (eller påverkar) en stor del av vår världs trender och utveckling.

Ställ dig sedan frågan: Om jag inte hänger på, vad är alternativet?

_

Fler favoriter:

• Favorit i repris (centralarkivet)

Konversera med mig på Twitter

Sony Ericsson byter visuell profil, slogan och varumärkesstrategi. Till Svenska Dagbladet säger Ola Lilja-Molén, marknadschef för Norden, att Sony Ericsson vill tillgodose sig de värden som Sony står för, inte minst kompetensen inom spel, kameror och musikspelare.

Det nya stridsropet ”make.believe” kommer att användas av både Sony och Sony Ericsson, och Sony Ericssons marknadskommunikation skall bli mer lekfull och mindre teknikfokuserad. Allt med målet att ompositionera varumärket till ”…det mobilföretag som bäst kan erbjuda obegränsat med underhållning och kommunikation i ett”.

Det nya Sony Ericsson föds i oktober, lagom till lanseringen av de tre nya telefonmodellerna Satio, Yari och Aino.

Lycka till! (Jo, jag menar det.)

Ett par reflektioner, dock.

För det första: Det mobiltelefonföretag som idag förmodligen anses bäst erbjuder ”obegränsat med underhållning och kommunikation” är Apple (iPhone, App Store). Positioneringsstrategin innebär alltså, om jag har förstått den rätt, att Sony Ericsson vill knuffa ner Apple från förstaplatsen på positioneringsstegen ”mobiltelefon + underhållning”. Väl så. Men för att en positioneringsstrategi skall ha en rimlig chans att vara framgångsrik, måste den bl.a. vara möjlig att uppnå, hållbar över tid och trolig för konsumenterna.

”Möjlig” och ”hållbar” handlar i korthet om att varumärket måste kunna leva upp till positioneringen. De nya modellerna, liksom alla efterföljande modeller, måste bevisa för oss användare att varumärkesstrategin inte bara är tomma ord, utan att telefonerna (och de webbaserade kringtjänsterna) erbjuder annorlunda och mer attraktiva underhållnings- och kommunikationsupplevelser än iPhone och App Store.

”Trolig” innebär att positioneringen måste ligga i linje med vad människor anser om Sony Ericsson idag. Allt för omfattande positionsförflyttningar misslyckas ofta. Det handlar trovärdighet: Kan Sony Ericsson, vars teknologifokus är djupt rotad i företagskulturen, verkligen bli uppfattat som nummer ett bland underhållnings- och kommunikationsmobilerna? Men det handlar också om respekt: Vi konsumenter är inga ärthjärnor som lätt kan luras att tro att allt vi hittills ansett om varumärket är fel, enbart på basis av nya färger och former, en ny slogan och nya underhållande reklamfilmer.

En varumärkesposition byggs trots allt i två parallella spår: Kommunikation och beteende – där beteendet innefattar både människor och produkter. Så kanske har Sony Ericsson något fantastiskt i bakfickan. Något som kommer att revolutionera vårt förhållningssätt till mobiltelefonen i lika stor utsträckning som iPhone gjorde för två år sedan. Om inte, är jag rädd för att den nya strategin riskerar att misslyckas.

Och för det andra: Om nu Sony Ericsson och Sony vill närma sig varandra så till den milda grad, att företagen t.o.m. anammar det sällsynta (unika?) greppet att marknadsföra sina varumärken med samma slogan, varför inte löpa linan hela vägen ut? Varför inte skrota den del av varumärkesnamnet som är kopplat till ”teknik” och ”teknologi”, d.v.s. ”Ericsson”? Det hade, tror jag, varit en mycket mer övertygande markering – både internt inom Sony Ericsson och externt gentemot omvärlden – att det gamla är dött och att det nya verkligen är sant. Kopplingen “Sony + underhållning” är trots allt stark och väletablerad, och med hänsyn till positioneringsstrategin kan åtminstone inte jag se vilken nytta mobiltelefonerna kan ha av associationerna till Ericsson.

Avslutningsvis: Jag är säker på att Sony Ericsson har gjort ingående analyser av både konsumenterna, deras beteenden och attityder, och konkurrenterna, deras positioner och ambitioner. Det finns lika säkert många kloka tankar bakom bytet av varumärkesstrategi, profil och slogan som jag inte känner till. Men håll med om att det verkar som om Sony Ericsson vill ge sig in i samma getingbo som de flesta andra mobiltelefonföretag. Ett getingbo som skapats och som ägs av Apple och iPhone; varumärken som inte kan besegras med rationella argument och vars kunder i stor utsträckning snarare är anhängare eller t.o.m. fans.

Som svensk och f.d. kund önskar jag verkligen att Sony Ericsson kommer att lyckas. Jag hoppas verkligen att de nya produkterna och webbaserade lösningarna kommer att leva upp till den minst sagt ambitiösa varumärkesstrategin.

Vem vet, min nästa telefon kanske blir en Sony Ericsson? (Jo, jag menar det.)

Men då måste varumärket till fullo ha tagit till sig det den f.d. kommunikationsdirektören på Ericsson, Nils-Ingvar Lundin, alltid var så noga med att påpeka:

Om du vill ha en bra image, börja med en bra verklighet.

_

Relaterade inlägg:

• Hjärnan gillar slogans
• Om positionering: Den viktigaste marknadsföringsstrategin
• Felet med bra reklam
• Är du räv eller igelkott?
• Det handlar om att bli älskad först

Följ mig på Twitter

Pressen dömer, nästan undantagslöst, ut Saab-Koenigseggaffären.

SvD Näringslivs krönikör Jonas Fröberg konstaterar att Saab idag är närmare en nedläggning än för en vecka sedan, och kallar hela affären för ”…en av de mest förslagna pr-kupperna genom tiderna”.

Dagens Industri verkar vara inne på ungefär samma linje. På framsidan kan vi nämligen läsa rubriken ”Ärligt talat vad är det som händer?”. Och Håkan Mattson konstaterar i sin analys att ”…det som verkligen hotar affären är att ägarna aldrig varit beredda att satsa det kapital som krävs”.

Och Pontus Schultz, chefredaktör för VA.se, tar steget fullt ut och kräver att Saab skall låtas gå i konkurs, med motiveringen att ”…bolag som inte klarar sig skall gå under”.

Huruvida hela affären är en PR-kupp eller inte, och vilka som i så fall är inblandade i konspirationen, har jag inte den blekaste aning om. Men skulle det visa sig att det är så, vilket f.ö. bloggaren Cornucopia hävdat ett antal gånger sedan affären blev offentlig, kan man fråga sig vilket värde kuppen i så fall genererar. Åtminstone jag har svårt att se de positiva varumärkeseffekterna av lurendrejeri av något slag, allra minst om ett antal tusen arbetstillfällen står på spel.

Så låt oss anta att affären inte är en av de mest förslagna pr-kupperna genom tiderna. Anta att budet är seriöst och att det finns en genomarbetad affärsplan med målet att göra Saab lönsamt inom en hyfsat snar framtid. Och anta att Koenigsegg får fram de sista miljarderna för att slutföra affären (vilket jag f.ö. i likhet med statsminister Fredrik Reinfeldt vill att de skall hitta på annat håll än hos staten). Vad kan då ett litet lyxbilsföretag göra för att vända förlust till vinst?

Exakt den frågan fick jag av Sydsvenskan, som hittills haft en något mer balanserad hållning till Saab-Koenigseggaffären, och mitt svar finns att läsa i dagens papperstidning:

Jag varken kan eller vill göra en bedömning av de finansiella aspekterna av affären. Jag försöker hålla mig till varumärkesfrågan. Men jag kan konstatera att ledningen för Saab och GM verkar vara med på tåget, liksom Deutsche Banks rådgivare och Saabs rekonstruktör Guy Lofalk. Och de, om några, borde ha bra insyn i affärens detaljer.

Däremot skulle jag önska att belackarna och cynikerna för ett ögonblick slutade att enbart fokusera på hindren, och istället försökte se möjligheterna. Handen på hjärtat, hade det inte varit fantastiskt kul, och en smula galet, om en liten svensk entreprenör skulle lyckas där en gigantisk amerikansk koncern gått bet?

Jag är fullt medveten om att insatserna är höga, mycket höga. Men vad kostar alternativet, alltså Pontus Schultz förslag? Varför inte ge galenpannorna en chans att visa vad de går för?

Det finns en framtid för varumärket Saab. Men då måste Saab börja bygga bilar med tydlig särprägel och stark attraktionskraft. Och för att lyckas med det, tror att det krävs en bra portion galenskap kombinerat med en innerlig passion för ett större syfte.

Eller som Steve Jobs har sagt (fritt översatt):

Om du jämför de som lyckats bli riktigt framgångsrika med de som misslyckats, märker du att de framgångsrika älskade det de höll på med, och därför kunde hålla ut i riktigt tuffa tider, medan de som inte älskade det de gjorde gav upp, eftersom de är förnuftiga, eller hur?

_

Relaterade inlägg:

• Därför är Koenigsegg rätt för Saab
• Den sanna bilden av Volvo och Saab?
• Vem dör när två blir en?

Följ mig på Twitter

I fredags fick jag en tweet från @ziggamon med en länk som ledde mig till en intressant artikel på trendwatching.com. Under helgen har jag funderat mycket över det som fanns att läsa, och bestämde mig för att översätta delar av artikeln och dela med mig av ett par personliga reflektioner.

Artikeln handlar om den till antalet mycket stora generation som vuxit upp med datorer, mobiltelefoner och Internet – Generation G – och om deras relation till varumärken. (Jag har berört ämnet tidigare, se “Relaterade inlägg” nedan.)

Det artikelförfattaren hävdar är att Generation G i grunden förändrar spelreglerna för sociala och affärsmässiga relationer:

As consumers are disgusted with greed and its current dire consequences for the economy – and while that same upheaval has them longing more than ever for institutions that care – the need for more generosity beautifully coincides with the ongoing (and pre-recession) emergence of an online-fueled culture of individuals who share, give, engage, create and collaborate in large numbers.

”Att ta” har ersatts av ”att dela en passion” och ”att få andras erkännande” som nya statussymboler. Girighet har ersatts av generositet. Företag och varumärken borde, enligt artikelförfattaren, i betydligt större utsträckning hänga på det här sociala och beteendemässiga skiftet, även om det många gånger strider mot företagens mångåriga tradition av fokusering på ”me, myself and I”.

I artikeln listas följande tre trender som drivkraften bakom Generation G:

1. Recession och självfokusering
Den finansiella härdsmältan som orsakade lågkonjunkturen, i kombination med företagsledare som inte bryr sig om andra än sig själv, har resulterat i en mer utbredd avsky bland konsumenter än någonsin tidigare. Många företagsledare är idag helt distanserade från en allt bättre informerad och allt synligare konsumentskara. Företagens försök att kommunicera och interagera med dessa kunder hamnar därför allt oftare i total disharmoni jämfört med vad konsumenterna faktiskt behöver och vill ha framöver.

Det här har så klart inte skett över en natt. Men den finansiella krisen var droppen som fick bägaren att rinna över; en bägare som sakta men säkert har fyllts av människors ogillande mot varumärken som slutat att bry sig om andra. Den här formen av självfokusering har i de flesta fall börjat i toppen, med ledare besatta av aktiekursen som slutat att bry sig om sina anställda, som i sin tur slutat att bry sig om sina kunder. Enligt artikeln har t.ex. ynka 13% av amerikanerna förtroende för storföretagen, och så många som 3/4 är övertygade om att företagen systematiskt ljuger i sin reklam.

2. Längtan efter institutioner som bryr sig
Längtan efter girighetens motsats är sannolikt aldrig större än i svåra tider. Människor längtar efter omtanke, empati, sympati och generositet. Och med den förändring som den industrialiserade världen just nu går igenom, kommer törsten efter omtanke att bli ännu mer påtaglig. Vi kommer i allt högre utsträckning att kräva mer omtanke från både varumärken och myndigheter. Någon som bryr sig om mitt jobb, mina besparingar, mina medmänniskor, min värld.

3. För individer är ”att ge” redan det nya ”att ta”, och ”att dela” det nya ”att ge”
Generation G handlar dock om något mycket större och mer långvarigt än effekterna av en lågkonjunktur eller tillfällig vrede mot de som endast ser efter sina egna intressen. Trenden, menar artikelförfattaren, drivs av passionerade, starka individer (eller generationer) som är villiga och kompetenta i att ge, dela och samarbeta. Alltså att vara mer generösa på många sätt. Vilket alltså i sin tur lett till att graden av generositet blivit en ny måttstock på status.

I de superrika kretsarna har det i och för sig länge inneburit statusförlust att inte syssla med någon form av filantropi. Det som sker nu är att allt fler “vanliga” människor blir allt mer generösa. Åtminstone vad gäller deltagandet i “samarbete/gratis/skapande/crowdsourcing/dela-rörelsen”. (Själv delar jag gratis med mig av mina insikter och åsikter på den här bloggen, och samarbetar med andra bl.a. genom att ingå i  Mindparks nya bloggteam. Och det gör jag trots att jag tillhör Generation X.) Konsekvensen är att människors behov att bli uppskattade och älskade, att få vara en del av ett större sammanhang, att få bidra och att få hjälpa till, kanaliserats på ett helt nytt sätt. Allt fler människor finner trots allt tillfredsställelse i – och får status av – någonting annat än av att konsumera mest eller bäst.

Tro nu inte för en sekund att det här fenomenet kommer att gå över. De yngre generationerna lever praktiskt taget online. Och varje gissning beträffande hur Internet kommer att infiltrera offline-världen har hittills visat sig vara på tok för konservativ. Eller som onlinegurun Kevin Kelly har sagt:

Online culture is the culture.

Allt är m.a.o. upplagt för de varumärken som vågar, vill och kan göra generositet till sitt huvudtema. Men temat måste vara uppriktigt och ärligt, utan gömda girighetsagendor. Ditt varumärke måste verkligen bry sig – inte bra om kunderna. Det måste också bli generöst mot anställda, mot miljön, mot samhället, mot människan.

Därmed inte sagt att Generation G enbart handlar om ”att ge” och ”ge bort gratis”. Att vara generös mot kunderna innebär inte att du måste ge bort allt du har, och glömma allt vad lönsamhet innebär. Generation G handlar, enkelt uttryckt, om att var lite snällare, lite mer omtänksam och lite mer givmild.

Kort sagt: Lite mer generös.

Trendwatching.com presenterar åtta sätt för varumärken att hänga på Generation G (klicka på respektive rubrik för beskrivning och exempel):

1. CO-DONATE
   Bli älskad genom att göra gott. Starta ett donationsprogram som engagerar dina kunder.
2. ECO-GENEROSITY
   Gå från att minska eller neutralisera varumärkets miljöpåverkan till att faktiskt göra något som hjälper miljön.
3. FREE LOVE
   Hitta sätt att ge bort saker, tjänster, kunskap eller idéer till kunderna. Hjälp dem att byta iställer för köpa, återvinna istället för att slänga.
4. BRAND BUTLERS
   Sluta bombardera dina kunder med envägsreklam. Se istället till att finnas till hands i situationer där dina kunder behöver hjälp, och gör det med stor generositet.
5. PERKONOMICS
   Addera nya typer av förmåner och privilegier, till de kundförmåner du redan tillhandahåller, som erbjuder nya former av status eller bekvämlighet.
6. TRYVERTISING
   Låt potentiella kunder komma i kontakt med det du erbjuder i relevanta vardagssammanhang, så att de kan överväga det du har att erbjuda på basis av en faktiskt upplevelse i stället för ett reklambudskap.
7. RAK (RANDOM ACTS OF KINDNESS)
   Överraska dina kunder med en god gärning; allt från att ta deras lunchnota till att skicka en fin present till dina mest lojala anhängare.
8. (F)RIGID NO MORE
   Sluta vara stelbent och rigid. Hotellet behöver inte ta betalt för en extra natt om kunden råkar checka ut en timme för sent. Och du kan visst rekommendera en konkurrent om du känner att kunden på så vis får en bättre lösning på sitt behov.

Avslutningsvis: Betänk att det är morgondagens företagsledare vi talar om. Morgondagens storkonsumenter. Morgondagens politiska makthavare. Morgondagens främsta opinionsbildare. Och betänk att den här generationen redan idag i praktiken driver (eller påverkar) en stor del av vår världs trender och utveckling.

Ställ dig sedan frågan: Om jag inte hänger på, vad är alternativet?

_

Relaterade inlägg:

• Är ett öppet Internet ett hot mot marknadsekonomin?
• Kapitalism vs. Kreativism
• Gratis är självklart och lönsamt
• Tjäna människor, inte pengar
• Varför ditt syfte skall väga tyngre än din produkt

Följ mig på Twitter

Läste på resume.se om Hydro Energi som nu skall ta tag i sitt varumärkesproblem. Nytt namn är lösningen: Enkla Elbolaget. “Med vald position i namnet sätter vi kursen för varumärket” säger kommunikationschefen Petra Isacsson, och syftar på att kunderna upplever el som krångligt bl.a. då fakturorna är svåra att förstå och elbolagen lika varandra.

Förmodligen vet hon vad hon talar om. Min kunskap om elbranschen är trots allt rätt så begränsad, utöver det jag tycker, tänker och känner som (tämligen stor) privatkund.

Jag har dock lagt märke till att allt fler problem definieras just som varumärkesproblem. Vad beror det på? Kan det vara så att allt fler varumärken faktiskt har problem, eller beror det på att allt fler företagsledare upptäckt att de har problem med varumärket? Eller beror det kanske på att “varumärkesproblem” är spännande och kul problem att tampas med?

Oavsett orsak är konsekvensen av de tilltagande varumärkesproblemen att allt fler företag byter inriktning och fokus på sitt varumärke allt oftare. Konsulter kallas in, varumärkesplattformar revideras och reklambyråer byts ut. Nya positioner. Nya löften. Nya budskap. Nya slogans.

Men tänk om de sjunkande marknadsandelarna, den misslyckade produktlanseringen eller de sämre täckningsbidragen inte är ett varumärkesproblem? Tänk om problemet är ett kommunikationsproblem? Eller, Gud förbjude, ett produktproblem, personalproblem eller distributionsproblem?

Att radikalt ändra ett varumärkes idé och huvudfokus är något som skall göras ytterst sällan och med stor försiktighet. Glöm inte att det är just den idén som tagit ditt varumärke dit där det är idag. Och att det är den idén, just den upplevda egenskapen eller nyttan, som de flesta av dina kunder förknippar med ditt varumärket. Glöm heller inte att det är dina kunder som i praktiken äger ditt varumärke. Försöker du tala om för dem att det de tycker och tänker om varumärket är fel, är risken överhängande att de kommer att överge det.

Jag får ibland frågan från marknads- och varumärkeschefer varför deras varumärkespositionering inte har fått genomslag när andra företag har lyckats. Kanske borde positioneringen ses över och göras om? Mitt svar är att det många gånger är just det som är både problemet och svaret på frågan: brist på uthållighet. Det tar nämligen mycket lång tid att skapa tydliga och konsekventa associationer till ett varumärke. Det krävs en nästintill sjuklig envishet för att inte överge kommunikationstemat. Och det krävs en stor portion ödmjukhet och prestigelöshet hos de marknadschefer och reklambyråer som ärver en positionering från deras föregångare. (Läs även inläggen Den viktigaste marknadsföringsstrategin och Hjärnan gillar slogans.)

“Have a break, have a Kit-Kat” positionerar chokladkakan framgångsrikt som “mellanmålet”. Samma slogan, och kommunikationstema, har använts konsekvent sedan 1957. Och det trots att det under dessa 50 har bytts både chefer och kreatörer ett antal gånger, och trots att det har lanserats närmare 100 olika varianter av produkten – alla långt ifrån framgångsrikt. (Se några av Kit-Kat-varianterna här; bl.a. Kit-Kat Potatis, Kit-Kat Vattenmelon och Salt och Kit-Kat Grönt Thé.)

Visst förekommer varumärkesproblem (och tur är väl det, för annars hade jag fått sadla om). Men de är för det första inte alltid så enkla att identifiera och för det andra tämligen sällsynta – särskilt hos företag som redan tjänar pengar.

Hur det är med Enkla Elbolaget, som skall bli ett av Sveriges mest kända elbolag, har jag som sagt inte den blekaste aning om. Jag kan dock konstatera att det nya namnet förpliktigar. En önskad position måste bl.a. vara möjlig, i den bemärkelse att företaget konsekvent skall kunna leva upp till den, och hållbar, i den bemärkelse att den är särskiljande över tid och inte baserad på en tillfällig produktfördel (de tre övriga kriterierna är f.ö. relevant för kunderna, ledig på marknaden och trolig med hänsyn till den befintliga positionen).

Man kanske borde prova?

Microsofts nya utmanare till Google heter Bing. Enligt bolagets koncernchef Steve Ballmer är namnet perfekt eftersom ”det fungerar globalt” och ”har potentialen att bli ett verb”. Det Ballmer alltså hoppas på är att människor i framtiden skall binga vem som skrev Proud Mary eller vilken president som efterträdde Abraham Lincoln.

För inte särskilt länge sedan var det tabu att ens tänka tanken på varumärken som verb. De skulle behandlas som adjektiv. Punkt slut. Varumärkesexperter och -jurister var (och är i de flesta fall fortfarande) nämligen rädda för s.k. varumärkesdegeneration – alltså att varumärket skall förlora sitt individuella värde och juridiska skydd.

Det har nämligen hänt förr.

Det första varumärket som förlorade sitt juridiska skydd var linoleum – det förklarades som generisk term redan år 1878. Andra exempel är heroin (ursprungligen ett varumärke ägt av Bayer & Co), trampoline, dynamit, nylon och freon.

Det är dock ytterst få varumärken som kan sållas till denna skara. De flesta företag har hittills fått behålla sitt juridiska varumärkesskydd, även om namnet används som generisk benämning för en kategori eller företeelse. Vaseline, Jacuzzi och Jeep är några exempel på sådana varumärken.

Men även de är få till antalet. På Wikipedias lista över varumären som används som generiska begrepp finns färre än 100 namn. Den är i och för sig långt ifrån komplett, där saknas bl.a. Procordia Foods Bostongurka och Arlas Keso, men även en fullständig sammanställning skulle nog inte representera mer än en mikroskopisk andel av alla de varumärken som någonsin lanserats.

Med det i åtanke, hur stort är egentligen degenereringsproblemet?

Det svåra med varumärkesarbete är trots allt att skapa kännedom och preferens. Alltså att skapa en attraktiv, särskiljande och långsiktig position i många människors medvetande, i syfte att göra varumärket mer lönsamt för dess ägare.

Så varför i hela fridens namn skall vi i förväg oroa oss för att varumärket skall bli för känt?

Resonemanget bakom degenereringsrädslan låter ungefär så här: Hela idén med varumärkesarbetet är att skapa starka och särskiljande associationer till en vara, tjänst eller idé från en specifik avsändare. Genom att ha kontroll över hur varumärket används, kan dess ägare minimera risken att det blir synonymt med alla liknande produkter inom samma kategori. För skulle det ske, upphör också varumärkets differentierande effekt – och därmed dess värde.

Det låter logiskt. Men är det vettigt?

Hastigheten och räckvidden som Internet idag erbjuder för nya varumärken att bli kända och skapa preferens, har fått mig ifrågasätta riskerna med verbifiering av varumärken. Och jag får medhåll från bl.a. Rebecca Tushnet, expert på varumärkesrätt på Georgetown University. Hon konstaterar nämligen att:

Risken för att bli generisk är mycket liten, medan fördelarna med att vara top of mind är mycket stora.

Alltså: Om människor har lättare att ta till sig ditt varumärke genom att använda det som ett verb, låt dem göra det. Erövra marknadsandelar medan du kan, och lös det högst eventuella degenereringsproblemet den dag det uppstår.

Ta Twitter som ett exempel. På mycket kort tid har företaget lyckats bli dominant inom kategorin mikrobloggande. Och nyligen ansökte Twitter varumärkesskydd för begreppet ”tweet”, eftersom termen i allt högre utsträckning används som verb för handlingen att skapa ett mikroblogginlägg – oavsett om det görs på Twitter eller inte.

Samtidigt skrev Biz Stone, en av Twitters grundare, i ett blogginlägg den 1 juli att företaget inte kommer att jaga andra företag som använder verbet ”tweet” i anknytning till Twitter. (Men han tillade också en varning: Om andra aktörer agerar på ett vilseledande sätt, kommer Twitter att agera för att skydda användarna och sitt varumärke.)

Twitter verkar m.a.o. inte allt för bekymrat över risken att tweet blir ett för populärt verb. Det verkar snarare som om Twitter istället kommer att fokusera på vem som skall ha rätten att använda orden Twitter och Tweet. Och därigenom kanske hitta intäktskällor på många fler ställen än enbart på den egna hemsidan (som du f.ö. inte ens behöver besöka för att kunna tweeta).

Men den mest framgångsrika verbifieringen av ett varumärke på Internet är sannolikt Google. Idag är det mer regel än undantag att människor använder verbet googla som beskrivning för att använda en sökmotortjänst.

Teoretiskt står alltså Google inför risken att förlora sitt juridiska varumärkesskydd p.g.a. varumärkesdegeneration. Och skulle det hända (vilket jag i och för sig håller som högst osannolikt), skulle Ballmer & Co kunna marknadsföra sin nya sökmotortjänst genom att t.ex. säga: ”Använd Bing om du vill googla mer träffsäkert”.

Genom att äga verbet härskar Google alltså över hela kategorin. För så länge vi googlar istället för bingar, håller vi omedvetet Google som nummer ett bland sökmotortjänster.

Trots det är Google självt kluvet i frågan. I deras egen varumärkesinstruktion står samma regler som i snart sagt alla andra företags varumärkesmanualer, nämligen att ”varumärket endast får används som ett adjektiv, aldrig som ett substantiv eller verb, och aldrig i plural eller possessiv form”.

Men kanske är den här traditionella hållningen allt för pragmatisk? Kanske är rädslan för degeneration kraftigt överdriven, inte minst med hänsyn till hur sällan ett varumärke får sådan spridning att risken ens behöver beaktas?

Det finns nämligen en inbyggd motsättning i resonemanget. Å ena sidan vill ett företag nå en ledande ställning inom sin kategori, å andra sidan får denna dominans inte bli så stor att företagets varumärke blir synonymt med kategorin.

Men tänk om resonemanget är fel? Tänk om det är möjligt att uppnå både och – d.v.s. att äga både marknadsandelarna och begreppet?

I så fall har Ballmer rätt: Verbifiering är något att eftersträva, inte motverka.

_

Uppslag och underlag till det här inlägget kommer delvis från Noam Cohens artikel i The New York Times, The Power of the Brand as Verb. Tack till Staffan Ehde för tipset.

Medianåldern i världen är 28,4 år. Hälften av jordens befolkning är m.a.o. födda på 1980-talet eller senare. En enorm generation för vilka PC:s, mobiltelefoner och Internet är något självklart, och som vuxit upp med föreställningen att det mesta på Internet är gratis. Musik är gratis. Film är gratis. Programvara är gratis. Uppslagsverk är gratis. Nyheter är gratis. Ja, du förstår poängen.

I takt med att den här generationen blir allt mer inflytelserik kommer också kraven på värde att öka. Om något inte är gratis – varför?

Alltså måste allt fler företag hitta sätt att spela ut sitt ”gratis-kort”.

När Barack Obama svor presidenteden bjöd Krispy Kreme på gratis kaffe. Diesel bjöd på gratisdush, handduk, schampo och rena underkläder på den holländska musikfestivalen Pinkpop. Och The Guardian har öppnat upp sitt arkiv så att alla kan komma åt tidningens över en miljon artiklar – gratis.

Sharing is caring, heter det på engelska. Den som delar med sig bryr sig om. Den som bryr sig om blir mer omtyckt. Och den som blir omtyckt säljer mer.

Svårare än så är det inte. Arbeta med gratis, inte mot gratis.

Något f.ö. jag själv, genom att gratis dela med mig av mina åsikter och insikter i den här bloggen, också tillämpar.

_

Relaterade inlägg: Delning blir en mångmiljardindustri | Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort
Tips på saker som är gratis finns bl.a. på: alltgratis.com, gratissaker.nu och gratiskungen.se.

Gästinlägg av Olle Wästberg

Många reagerar på att Sverige ska ses som ett varumärke. Nyligen kom en vän fram till mig och sa: “Det där du snackar om med Sverige som varumärke… Jag kan kanske, i en speciell situation, tänka mig att riskera livet för mitt fosterland. Men inte för ett varumärke”.

Sant. Men ett land är inte bara en historia, ett territorium. Det är också ett varumärke.

Varje dag tas miljontals kommersiella beslut som inbegriper styrkan i det svenska varumärket:

• Kan det där svenska företaget leverera?
• Håller de kontrakt?
• Måste vi muta?
• Talar de engelska?
• Är kvaliteten OK?

Men många av dessa frågor behöver aldrig ställas. Det svenska varumärkets styrka besvarar dem; de finns inbäddade. Och därmed kan tid och säljargument ägnas åt annat.

Också på det politiska området har Sverige ett rykte – ett varumärke – som blir en bas för landets sätt att argumentera. Det ger oss större kraft och möjlighet till framgång.

Sverige behöver vara välkänt och ha ett bra rykte. Vi vet alla, som individer, att även om vi kan vara nyfikna på det okända, så omfattar vi inte en obekant människa, en ny produkt eller företeelse med förtroende förrän vi har fått kunskap. Vi har sällan förtroende för det okända.

Och visst är Sverige mer välkänt än vi förtjänar, med ett litet språk och en liten befolkning. Men det är tydligt hur avståndet minskar kunskaperna. I de växande ekonomierna i Asien är vi tämligen okända.

Sverige tillhör inte de länder som lägger ner särskilt mycket krut på att bli uppmärksammade utomlands. Rader av stater gör nu storsatsningar på att öka kännedom, relationer och förbättra attityder. Motiven är att den ekonomiska konkurrensen hårdnar, att mediekonkurrensen gör det allt svårare att komma fram och att Europas länder har insett kontinentens demografiska svaghet och nu konkurrerar om talangfylld arbetskraft.

Den ekonomiska krisen har inte gjort vare sig satsningarna eller behoven mindre, tvärt om. Det är nu grunden läggs för vilka nationer som ska kunna komma fram när ekonomin vänder.

Att försöka nå ut med ett budskap om Sverige till jordens drygt sex miljarder människor är naturligtvis en omöjlig uppgift. Det handlar om fokus och koncentration för att få någon sorts genomslag.

För Svenska institutet (SI) innebär det att vi prioriterar en relativt ung, relativt välutbildad, progressiv och öppen målgrupp. Helt enkelt människor som är mottagliga för svenska budskap. Vi har dessutom valt ut fyra områden som vi fokuserar på:

1. Det hållbara samhället.
2. Ny kreativitet – populärkultur och banbrytande upplevelseindustri.
3. Öppenhet – jämställdhet, yttrandefrihet och tolerans.
4. Gränslös utveckling – teknologi, kultur och vetenskap.

SI har genomfört en geografisk prioritering. I 12 världsstäder gör vi extra satsningar, ser till att vi har hög närvaro från Sverige: Berlin, London, Los Angeles, Moskva, Mumbai, New York, Paris (där SI har en avdelning, L’Institute Suedois à Paris), Peking, São Paulo, Shanghai, Tokyo och Washington DC.

Dessutom handlar det om medier. Ska man nå en global målgrupp finns egentligen bara globala medier. Sveriges officiella webbsajt, sweden.se, kommer i höst också på kinesiska. Vi finns på Flickr, Facebook, YouTube, Second Life och andra ställen.

Sverige måste ”be omnipresent”.

Olle Wästberg har arbetat som generaldirektör för Svenska institutet, varit riksdagsledamot, statssekreterare, chefredaktör för Expressen, styrelseordförande i Sveriges Radio samt svensk generalkonsul i New York.

Gästinlägg av Mats Rönne

De flesta artiklar och böcker som skrivs om varumärken handlar om konsumentprodukter och -tjänster. Och visst är varumärken viktiga i konsumentmarknadsföring, men jag hävdar att de i många fall är betydligt viktigare i business-to-business-sammanhang.

Parallellt innebär detta också att konsumenten i större utsträckning är den rationella beslutfattaren och att det i stället är den ansvarige b2b-kunden som i högre grad styrs av känslor och subjektiva attityder.

Hur kan jag hävda detta?

Låt oss jämföra två typexempel: att köpa ny tandkräm och att köpa ett nytt IT-system.

I det första fallet har konsumenten säkert 30 olika tandkrämssorter och produktvarianter att välja mellan i en normalstor ICA-butik. Men han (eller hon) har bra och lättillgänglig information. Alla produkter finns framför näsan. Det finns tydliga jämförpriser, förpackningarna är innehållsdeklarerade och visar vilka specialegenskaper respektive sort erbjuder. Och skulle konsumenten köpa en tandkräm som inte lever upp till förväntningarna är det i värsta fall några tior som är bortkastade. Visst gör varumärket att vissa produkter kan kosta betydligt mer och ändå upplevas som prisvärda, men all forskning visar att frågan om vilket varumärke man ska välja inte är något som vi ägnar mer än några sekunders uppmärksamhet åt, om ens det. (T.ex. ”the Hidden Power of Advertising” från 2001.)

Men när det gäller IT-systemet är frågan en annan. Dokumentationen från de olika systemleverantörerna kan säkert fylla en hel bokhylla. Förutom information om alla produkter (såväl hårdvara som mjukvara) handlar det om systemintegration, utbildning, underhåll, finansiering, garantier och kanske även ett antal referensprojekt. Det är så mycket och så komplex information att även om det finns en projektgrupp som ska utvärdera allt så finns det troligen ingen som har översikt och kan bedöma alla olika variabler. Det är troligen en investering på ett antal, kanske tiotals miljoner. Dessutom handlar det om ett IT-system och en leverantörsrelation som ska hålla i kanske både 5 och 10 år. Så i det här fallet hävdar jag att man faktiskt inte köper ett IT-system, eller ens en leverantörsrelation. Vad kunden de facto köper är förtroendet att den tilltänkta leverantören kommer att leverera det de säger att de ska leverera och på det sätt kunden förväntar sig. Och det är förtroendefrågan som man kommer att debattera inom projektgruppen innan man fattar sitt beslut – även om man kanske uttrycker det i termer som referenser och frågor om garantier och finansiering. Det vill säga att man använder det som synes vara rationella argument för att motivera och försvara sina personaliga preferenser för vem man har störst förtroende för och föredrar.

”Förtroende för leverantören” är känslomässigt betingat. ”Gillar jag dem?” och ”Kan jag lita på dem?” är exempel på frågor som finns i kundens undermedvetna. Det krävs inga större insikter för att inse att detta är precis det som ”att skapa starka varumärken” innebär, och att därför varumärkets betydelse inom b2b ofta är större än inom b2c.

Däremot kan verktygen för hur man skapar starka varumärken variera en del. Men det är sällan som det skrivs om det här perspektivet i marknadsföringslitteraturen, trots att det borde vara en intressantare frågeställning – inte minst på grund av komplexiteten i beslutsprocessen, både på kundsidan och vad det är som kunden egentligen köper.

Mats Rönne har under drygt 25 år arbetat med internationell marknadsföring i olika roller. Han har varit projektledare och chef på reklambyrå, mediechef på mediabyrå samt arbetat i olika ledande marknadsföringsbefattningar, bl.a. som Marketing Communications Manager på Bonnier, Director Branding and Marketing Communications på Ericsson och på Electrolux som VP Brand Management och European Media Director.