Tag Archives: affärsfilosofi

Lästips för hängmattan

Nu går jag snart på semester och kommer inte att blogga på ett tag. Men min vana trogen publicerar jag ett antal favoritinlägg i repris under sommaren, närmare bestämt ett par, tre i veckan med början den 1 juli och fram till den 15 augusti.

Besök alltså gärna bloggen lite då och då. Kanhända repriserar jag inlägg som du råkat missa, och som du kan ha nytta av.

Planerar du att, liksom jag, försöka vara offline så mycket som möjligt kanske du också uppskattar tips på läsvärda böcker lämpade för hängmattan, solstolen och badlakandet. Jag hoppas det. Tillsammans med gästbloggarna här på The Brand-Man har jag nämligen sammanställt en lista på 20 titlar som vi tror att du kan ha behållning av. Och känner du för att tipsa mig (och andra läsare av den här bloggen) om dina litterära njutningar gör du det lämpligen i en kommentar till det här inlägget.

Vi önskar dig en solig och skön sommar, samt riktigt trevlig läsning.

_

My Name is Memory av Ann Brashares
En fascinerande och magisk roman om evig kärlek, av författarinnan till Sisterhood of the Traveling Pants (Systrar i jeans). Boken är en kärlekshistoria som sträcker sig över flera livstider. Den handlar om en man som i liv efter liv förälskar sig i samma kvinna. Han minns allt och har förmågan att känna igen själar. Men i varje liv som paret förenas, skiljs de också smärtsamt åt. Och varje gång varar kärleken på tok för kort tid…

_

Hypnotisören av Lars Kepler
Det här är en bladvändare. En spänningsthriller i absolut toppklass. ”En välskriven, högst obehaglig och spekulativ deckare – en mardröm utan slut”, skrev DN:s recensent Lotta Olsson. Läs den! (Uppföljaren heter Paganinikontraktet och är förhoppningsvis precis lika nervkittlande. Den släpps 14 juli.)


_

Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov
En underbar romansatir som av många anses vara en klassiker i den moderna litteraturen. Boken utspelar sig i Moskva på 1930-talet och handlar om en minst sagt mystisk man som berättar en märklig historia om mötet mellan Pontius Pilatus och en ung upprorsman som gripits i Jerusalem och som översteprästerna vill se avrättad.
_

_

My Start-Up Life: What a (Very) Young CEO Learned on his Journey Through Silicon Valley av Ben Casnocha
Casnocha startade sitt första bolag, Comcate, vid 14-års ålder. I boken delar han på ett fängslande och personligt sätt med sig av alla sina erfarenheter, och tar i förbifarten död på fördomen att unga och affärsoerfarna människor inte kan bygga framgångsrika företag. Boken innehåller tips på bl.a. hur du säljer in din idé, var du hittar rätt investerare och hur du sätter samman en bra ledning.

_

Raw Spirit: In Search of the Perfect Dram av Iain Banks
Måsteläsning för whiskyentusiaster; en road book i vilken Banks besöker alla destillerier i Skottland och delar lika insiktsfullt som humoristiskt med sig av sina upplevelser.
_

_

_

Holidays in Hell av P.J. O’Rourke
Fantastiskt underhållande reseskidring från världens värsta platser, under temat ”Vad är det som är så kul med det här?”. Boken är en den första samlingen av O’Rourkes artiklar i tidningen Rolling Stone, skrivna under 1980-talet.

_

_

_

Den meningssökande människan av Peter Gärdenfors
Peter (som f.ö. också gästbloggar här på The Brand-Man) skriver enkelt och begripligt om vad som gör oss människor till just människor. En grundläggande egenskap hos oss är att vi är berättare. Och det intressanta med berättelser är att de är fantasifulla och meningsskapande (och därmed kreativa). Även när det gäller rent slumpartade händelser. Peters senaste bok heter f.ö. Lusten att förstå: Om lärande på människans villkor och handlar om människans naturliga lärande.

_

Den mentala orgasmen av Per Robert Öhlin
Även Per Robert gästbloggar här på The Brand-Man, men det är inte därför du skall läsa den här boken. Det skall du göra om du är det minsta nyfiken på vad kreativitet är och vad som krävs för att vara kreativ. Boken ger nämligen – på ett lättläst, intressant och underhållande sätt – svar på alla frågor om kreativitetens praktiska, psykologiska och kulturella natur. Ett litet smakprov hittar du här.

_

Kunzelmann & Kunzelmann av Carl-Johan Vallgren
Det här är en gripande historia om en fars bedrägliga dubbelliv och en sons frosseri, lögner och självförakt. Den ene Kunzelmann är en världsberömd konstkonservator, den andre en lika skuldsatt som hopplöst degenererad figur. När den förste avlider väcks förhoppningarna hos den senare om ett stort arv. Men en skandal uppenbarar sig…
_

_

Cognitive Surplus: Creativity and Generosity in a Connected World av Clay Shirky
Internetgurun Shirky beskriver insiktsfullt och lättläst den sammankopplade världen, dess konsekvenser och möjligheter. En måstebok för alla som vill förstå vad som hänt de senaste åren och vad som (förmodligen) kommer att hända i en mycket snar framtid. Provokativ, informativ och faktiskt riktigt spännande läsning.

_

_

Box 21 av Roslund & Hellström
En lika skrämmande som spännande kriminalroman om ett av våra stora samhällsproblem: Trafficking. Varning för sträckläsning utfärdas. Boken blev utnämnd till ”årets bok” av tidningen City år 2005, och fick högsta betyg av bokrecensenten Yukiko Duke. Författarparets senaste bok, Tre sekunder, blev f.ö. utsedd till ”Årets bästa svenska kriminalroman 2009” av Svenska Deckarakademin.

_

_

What we believe but cannot prove av John Brockman
Framgångsrika förnyare kan många gånger gissa sig till sanningen innan de har bevisen eller argumenten. Brockman har med den här boken lyckats med den häpnadsväckande bedriften att få ett åttiotal världskända författare, tänkare och vetenskapsmän att spekulera om saker de tror på, men inte kan bevisa. Boken lär ha lett till en hetsig debatt om vetenskap, teknologi och vad som de facto går att beteckna som ”sant”.

_

Nextopia: livet, lyckan och pengarna av Micael Dahlén
Om konsumtionsvanor i förväntningssamhället och om jakten på lycka. Handelsprofessorn Dahlén beskriver intressant hur och varför vi människor numera konstant strävar efter nästa sak – mot ett nextopia – vilka konsekvenser det får och hur företag skall agera för att lyckas. (Läs även Dahléns Marknadsföringens nya regelbok – i vilken han bl.a. avslöjar varför det är bättre att förändra omvärlden än att försöka ompositionera varumärket.)

_

Fladdermusmannen av Jo Nesbø
Det här är den första i en serie underbart välskrivna deckare med den norske polisen Harry Hole i huvudrollen. (Två andra höjdare i serien är Rödhake och Snömannen. Den senaste heter Pansarhjärta, är nummer åtta i serien och kom ut den 19 maj.) Fladdermusmannen är en spännande, oförutsägbar och t.o.m. lärorik roman, i klass med det bästa som skrivits av nordiska författare inom genren.

_

True enough av Farhad Manjoo
True enough är en fascinerande bok som handlar om hur vi ser på världen. Medias roll är att hjälpa oss förstå vad som händer och förklara varför det händer. Nya media ger oss nyheter både snabbare och bekvämare samtidigt som de tillåter att fler kan komma till tals idag än tidigare, med baksidan att alla idéer, hur uppseendeväckande de än må vara (tänk förintelsen), får ta plats och attrahera sina anhängare. Både skrämmande och hoppfull läsning alltså.

_

Nudge av Richard Thaler & Cass Sunstein
Om du är intresserad av beteendevetenskap (och av Behavioral Economics) är den här boken referenslitteratur. Trots sitt tämligen tunga ämne är den mycket lättläst och stundtals riktigt underhållande. Ett kapitel handlar t.ex. om det svenska PPM-valet, och hur skevt det kan bli när människor inte riktigt förstår vad som förväntas av dem. Boken kretsar kring hur vi fungerar, och lyckas vara allmänbildande och kontroversiell på en och samma gång.

_

Blink: Den intuitiva intelligensen av Malcolm Gladwell
En spännande bok om intuitionens kraft, bl.a. vid köpbeslut. Blink handlar om hur vi tänker utan att tänka, om våra skenbart ögonblickliga val där beslutsprocessen inte är så enkel som den först verkar. Boken är på många sätt en direkt motpol till Nudge.
_
_

_

Fooled by Randomness av Nassim Nicholas Taleb
Boken har beskrivits som en av världens smartaste böcker. Och visst är den smart – dessutom synnerligen fascinerande. Det här är m.a.o. en bok för alla som uppskattar intellektuell stimulans. En bok som behandlar filosofi, beteendevetenskap och entreprenörskap på ett minst sagt annorlunda och intressant sätt. Du kommer garanterat att vara rikare på både kunskap och ödmjukhet efter att sista sidan är avklarad.

_

Myths of Creation av Philip Freund
Freund är antropolog och litteraturkritiker som skriver romaner, noveller, pjäser, essäer, tv- och dokumentärfilmsmanus. Han undervisar i creative writing, konsthistoria, teater, musik och film vid Fordham University. För den som vill fördjupa sin förståelse för människans villkor i en gåtfull värld är den här boken en fantastisk källa. Freund förklarar hur världen skapades med hjälp av mytologi, religion och vetenskap. Vad är fakta och vad är fantasi och rena påhitt? Och vad tror du är viktigast för människans överlevnad?

_

The Fountainhead av Ayn Rand
Boken kretsar kring den geniale arkitekten Howard Roark som i mellankrigstidens USA envisas med att rita nyskapande byggnader när de flesta andra kopierar äldre stilar. Det är en fängslande berättelse om kreativitet, om en kamp att få skapa på sina egna villkor, om passionerad kärlek och om viljan att vinna. En modern klassiker. (Boken finns numera också på svenska och heter Urkällan.)


_

Relaterade inlägg:

small twitter_logo Om du vill kan du samtala med Micco på Twitter

Vattenfall, ett fall för Kant?

Gästinlägg av Leo Heijbel

Korthuset

Nu kastar vi oss in i vattenfallet. Kanske det mest spännande fallet just nu för oss marknadsförings-, varumärkes- och kommunikationsjunkies. I tio år har Vattenfall kört sitt eget race med fokus på fossilt och kärnkraft, medan de kommunicerat mer och mer ansvar inte minst för miljön. Plötsligt sprack det, vad hände egentligen?

När koncernchefen Lars G. Josefsson säger att de misslyckats med att förklara förvandlingen av Vattenfall för svenska folket får jag rysningar.

En organisations varumärke kan förklaras och förstås på många sätt. Kanske är varumärket den upplevelse som skapas när du kommer i kontakt med det eller tänker på det som ett företag. Vissa lägger fokus på löftet från företagets sida, medan andra, som Micco Grönholm, lägger fokus på användarens förväntan.

Det som är viktigt är att varumärket (löftet eller förväntningen) aldrig kommer att vara enbart ett resultat av det Vattenfall gör. Det kommer heller aldrig bara att vara ett resultat av det Vattenfall försöker kommunicera. Varumärket är alltid en kombination.

Vattenfall har i flera år haft ett budskap som bygger på ansvar, medan verksamheten haft fokus på expansion och lönsamhet. Under förvånansvärt många år har strategin funkat trots Greenpeace och andras protester. Men till slut började fallet för fallet, om man säger så.

Eftersom jag är filosof tycker jag att ett företag som Vattenfall ska söka hjälp hos min 1700-talkollega Immanuel Kant för att bygga sitt varumärke. I Kants bok Grundläggning av sedernas metafysik beskriver han hur moraliskt riktiga handlingar kan finnas med hjälp av det kategoriska imperativet.

Kants kategoriska imperativ har skrivits i flera versioner, men grundtanken är att du bara ska agera på ett sätt som du innerligt anser borde upphöjas till allmän lag. Därmed innebär varje sådan etisk tankeregel (maxim), något förenklat, också en prövning om det är möjligt för alla att alltid agera precis så.

Det här är viktigt. Och därför har jag skapat en version för varumärken. Jag har valt att kalla den Det kategoriska varumärkesimperativet:

Kommunicera bara budskap som skulle kunna vara ett resultat av all verksamhet ditt varumärke representerar.

Om Vattenfall hade prövat det kategoriska varumärkesimperativet hade vi aldrig behövt se fallet. Det håller helt enkelt inte att sända budskap om ansvarstagande till kunder och ägare samtidigt som verksamheten leder till helt andra upplevelser.

När du inser att ditt varumärke inte klarar av att prövas mot varumärkesimperativet har du tre val:

  1. Ändra verksamhet så att den stämmer överens med budskapet. (Vilket kanske hade varit det rimligaste för Vattenfall, med tanke på ägarens krav.)
  2. Ändra budskapet så det stämmer överens med verksamheten. (Berätta vad du gör och varför.)
  3. Koppla isär den verksamhet som inte är samstämmig med budskapet och lägg den under ett nytt varumärke.

Vattenfall har som bekant inte gjort något av ovanstående. Så nej, Lars G. Josefsson har inte, som han säger, misslyckats med att kommunicera till svenska folket vad Vattenfall gör. Han har misslyckats med att inse att diskrepansen mellan det företaget gör och det företaget säger förr eller senare kommer att upptäckas.

Kort sagt: Vattenfall har i flera års tid agerat på ett sådant sätt att varumärket, när drevet väl kom, var så underminerat att det var dömt att skadas.

Dock skall vi ha i åtanke att Vattenfall fortfarande är ett hyfsat starkt varumärke, särskilt hos de viktigare intressenterna. Folket här hemma i Sverige är trots allt inte lika viktigt som de som tillhandahåller upplåning på finansmarknaderna. Vattenfalls egna mål har hittills varit att bygga en europeisk energijätte, och på den arenan står nog varumärket i princip orubbat, förutsatt att inte pantsättningen gentemot Tyskland även får finansiärerna att darra.

Men kanske är ett varumärke ändå ett löfte – ett löfte om att nästa gång du kommer i kontakt med det, återupprepas den upplevelse du hade senast.

Jag hoppas Vattenfall tar hänsyn till det, nu när varumärket ska byggas vidare. Och att de tar sig tiden att ägna Kant och det kategoriska varumärkesimperativet en liten tanke.

Leo Heijbel är moralfilosof och civilekonom. Han arbetar som strateg på kommunikationsbyrån Paff Performance. Där jobbar han enbart med kunder som har aktiva ägare med starka mål, till exempel entreprenörer, investmentbolag eller samhällsbyggare. Som filosof kan han tänka oväntat, och som ekonom navigerar han fram till ägarens affärsnytta.

_

Relaterat:

small twitter_logo Följ Micco på Twitter

Sluta forska, börja växa

Jump_Sweden

Det här inlägget angår alla.

Det handlar nämligen om hur vi ska få fart på Sverige. Om vilken sorts svenska företag som framöver kommer att kunna hävda sig i den globala konkurrensen. Och, lite tillspetsat, om dina barns framtida arbetsgivare.

Det här inlägget handlar alltså om hur vi ska få svenska företag att växa lönsamt och uthålligt – och vilken sorts företag som har störst chans att lyckas.

Historiskt har vi i relation till Sveriges litenhet lyckats bygga många stora företag, bl.a. Atlas Copco, Electrolux, Ericsson, H&M, IKEA, Sandvik, Scania och Volvo. Men är det dessa giganter, eller deras gelikar, som nu och framöver skall få fart på Sverige?

Tveksamt.

I måndagens DI kunde vi t.ex. läsa att de snabbväxande och relativt små s.k. Gasellföretagen stått för 167 000 nya jobb mellan 1996 och 2008. Det motsvarar 1/3 av alla nya jobb under perioden, den offentliga sektorn inkluderad.

Dan Johansson, som forskar om Gasellföretag och är vice vd för forskningsinstitutet Ratio, konstaterar att:

Det är en väldigt liten andel företag som står för en väldigt stor del av sysselsättningstillväxten.

Ändå tar vi svenskar allt som oftast på oss våra störst-är-bäst-glasögon. Förmodligen därför att vi ärvt en storföretagskultur. Och med den en tro på att stordriftsfördelar är nödvändiga för banbrytande innovationer, att banbrytande innovationer kräver forskning och utveckling med ansenlig teknisk verkshöjd, och att avancerad forskning och utveckling är en förutsättning för tillväxt.

Men är det sant?

Företag växer på annan gödsel än forskning och utveckling (FoU).

Det skrev tillväxtgurun Thomas Ahrens i ett gästinlägg på den här bloggen förra veckan. Inlägget var ett svar på en debattartikel i DI, i vilken Marcus Wallenberg och medlemmarna i Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (Iva) hävdade att vi i Sverige borde satsa mer på FoU, trots att vi redan ligger högt jämfört med andra länder. Under temat ”Innovation för tillväxt” vill Iva bl.a. se över vilka konkreta åtgärder som behövs för ett mer gynnsamt innovationsklimat som får fler företag att växa:

Det kan handla om allt från att ytterligare stödja forskning som följer samhällets behov, till offentlig upphandling av ny teknik…

Det resonemanget fick Thomas Ahrens att undra:

Om vi redan ligger högt vad gäller FoU, och ändå inte får resultat, borde vi inte söka lösningen på problemet någon annanstans?

(Har du inte läst Thomas inlägg, föreslår jag att du gör det innan du läser vidare. Du hittar det här.)

Jag bad fyra personer som jag anser representerar innovation att fritt reflektera över Thomas Ahrens inlägg: Mats Rönne, med erfarenhet från ledande befattningar på bl.a. Ericsson och Electrolux, Hampus Jakobsson, en av grundarna till TAT, Andreas Wiberg, annonschef och affärsutvecklare på svenska eBay (Tradera.com), och Martin Källström, VD på Twingly.

Syftet är att ifrågasätta om den affärsfilosofi och de företag som en gång byggde industri-Sverige också kommer att bygga Sverige 2.0.

Men också att med Thomas, Mats, Hampus, Andreas och Martins hjälp inspirera och motivera fler entreprenörer att våga växa. Alltså att ingjuta mod och vilja, samt förmedla kunskap om den sköna konsten att bygga företag som klarar en snabb, uthållig och lönsam tillväxt.

Mats Rönne:

Jag tror att det finns två grundläggande problem bakom Iva:s analys. Det första är att innovation är synonymt med teknisk utveckling. Visst är det så att det i t.ex. telekombranschen krävs vissa FoU-insatser för att ta fram nya tekniska lösningar och platformar, men i de flesta branscher (inkl. telekom) kan – och bör – innovation ske inom alla fyra Kotler-P:na. H&M, IKEA och även Electrolux är ju exempel på storföretag som vuxit främst genom innovationer i förpackning, distribution och logistik, snarare än banbrytande teknik.

Det andra problemet är att innovationer – oavsett inom vilket område – endast har ett marknadsvärde när kunderna känner till dem. Vilket i realiteten innebär att det är kunderna, inte innovatörerna, som definierar vad som är en (bra) innovation. Jag har själv varit med om många exempel där företagets produktchefer och utvecklingspersonal menat att “det där kan vi ju inte prata om i år, det var ju en nyhet förra året”. Men då glömmer de att om nyheten inte lanserats av företag i nivå med Apple och Nike, eller här på hemmaplan i nivå med Volvo och ICA, så är det troligtvis få konsumenter som har tagit notis om innovationen när den lanserades. För 80%-90% av marknaden är innovationen alltså fortfarande okänd.

Fler företag borde m.a.o. överväga att lägga lite mer av resurserna på att ta innovationerna till marknaden, än på att hela tiden jaga nya innovationer.

Hampus Jakobsson:

I Sverige råder synen: Om det inte är tekniskt, är det inte fint.

Men teknisk forskning ger inte alltid ekonomisk utveckling, och det är definitivt inte tekniken som gör att bolag lyckas. Sverige är väldigt tekniskt begåvat, men vi är sämre på att sälja, marknadsföra, presentera, och – mest av allt – på att lösa tekniskt mindre komplicerade problem som skulle erbjuda mycket nytta för kunderna.

Thomas räknar upp åtta svenska bolag som växer så det knakar och som omsätter mer än en miljard kronor. Men ibland kan det vara nyttigt att titta på verkliga visioner för att öppna ögonen. Två amerikanska bjässar, eBay och Amazon, grundades nyligen (1995 respektive 1994) av ingenjörer som förstod att kundnytta är större än tekniska lösningar. År 2008 omsatte de över 8 respektive 19 miljarder dollar. Båda erbjuder samma eftertraktade nytta: Låta människor köpa och sälja saker enkelt.

Och det finns ledstjärnor för entreprenörer som precis startat eller skall starta bolag. Titta på Mint.com. Det grundandes 2006 och köptes nyligen av Intuit för 170 miljoner dollar. De hade 30 anställda. Ingen hord av patent. Bara nöjda och betalande kunder, vars liv hade blivit enklare genom att Mint integrerade alla banktjänster på en webbsida, och hjälpte användaren att få bättre översikt. Altså ytterligare ett exempel på en visionär som förstod att kundnytta inte betyder tekniskt komplicerat. Det finns så många dåligt lösta problem idag, att det bara är att välja och vraka.

Sverige behöver m.a.o. inte bli bättre på att forska. Vi behöver bli bättre på att lösa problem som kunder värderar. Och bli bättre på att inte tycka att teknisk verkshöjd är det finaste som finns.

En sann innovation är när kunders problem är lösta. All annan forskning är att elda för kråkorna.

Andreas Wiberg:

Online finns en snabbt växande entreprenöriell disciplin, s.k. mashups. Idén bygger på att några smartskallar identifierar en brist eller en potential. Den baseras alltid på ett, eller flera, kombinerade och innehållsrika befintliga webbtjänster, men tillför någon ny kvalitet: urval, filtrering, pris, nya dimensioner eller infallsvinklar. Och ofta excellerar man sedan i presentation av betet, d.v.s. marknadsföring och sälj.

I någon utsträckning kan man påstå att samma princip också förekommer offline; flera av de företag som listas i Thomas Ahrens inlägg har gjort en variant på mashups. Men online finns även en systerföreteelse som du inte ser i samma utsträckning offline, s.k. ekosystem.

Ekosystem uppstår tack vare infrastrukturella initiativ som tas av många nättjänster. De skapar helt enkelt möjligheten för andra företag att anropa deras mjukvaruplattform och data, och därigenom bygga angränsande eller kompletterande funktionalitet med en egen affärsmodell. Faktum är, att många mycket framgångsrika webbtjänster startats genom dessa medvetna strategier.

I det s.k. ekosystemet runt världens mest framgångsrika e-handelskoncept, eBay Inc, har flera snabbväxande och framgångsrika företag fått en näringsriktig start. Till exempel hemmafrun som insåg att alla säljare på eBay led brist på bubbelplast för sina försändelser, och byggde en återförsäljare (www.shippingsupply.com) på just eBay. Ett annat exempel är entreprenörerna som systematiskt började köpa upp överlager från klädmärken i hela USA, för att snabbt bli en så stor eBaysäljare att de startade en egen marknadsplats. För att inte tala om alla de mjukvaruföretag som byggt avancerade system för hantering av eBayförsäljning, baserade på eBays APIer, med funktionalitet som eBay inte själva erbjöd. Listan kan göras lång.

Var dessa företagare innovatörer? Javisst, men inte på tekniska innovationer med ansenlig verkshöjd, utan på att framgångsrikt identifiera affärsmöjligheter baserat på andra företags redan framgångsrika verksamheter. Ekosystemtanken hos eBay var dock en nödvändig förutsättning. Men tänker svenska företag i ekosystem?

Det finns förvisso liknande förhållanden även offline. Men de är generellt en sorts ofrivilliga ekosystem – ett kluster av mindre företag runt de stora industriföretagen: Bilindustrins underleverantörer, redovisningskonsulter och andra tjänsteleverantörer som livnär sig i de stora företagens fotspår. En stor arbetsgivare på en ort skapar förutsättningar för flera små. Det är känt sedan länge.

Men det måste gå att göra mer för att skapa både fler och mer sunda ekosystem i näringslivet.

Tradition hindrar oss. Rädslan för konkurrens dämpar lusten att vara transparent med affärsmodeller och uppmuntrande till initiativ i de egna affärernas närhet. En viss okunskap om att detta faktiskt gynnar alla parter finns också. Man kan dessutom med fog hävda att delar av immaterialrätten kan skapa trösklar för nya affärer i gamla affärers kölvatten.

Men viktigast är att vi bygger nya företag med detta i åtanke. Kan fler dela på din marknad? Bjud in dem! Kan andra göra delar av det du gör på ett bättre sätt? Uppmuntra dem! Kan din framgång spilla över på fler? Var generös! Det kommer svenskt företagande må ohyggligt bra av, och det kommer därmed oss alla till gagn.

Det finns en devis som jag tog till mig första gången jag hörde den, och som på något sätt fångar andan i ekosystemtanken: ”Leave something for the next guy!”

Martin Källström:

Gör det lättare för små företag att nå tillväxt!

Det nya innovationsklimatet består av företag som växer snabbt med små medel därför att de måste jobba med vad som står dem till buds. Tillväxtmotorn har alltid varit de små, riskvilliga företagen som varken har möjlighet att utföra grundforskning eller licensiera färdiga system. Vi bygger våra system från komponenter och kunskap som finns tillhands, och skapar våra produkter utifrån ett finmaskigt nät av egenutvecklat, licensierat och fritt tillgängligt.

Tillväxt maximeras genom att se produktutveckling och kundutveckling som parallella processer med lika hög prioritet. Innovation inom affärsmodeller är en lika starkt bidragande faktor som den tekniska innovationen. Det är framförallt små företag som har möjlighet att utgöra grunden i ett ekosystem där ett aggressivt naturligt urval belönar risktagande istället för stagnation.

Metoder för att öka både kortsiktig och långsiktig tillväxt finns tillgängliga, men måste sättas i verket:

  1. Gör arbetsmarknaden mer lättrörlig. Ge arbetstagare genom ett mycket starkare skyddsnät tryggheten att söka sig till mindre företag. Ge samtidigt arbetsgivare tryggheten att anställa i tidiga faser genom att stryka turordningsregeln ur LAS för företag med mindre än 50 anställda.
  2. Öka satsningarna på tvärvetenskapliga affärsutbildningar både på högskole- och doktorandnivå, så att svenska akademiker inom alla grenar får kunskap om hur man bygger företag.
  3. Ge utökat stöd till utvecklingsinsatser som inte bara rör forskning, utan också utveckling av marknader och affärsmodeller så att resultaten av den svenska forskningen snabbare når marknaden och kan bidra till tillväxt.

Kort sagt: Applicera en helhetssyn på vad det innebär att bygga tillväxtföretag!

Nu lämnar jag över ordet och stafettpinnen till dig, med ett avslutande citat av The Grateful Dead-sångaren Jerry Garcia:

Somebody has to do something, and it is incredibly pathetic that it has to be us.

Alltså: Sluta forska, börja växa!

_

_

Thomas Ahrens är vd och grundare för Ahrens Rapid Growth, samt initiativtagare till Tillväxtlistan – en lista över Sveriges uthålliga snabbväxare som publicerats sedan 1993. Thomas gästbloggar här, och har skrivit bl.a. ”Rebelledaren”, ”Tidsmonopolet” och ”Makten och närigheten, i evighet?”

Mats Rönne är ordförande i Sveriges Annonsörer, Sveriges reklamköpares intresseorganisation. Han har mångårig erfarenhet från ledande marknadsföringsbefattningar, bl.a. som marknadskommunikationschef på Bonnier, marknadskommunikations- och varumärkeschef på Ericsson samt varumärkeschef på Electrolux. Mats gästbloggar här och du kan följa Mats på Twitter.

Hampus Jakobsson är en av grundarna till TAT – The Astonishing Tribe, och arbetar där som ansvarig för affärsutveckling. Han hjälper även nystartade företag, samt regionala initiativ, med kunskaper och färdigheter i entreprenörskap och innovation. Du kan följa Hampus på Twitter.

Andreas Wiberg är annonschef och affärsutvecklare på svenska eBay (Tradera.com). Han deltog i uppstarten av Hitta.se, och har sin bakgrund i WM-data samt flera andra små ventures med blandad framgång. Andreas är en månskensentreprenör med en ömsesidig kärleksaffär med nätet, sociala medier och nya kreativa webbtjänster. Och i full färd att ta bort betaetiketten från smakprov.se. Du kan följa Andreas på Twitter.

Martin Källström är vd och en av grundarna till Twingly, och en webbentreprenör av rang. Du kan följa Martin på Twitter.

_
Tillägg den 18 september 2010: Thomas Frostberg skriver i Sydsvenskan mycket träffsäkert om “den svenska paradoxen“; om skillnaden mellan FoU och innovation, och varför Sverige är bra på det förra men inte det senare. Läs!

_

Relaterat:

small twitter_logo Följ mig på Twitter

Fler björnar till rakning..?

I går skrev jag om människans benägenhet att hellre fokusera på ett problems symtom än identifiera och ta tag i det verkliga problemet (läs inlägget här). Analogin jag använde, och som jag lånat av Seth Godin, var följande: Är den globala uppvärmningen ett problem? Raka björnarna. Eller uttryckt på ett annat sätt: Läcker taket? Raka björnen och ställ spannar på golvet.

Den här benägenheten finns lite varstans, i större eller mindre utsträckning. Vad anser du, är det att raka björnen eller att lösa problemet…

…att finnas på Facebook, Twitter, Linkedin, Plaxo och ha en egen blogg, i tron att det allena leder till ett mer socialt och rikare liv?

…att stämma företagsamma privatpersoner, i tron att det värnar en föråldrad upphovsrätt?

…att som aktieägare kasta in 60 miljarder i nyemissioner, i tron att det är bästa sättet att rädda kapitalläckande företag?

…att invänta den historiska tidpunkten 12:34:56, 7/8 -(0)9, i tron att just exakt då kommer all ens skit att försvinna?

…att starta företagsblogg, facebookgrupp och twitterkonto, i tron att det per automatik gör varumärket synligt (och gillat) på nätet?

…att tanka bilen med etanol istället för bensin, i tron att det gynnar människan och miljön?

…att minska marknadsföringsbudgeten under lågkonjunktur, i tron att det gynnar affärerna?

…att fettsuga buken eller operera matsäcken, i tron att det löser ens emotionella problem med mat och ätande?

…att hitta på spetsfundiga namn på det kvinnliga könsorganet, i tron att det bidrar till ökad jämlikhet mellan könen?

…att modernisera sin logotyp, i tron att den också moderniserar varumärket?

Undvik problem och du kommer heller aldrig att bli den som löste ett.

_

Relaterade inlägg:

small twitter_logo Följ mig på Twitter

Rakar du björnen eller löser du problemet?

Är den globala uppvärmningen ett problem? Raka björnarna.

Så inledde författaren och marknadsföringstänkaren Seth Godin sitt underbara blogginlägg i måndags. Att raka björnen, menar han, är en klockren analogi för vår benägenhet att fokusera på problemets symtom, istället för att lösa det som faktiskt orsakar problemet.

Läcker taket? Raka björnen och ställ spannar på golvet.

Tappar partiet i opinionsmätningarna? Raka björnen och börja delta i sociala medier.

Går affärerna dåligt? Raka björnen och byt logotyp.

Att vi människor tenderar att hellre raka björnen än ta tag i det verkliga problemet beror så klart på att det är en enklare lösning. För oss konsulter kan det dessutom vara en smartare lösning; det finns många björnar att raka men bara ett verkligt problem att lösa. (Läs även Per Torbergers inlägg: Ditt, kundens och det verkliga problemet.)

För affärsmän och företagsledare handlar det förmodligen mest om tidsaspekten. Deras duglighet bedöms på kvartals- eller t.o.m. månadsbasis. Och att raka en björn är snabbt gjort, jämfört med att identifiera och lösa det verkliga problemet.

Bill George, styrelseledamot i bl.a. ExxonMobil, Goldman Sachs och Novartis, samt författare till boken Authentic Leadership: Rediscovering the Secrets to Creating Lasting Value, hävdar att företagsledare som enbart fokuserar på att driva aktiekursen uppåt, genom att på kvartalsbasis försöka blidka aktieanalytikernas och ägarnas förväntningar, försätter bolagen på kurs mot säker nedgång, eller t.o.m. undergång. Till slut tar nämligen de orakade björnarna slut. Och så snart en VD inte har några alternativt kvar för att på kort sikt öka aktieägarvärdet tvingas ledningen till omstruktureringar för att nå de finansiella målen. Det leder till nedskärningar, konsolidering eller allt utom strategiska försäljningar eller ackvisitioner som, när de väl är genomförda, i stället underminerar företagets förmåga att växa.

Kort sagt: Nästa gång du ställs inför ett problem, låt björnen få behålla sin päls och lös det verkliga problemet istället.


Relaterade inlägg:

Delning blir en mångmiljardindustri

Att dela varor, tjänster, idéer och alster kommer att bli en gigantisk industri. Det hävdrar Kevin Roberts, koncernchef på en av världens största reklambyråkedjor Saatchi & Saatchi. I ett blogginlägg förklarar han varför delning i alla dess former är en tilltalande idé, inte bara ur ett konsumentperspektiv utan också som affärsmodell (fritt översatt):

Alla i vår kreativa värld känner förmodligen någon form av sympati för musik- och filmindustrins kamp mot piratkopiering och fildelning. Begäret efter GRATIS på Internet är en enorm utmaning för alla som producerar digital underhållning.

Dessa torrents – med filmer, tv-program, musik och programvara som skickas från dator till dator – kan sammanfattas med ett ord som kommer att få en fantastisk inverkan på vår framtid: Dela.

I en värld där vår miljö är hotad och där kapital är svårare att hitta än en VD på lunchrast, är möjligheten att dela – och att skapa produkter som uppmuntrar till det – en ny domän för innovatörer. Det finns redan några lyckade exempel, Zipcar i USA är ett av dem. Zipcars idé – ”Car Sharing, an alternative to car rental and car ownership” – är nämligen att förse människor utan bil med en bil under en begränsad tidsperiod. Men deras syfte är större än så: Att bidra till ett enklare och mer ansvarsfullt storstadsliv. Behöver du hämta mamma på flygplatsen? Zipcar erbjuder dig en fantastisk möjlighet att kunna göra det du behöver göra.

zipcar1

Internet är en virtuell dela-med-sig-maskin. På YouTube kan du dela med dig av din kreativitet. På Facebook delar du med dig av ditt liv. På Second Life delar du med dig av dina drömmar. På Wikipedia av dina kunskaper. Och på eBay av dina ägodelar.

Det handlar om att dela mig sig och få något av värde tillbaka. Och det betyder inte att nöja sig med mindre, utan att få något som är bättre. En effektiv gräsklippare för alla på gatan. En komplett uppsättning kvalitativa verktyg för alla i hyreshuset. Om möjligheten är tillräckligt intressant, kommer människor också att anpassa sig.

För det krävs nämligen en viss portion anpassning. Alla som har försökt lära små barn att dela, och dela med sig, vet att det inte är något som vi människor gör naturligt. Det är en förmåga som föds ur empati. Vi lär oss den förmågan i takt med att vi lär oss att leka och arbeta tillsammans, och att göra kompromisser som gynnar alla. Att dela skapar en känsla av gemenskap och tillhörighet. Vem vill stå utanför?

Jag tror att skapandet av sådant som kan delas kommer att bli en mångmiljardindustri, samtidigt som vi försöker skapa en bättre värld att leva i.

Så varför inte börja med att dela den här tanken med en vän?

(Och apropå att dela: IKEA Frankrike har lanserat en bilpool. Idén är att kunderna skall dela bil mellan varuhusen och hemmen. Syftet, enligt den franska webbsajten, är att bidra till minskad klimatpåverkan. Läs om den uppmärksammade lanseringen här.)

_

Relaterat inlägg: Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort

Vi får det vi belönar.

Gästinlägg av Mats Lederhausen

En av de mest tragiska aspekterna av människlighetens utveckling är att de viktigaste lärdomarna kommer den hårda vägen. Eller som Will Rogers sa:

Bra omdöme kommer från erfarenhet, och erfarenhet kommer från dåligt omdöme.

Vi lever i en dramatisk tid just nu. Klassiska storföretag, varav vissa har funnits sedan slutet av 1800-talet, hotas av utförsäljning eller undergång.

När dammet väl har lagt sig kommer vi att försöka förstå vad som hände och varför. Vi kommer att studera vraken efter en gång så starka verksamheter, och med tiden kommer vi kanske att få klarhet i varför det blev som det blev. Och förhoppningsvis kan vi undvika att göra samma misstag en gång till.

Men en sak kan vara helt säkra på: Vi kommer att göra nya misstag. Sånt är livet. Och det är bra. För utan den ångest och skräck vi känner vid nedgång skulle vi inte kunna uppskatta upprymdheten när vi uppnår höjder som vi tidigare inte ens vågat drömma om.

Synd bara att smärtan i samband med fallet inte kan förhindras.

Men det som gör just den senaste krisen så oroväckande är den asymmetriska karaktären av smärtans fördelning.

Om man lägger ihop de senaste fem årens Wall Street-bonusar och andra former av finansiella belöningar är det uppenbart att de flesta chefer i den finansiella sektorn kommer att stå på ett plussaldo efter finanskrisen. Storleken på de ackumulerade vinsterna före krisen uppväger högst sannolikt den senaste tidens förluster. Både monetärt och emotionellt.

Så är det tyvärr inte för alla de andra – alla relativt oskyldiga investerare, husägare och företagare som har förlorat lejonparten av sin nettoförmögenhet.

Som entreprenör, företagsledare, styrelseledamot och investerare har jag under min karriär alltid varit fascinerad av den finansiella industrin. Kapitalmarknaderna spelar en central roll i vår moderna ekonomi. Tillgången till kapital är smörjmedlet, och utan det kommer vi inte framåt. Men vilket pris betalar vi för smörjningen?

Min erfarenhet kommer främst från restaurangbranschen. Mat, kan man tycka, är en minst lika viktig näring för oss människor som kapital är för ekonomisk välfärd. Men vi betalar inte restaurangägarna i närheten av de belopp vi betalar finansaktörerna.

I den här krisens efterdyningar borde vi ha en konstruktiv, offentlig diskussion om vilka insatser i samhället som förtjänar de högsta belöningarna. För att vara tydlig: det skall vara en diskussion, inget annat. Jag förespråkar nämligen inte förordningar eller utskott som skall bestämma vem som borde göra vad. Och jag är heller inte ute efter att fördela skuldbördan. Människor gör vad de gör, och samhället i stort tenderar att belöna företag, banker, myndigheter och media på basis av vad de gjort sig förtjänta av. Också det är en del av den krassa verkligheten.

Men det finns så många delar av samhället som är märkligt undervärderade. Varför betalar vi t.ex. så lite för bra lärare, trots att vi vet att en bättre utbildad framtida befolkning sannolikt skulle göra oss alla betydligt rikare? Varför använder vi en så försvinnande liten del av vår hälso- och sjukvårdsbudget till förebyggande åtgärder, trots att vi vet att 80 procent av våra kroniska sjukdomar (som står för en betydande andel av sjukvårdskostnaderna) skulle kunna undvikas? Varför investerar vi så lite i nya, smartare energilösningar, när vi vet att vårt beroende av olja gör oss extremt sårbara på sikt? Samma fråga kan så klart ställas om mycket annat.

Det vanligaste argumentet mot den här sortens frågeställningar är att vi måste låta marknaden bestämma. Men vem är marknaden? Är det inte vi som är marknaden?

I så fall finns bara en lösning; som Jerry Garcia så vackert uttryckte det:

Någon måste göra något, och det är otroligt patetiskt att det måste vara vi.

Vi – alla – måste engagera oss i och bry oss om vad vi gör med våra pengar, var vi handlar, vilka banker vi gör affärer med, vilka krav vi ställer på våra finansiella rådgivare och vad vi värderar som det viktigaste i våra liv. Objektivt sett är det ju smått bisarrt att vi kan vara nästintill besatta av att spara en tia eller två på saker vi köper varje vecka, men ignorerar helt de tiotusentals kronor som går upp i rök hos människor vi inte känner på banker och institutioner som vi inte besöker. För handen på hjärtat: När träffade du senast de människor som hanterar dina pensionsförsäkringar?

Jag har ingen konkret lösning på hur vi i framtiden bättre skall kunna belöna människor på basis av de insatser de gör för samhället. Men jag kan, som sagt, ta upp frågan till diskussion och hoppas på en konstruktiv dialog. Och till den debatten vill jag gärna bidra med två teman som jag tror starkt på – på ett av dem så starkt att jag har tillägnat större delen av min karriär till det.

Det första temat handlar om den tidshorisont vi har på våra finansiella förväntningar. Jag tror nämligen att ju längre horisonten är, desto färre blir problemen – inom rimlighetens gränser, så klart. Visst, det finns undantag, men oftast beundrar vi de människor mest som lagt ner mycket tid på att skapa något av stort och faktiskt värde. Jag lärde mig det här av en svensk fackförbundsledare för många år sedan när vi diskuterade välstånd. Han sa:

Jag har inga problem med att min granne har en mycket finare trädgård än jag, eftersom jag ser honom arbeta med den varje dag. Jag är inte avundsjuk. Jag är imponerad. Faktum är att han inspirerar mig att lägga ner mer tid på min egen trädgård.

Det här, tror jag, är en viktig lärdom för hela samhället. Alltså att belöna det som vi värderar mest. Det skulle skapa mindre friktion, mindre polarisering och mindre uppdelning.

Det andra temat handlar om syftet – ett syfte som är större än din produkt. Eller som min mentor och vän Charles Handy sa en gång:

Där det saknas vision finner du kortsiktighet, eftersom det inte finns några skäl att kompromissa idag för en okänd morgondag.

En möjlig utgångspunkt för självreflektion för människor i finansindustrin är att försöka identifiera deras syfte bortom årliga bonusar och förtjänster. Om finansinstituten skulle se sitt syfte t.ex. som att tillhandahålla bostäder, inte att låna ut pengar, skulle kanske många svenska företag och privatpersoner inte ha det så svårt just nu.

Det är inte fel att tjäna pengar. Men pengar är alltid ett resultat av vad du gör – inte enbart en inkomst. Men om vi fortsätter att belöna det vi får mer än det vi gör är jag tämligen säker på att vi inte kommer att uppskatta resultatet.

Författaren och kolumnisten Thomas Friedman skrev nyligen i The New York Times:

Vi har hamnat i en trend där vi stimulerar de bästa i vårt samhälle att bli finansiella ingenjörer i stället för riktiga ingenjörer. Dessa raketforskare har designat komplexa finansiella instrument som skapar pengar av pengar – i stället för att designa bilar, telefoner, datorer, utbildningsprogram, internetprogram och medicinsk utrustning som skulle kunna förbättra produktiviteten i samhället och livet för miljontals människor.

Mats Lederhausen är senior advisor till McDonald’s ledningsgrupp, ordförande i BSR (Business for Social Responsibility) samt driver det egna bolaget BE-CAUSE. Mats har tidigare arbetat som President of Business Development på McDonald’s Corporation, med ansvar för bl.a. global strategi och affärsutveckling, samt som VD för McDonald’s Ventures, där han ansvarade för McDonald’s tillväxtinvesteringar.

(Baserat på ett inläggHow Online. Läs även Varför ditt syfte skall väga tyngre än din produkt.)

Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort

För en musiker eller filmskapare har det aldrig tidigare varit möjligt att med så små medel distribuera sina verk så snabbt till så många. Ur ett rent konstnärligt perspektiv erbjuder Internet i allmänhet, och fildelning i synnerhet, en gränslös kanal för såväl kända som okända att beröra människor över hela världen.

Därför är fildelningssajter, som t.ex. The Pirate Bay, något fantastiskt för de filmskapare och musiker som fokuserar på konsten. Men för de som fokuserar på pengarna, produktionsapparaterna och distributörerna är The Pirate Bay en mardröm.

Tyvärr är film- och musikindustrierna så intensivt fokuserade på att vara just industrier att de har glömt bort film- och musikdelen. Därmed är de på god väg att bli sina egna värsta fiender.

Dessa industrier har nämligen redan förlorat en stor del av sin trovärdighet. De har glömt sitt existensberättigande, som alltså inte är att tjäna pengar. Och i ett desperat försök att vrida klockan bakåt stäms nu privatpersoner vars uppfinningsrikedom, entreprenöranda och hårda arbete har breddat kulturutbudet för miljontals människor, gamla som unga.

unhappy_customer1Jag är absolut ingen förespråkare av olaga handling. Att utan tillstånd i kommersiellt syfte distribuera upphovsrättsskyddade alster är, och skall förbli, olagligt. Och självklart skall skaparen eller skaparna till ett verk ha ekonomisk ersättning. Men handlar IPRED-lagen och The Pirate Bay-rättegången verkligen om att värna upphovsmännens rätt? Eller handlar den om att skydda en industri?

Att människor väljer att ladda ner film och musik är inte, enligt mig, ett tecken på moraliskt förfall i samhället. Det är betydligt mindre komplicerat än så. Det är ett tecken på en växande skara missnöjda kunder; människor som älskar konsten och skaparna av den, men som ogillar sättet på vilket en industri vill tjäna pengar på den.

Om film- och musikindustrin istället accepterat att Internet finns, och att det är svårt att förbjuda människor att utnyttja möjligheterna med det, skulle The Pirate Bay-rättegången aldrig ha ägt rum. Och om dessa industrier hade investerat hälften av det belopp de lagt ner på att jaga pirater på att i stället utveckla egna fildelningssajter, skulle The Pirate Bay förmodligen inte ens ha existerat.

Vi konsumerar film och musik som aldrig förr. Det finns m.a.o. fantastiska affärsmöjligheter för film- och musikindustrin. Men så länge kunderna är missnöjda är uppförsbacken brant.

Och missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort.

Den bäst bevarade hemligheten inom företagandet

Den största myten i affärslivet är att de VD:ar som driver sina företag för att maximera aktieägarnas värde också tjänar ägarna väl.

Sanningen är nämligen den motsatta. Ledare som fokuserar på att driva aktiekursen uppåt, genom att på kvartalsbasis försöka blidka aktieanalytikernas och ägarnas förväntningar, i stället försätter bolagen på kurs mot säker nedgång, eller t.o.m. undergång.

Det hävdar Bill George, styrelseledamot i bl.a. ExxonMobil, Goldman Sachs och Novartis, samt författare till boken Authentic Leadership: Rediscovering the Secrets to Creating Lasting Value. Han säger också att:

Den bäst bevarade hemligheten inom företagandet är att verksamheter som drivs av en mission genererar betydligt högre aktieägarvärde än finansiellt styrda företag.

När en verksamhet börjar prioritera aktiekursen före kundernas behov och önskemål upphör också dess förmåga att skapa värde över tiden. Att tjäna pengar är nämligen ytterst sällan ett företags existensberättigande (läs Mats Lederhausens gästinlägg: Varför ditt syfte skall väga tyngre än din produkt). Dessutom, så snart en VD inte har några alternativt kvar för att på kort sikt öka aktieägarvärdet tvingas ledningen till omstruktureringar för att nå de finansiella målen. Det leder ofta till nedskärningar, konsolidering eller allt utom strategiska ackvisitioner som, när de väl är genomförda, i stället underminerar företagets förmåga att växa. Ändå pressas VD att fortsättningsvis komma med lysande kvartalsresultat, och när det inte sker kräver ägarna ett VD-byte eller att bolaget skall säljas.

Under de senaste månaderna har vi fått se ett stort antal exempel på den här utvecklingen. En handfull gamla, hederliga verksamheter har hamnat i allvarlig kris, trots att många av dessa företag har överlevt både första och andra världskriget samt upplevt börskrascher, oljekriser och internetbubblor.

Men den värsta konsekvensen av att införa en kultur fokuserad på finansiella resultat är att en sådan kultur inte på något sätt stimulerar människors motivation att prestera utöver det vanliga – undantaget några toppchefers möjlighet att kamma hem en handfull miljoner i extra bonus, så klart. Dessa ekonomiska incitament är mer eller mindre meningslösa för de allra flesta som utvecklar, tillverkar och säljer varor och tjänster. De kommer, kort sagt, inte att stimuleras till exceptionella prestationer bara för att cheferna blir några miljoner kronor rikare.

Jag är precis lika övertygad som bl.a. Mats Lederhausen och Bill George om att anställda inte drivs av aktievärdet utan av att få vara del i ett sammanhang som har ett tydligt och tilltalande syfte – ett syfte som är större och viktigare än produkterna företaget levererar. Människor får sin drivkraft, motivation och inspiration från att försöka uppnå något utöver det vanliga; att få arbeta på ett företag som inte enbart fokuserar på att tjäna pengar, utan som ärligt och uppriktigt strävar efter att uppfylla en dröm eller lösa ett problem.

Det är trots allt rätt så enkelt att kopiera en idé, en metod, en vara och en tjänst. Men att kopiera en hängiven och motiverad organisation – människor som ställer upp på sin fritid för att få färdigt en ny produkt på utlovad tid eller som tar hand om en missnöjd kund trots att det är söndag förmiddag – är mycket, mycket svårt.

Dessutom kommer företag med en motiverad och hängiven organisation som drivs av ett tydligt och tilltalande syfte också att belönas med en eftertraktad bieffekt: Ökat värde för aktieägarna.

_

Relaterat inlägg: Den viktigaste frågan för en marknadsförare

helping

Varför ditt syfte är viktigare än din produkt

Gästinlägg av Mats Lederhausen

Jag har tillbringat större delen av min karriär som en sorts affärsfilosof. Jag har funderat mycket på vilket syfte olika företag har med sin existens, och på vilka sätt det syftet är viktigt för företagets målgrupper.

Så som jag ser det, var det aldrig kapitalismens och den fria marknadsekonomins huvudtanke att bara fokusera på pengar. Pengar har alltid varit ett resultat av verksamheten. Inte dess målsättning. Som så många andra institutioner i vår historia så förväxlades mål och medel. Som Charles Handy har lärt oss:

Vad som inte räknas, räknas inte. Pengar är lätta att räkna, därför blir ofta pengar måttet på allt. Men allt är inte pengar.

Händelser som kommunismens fall, den ökade transparensen i de globala kapitalmarknaderna och inflytandet från ekonomer som Milton Friedman har bidragit till att forma en uppfattning om att affärsverksamhet enbart handlar om att göra affärer. Men jag tvivlar på att entreprenörer som startar nya bolag får sin kreativitet, inspiration och passion enbart från lusten att tjäna mycket pengar. Drömmen behöver helt enkelt vara mycket större än så. I många fall större än livet självt.

Jag ser tre skäl för ett företag att ha ett syfte som är större än produkten.

För det första: Syftet är kärnan i vem företaget är och det är den kärnan som skapar karaktär och särprägel inom företagets kategori. Utan den kommer företaget i bästa fall att uppfattas som en i mängden.

För det andra: Källan till vår mänskliga energi kommer oftast från idéer mycket större än oss själva. Det är kraften i våra drömmar som får fram fantasin, kreativiteten och passionen hos de anställda. Och det är dessa människor som kommer att motivera, entusiasmera och slutligen vinna kunder.

För det tredje: Vi vill att alla institutioner i samhället tar ett större ansvar för de problem vi möter i vår vardag. Bryr du bara om dig själv kommer ingen till slut att ha förtroende för dig. Och just förtroende blir en allt mer värdefull valuta för företag i den globala ekonomin.

Den vanligaste frågan jag brukar få vad gäller ett företags syfte bortom produkten är: Kommer vi att tjäna pengar om vi gör så?

Det är naturligtvis en relevant fråga. I dagens företagsklimat, där en vd:s förväntade livslängd är kortare än tiden mellan politiska val, är det förståeligt att vd:ar känner ett tryck att producera kortsiktiga resultat, så att de kan förlänga sina mandat och samtidigt förhoppningsvis förbättra framtidsutsikterna för bolagen de leder.

Men dold i den ångestladdade frågan om syftet är lönsamt gömmer sig en intressant paradox.

Vi är skolade i ett mekaniskt, linjärt tankesätt och egentligen inte utrustade för att möta den värld av mångfald vi nu lever i. En värld där det finns kopplingar bortom vår fantasi, och där ordning och kaos ligger närmare varandra än många av oss vill inse. Vi har fått lära oss att “kavla upp ärmarna”. Vi har lärt oss att om vi är flitiga kommer också belöningen. Och naturligtvis är detta sant – på en allmän nivå. Ansträngning har betydelse. Men vi måste välja vad vi fokuserar på. I en värld av bonusar och belöningar måste vi fokusera på vad vi gör, inte på vad vi får.

De bästa resultaten är nämligen sällan frukten av fokusering på enbart resultatet. Ta kärlek som ett exempel. Vi upplever inte kärlek genom att fokusera på att bli älskade. Samma gäller idrott. Om en atlet enbart fokuserar på att vinna istället för att fokusera på varje slag, skott, steg, sväng, eller vad det än må gälla, kommer han sannolikt att förlora.

Och det samma gäller företag. Så länge du fokuserar på hur företaget på bästa sätt skall tillgodose målgruppernas behov och önskemål kommer vinsten sannolikt att öka. Men företag och människor som enbart jagar pengar får sällan några. Peter F. Drucker brukade säga:

De flesta aktie-analytiker förstår sig inte på företag. De tror att företag gör pengar. Men företag gör inte pengar. De gör skor.

Det här är både problemet med och kraften i syfet. Om du bestämmer dig för att ha ett syfte som väger tyngre än din produkt enbart för att tjäna pengar kommer du att bli besviken. Det kommer inte att fungera. Men om du är äkta. Om du är ärlig, öppen och passionerad beträffande vad ditt företag kan bidra med för att förbättra livet för dina målgrupper, kommer du att bygga starkare relationer, bemötas med större lojalitet och – i slutändan – glädjas åt högre vinst.

Mats Lederhausen är senior advisor till McDonald’s ledningsgrupp, ordförande i BSR (Business for Social Responsibility) samt driver det egna bolaget BE-CAUSE som hjälper företag att identifiera ett syfte som väger tyngre än deras produkt. Mats har tidigare arbetat som President of Business Development på McDonald’s Corporation, med ansvar för bl.a. global strategi och affärsutveckling, samt som VD för McDonald’s Ventures, där han ansvarade för McDonald’s tillväxtinvesteringar.

Det här inlägget baseras dels på ett inlägg på min egen blogg, dels på ett inlägg på How Online.