Att tjäna pengar är ytterst sällan ett företags existensberättigande. Företag finns för att deras vara, tjänst eller idé på något sätt berikar människor eller andra företag. Pengarna företagen tjänar är ett resultat av verksamheten, inte dess målsättning.
Samma borde gälla chefslöner och bonusprogram.
Med jämna mellanrum hävdas det till de höga lönernas och frikostliga bonusprogrammens försvar att de är nödvändiga för att företagen och institutionerna skall kunna attrahera och behålla riktigt duktiga chefer.
Det är, naturligtvis, rent nonsens.
För bara ett par årtionden sedan var ersättningsnivån i t.ex. den finansiella sektorn en bråkdel av vad den är idag. Var cheferna mindre duktiga då? Mer lata? Var de sämre problemlösare?
Klart att de inte var.
Jag är ingen motståndare till prestationsbaserad ersättning. Och jag tycker att riktigt visionära och riskvilliga entreprenörer skall ha möjligheten att tjäna berg av pengar – liksom anställda som är beredda att själva ta en risk genom att t.ex. köpa aktier i företaget de arbetar på. Och är du egen företagare, och om du har råd, belöna dig själv med så mycket pengar du bara kan. Du är säkerligen värd varenda krona.
Men det jag inte gillar är när stora, offentliga företag och institutioner delar ut omotiverade garantibonusar. Dels eftersom dessa saknar negativ koppling till prestation och resultat, dels då de i praktiken enbart är en muta i syfte att få chefskandidaten att ta jobbet.
Efter en handfull miljoner kronor i årslön har nämligen det absoluta beloppet en person tjänar ingen som helst inverkan på hennes eller hans liv. De kan inte äta fler mål mat om dagen, de kan heller inte slita ut fler kostymer eller skor.
Det vi har skapat är en chefsmarknad där det är det relativa beloppet som räknas: Hur mycket skulle jag tjäna om jag gick över till konkurrenten? Varför ger det företaget sin VD högre lön än jag får från mitt företag?
Istället för att marknadsföra uppdraget – chefsjobbet och företaget – marknadsförs alltså chefsjobben med den mest rudimentära marknadsföringstaktiken av alla: Priset. Det är precis samma taktik som handlarna använder när de försöker förbättra sina affärer genom att försöka vara billigast – fast omvänt.
Att det ser ut som det gör beror på att det saknas en koppling mellan vad det kostar och vad vi får. (Det finns f.ö. heller ingen koppling mellan tillgång och efterfrågan.) Dessutom kostar det inget för individerna i styrelsen på ett börsnoterat bolag eller en offentlig verksamhet att betala ut högre ersättningar. Men det de får är högst sannolikt en chef som är fokuserad på pengar.
Och dyrast chef vinner.
Den här formen av marknadsföring är extremt dyr och ett slöseri med pengar. Den ger dessutom en missvisande bild av vad företagen de facto skulle behöva rekrytera.
Myten om de höga lönerna är alltså att de är nödvändiga för att attrahera och behålla riktigt duktiga ledare. De riktigt duktiga ledarnas drivkraft har aldrig varit de riktigt höga lönerna.
De höga lönerna är marknadsföring, inget annat.
_
Relaterade inlägg: Förtroendets paradox | Vi får det vi belönar
Inspirerat av Seth Godin’s blogginlägg: The Myth of Big Salaries.
Lämna ett svar