Gästinlägg av Peter Gärdenfors

En klassisk definition inom filosofin säger att kunskap består av sann berättigad tro. Som utgångspunkt för en diskussion om intuition bör vi notera två saker beträffande definitionen:

1. Den inskränker kunskapen till påståendekunskap, eftersom de enda företeelser som sanningsbegreppet kan tillämpas på är påståenden (det som filosofer kallar propositioner).
2. Definitionen förutsätter att innan vi kan påstå oss veta något, så måste de skäl (berättiganden) som krävs för att tro ska bli kunskap göras explicita – de måste alltså bli uttryckliga i den mening att de formuleras i påståendeform.

Filosofer har länge varit medvetna om att allt vi sägs veta inte passar in i den klassiska definitionen. En populär distinktion är den mellan ”veta att” och ”veta hur”; på svenska utrycks distinktionen ofta genom skillnaden mellan ”veta” och ”kunna”. Jag kanske vet att jorden är rund (ett påstående, alltså en proposition), men jag vet hur man cyklar (en färdighet).

Den klassiska definitionen ovan antas enbart vara tillämplig på kunskap i form av ”veta att”.

Men inte ens då stämmer allt med den definitionen. Allt som du och jag vet är inte explicit i den meningen att vi kan formulera vad vi vet, och än mindre ge skäl för vad vi vet. Mycket av vår vardagskunskap är implicit eller tyst. Låt mig ge ett personligt exempel.

Som tonåring brukade jag sitta och läsa läxorna med fönstret öppet i mitt rum på andra våningen. En dag märkte jag att jag visste när vår katt kom hem trots att jag inte kunde se eller höra henne. När jag tittade ut genom fönstret såg jag henne stå framför ytterdörren. Detta gjorde jag innan hon började jama för att bli insläppt. Jag häpnade över min klärvoajans eftersom jag var säker på att jag inte på något sätt hade lagt märke till katten. Det krävdes ytterligare ett par lyckade förutsägelser innan det gick upp för mig att jag implicit lärt mig att fåglarna gav varningssignaler när katten närmade sig; det var alltså förändringen i fågelsången som fick mig att titta ut genom fönstret och titta efter katten.

En del av den implicita kunskapen kan lätt göras explicit. Du vet att ekorrar inte bär glasögon i naturen, trots att du förmodligen aldrig tänkt på detta faktum tidigare. Och du kan ge giltiga skäl för denna kunskap.

Andra former av implicit kunskap är långt svårare att lyfta fram. Min tes är helt enkelt att det vi kallar intuition är det slags implicit kunskap som är svårast att göra explicit.

Det gäller exempelvis det mesta av vår kunskap om vårt språk, alltså vårt modersmål. Vi har ”intuitioner” om vad som är grammatikaliskt. Mycket av Chomskys forskningsprogram vilar på antagandet att infödda språkanvändare har klara intuitioner om vilka meningar som är grammatikaliska. Programmet att konstruera en grammatik för ett språk består i att göra dessa intuitioner explicita och systematisera dem. Som språkvetarna är smärtsamt medvetna om, är detta långtifrån någon trivial uppgift. Några forskare, inklusive jag själv, hävdar rentav att den språkliga kunskapen i grunden inte är regelbaserad.

Ett annat exempel på implicit kunskap är vår s.k. procedurkunskap. Denna kroppsliga kunskap är implicit på ett sätt som är nästan omöjlig att uttrycka i ord. Försök att med ord förklara för ett barn hur man gör när man cyklar. Att göra denna typ av kroppslig intuition explicit skulle förmodligen göra det svårare att använda den. Ingemar Stenmark tillfrågades en gång av en journalist hur han tänkte när han bestämde hur han skulle ta portarna i ett slalomlopp. Han svarade: ”När jag tävlar, tänker mina ben mycket snabbare än min hjärna.”

På samma sätt är semantisk kunskap ofta implicit. Filosofer har försökt formulera nödvändiga och tillräckliga villkor för att bestämda begrepp ska gälla, men utanför matematikens område har dessa försök i regel visat sig misslyckade. Svårigheterna med en sådan uppgift visar hur mycket av vår kunskap om ordens betydelse helt enkelt inte kan formuleras explicit.

Vilket leder oss tillbaka till intuition.

En lexikondefinition av ”intuition” är: ”Direkt förnimmelse av sanning, faktum etc., oberoende av något förnuftsresonemang”. Jag skulle vilja framhålla att vad som ”direkt förnims” av en person är svårt förnimma av andra – eller ens att över huvud taget förnimma. I synnerhet kan folk med expertkunskap förnimma många fler fenomen ”direkt”. En vinkännare kan t. ex. göra ett antal fina distinktioner som överstiger en ren amatörs förmåga. Detta kan låta paradoxalt; om två personer upplever (nästan) identiska sinnesretningar, måste de då inte förnimma samma sak?

Nej, naturligtvis inte.

Något sådant som ”blotta ögat” finns inte. Våra förnimmelser är alltid beroende av våra tidigare erfarenheter och hur vi implicit lärt oss att kategorisera världen. Det är omöjligt att dra en skarp skiljelinje mellan det förnumna och det härledda. Detta beror delvis på olika personers skiftande förnimmelser och delvis på att mycket av det vi oreflekterat räknar som förnimmelser endast observeras med hjälp av olika slags instrument – glasögon, kameror, mikroskop, förstärkare, hastighetsmätare, osv. Även utbildning, vana och andra kulturella faktorer har betydelse för vad vi förnimmer – en tränad blick hittar bärnsten på en strand där den otränade bara ser tång och sand; en mamma kan skilja sitt barns skrik från hundratals andra; och en psykiater känner igen en mentalsjukdom där andra bara ser en frånvarande blick.

Vad en expert upplever som ”direkt” förnimmelse är alltså beroende av lång utbildning och övning. Experter kombinerar information till större meningsfulla enheter, de filtrerar bort irrelevant information och de förlitar sig på en större uppsättning mentala modeller. Den bearbetning av sinnesinformation som görs av experten sker implicit (alltså omedvetet), och framstår för experten själv som ”direkt förnimmelse av sanning, faktum, etc., oberoende av något förnuftsresonemang” – dvs. intuition.

Att försöka rekonstruera rationella skäl till sina uppfattningar kan lätt leda till misstag, vilket bl.a. visats genom experiment av Nisbett och Wilson. I ett av dem bad de kunder på ett varuhus att avgöra vilken nylonstrumpa de tyckte bäst om av fyra stycken som lagts fram på en disk. Strumporna var identiska och hade placerats i slumpmässig ordning på disken. Det visade sig att placeringen spelade en påtaglig roll – strumpan längst till höger valdes oftare än övriga strumpor (hela fyra gånger så ofta som strumpan längst till vänster). Dock motiverade försökspersonerna sina preferenser med hänvisning till strumpornas kvalitet, och förnekade bestämt att strumpans placering hade någon som helst inverkan på deras val.

Trots att många teorier gör en skarp distinktion mellan kognitionens och emotionens roll, är emotioner i allmänhet mycket nära kopplade till implicit lärande. Man kunde rentav säga att emotionernas primära roll är att förstärka lärandet så att man inte upprepar misstag. Känslan av skam är exempelvis ett, mer eller mindre intuitivt, tecken på att man vet att man överträtt de sociala normerna. Obehaget i känslan hjälper oss att undvika liknande situationer i framtiden. Det vi kallar ”magkänsla” är sådana kroppsliga markörer som via erfarenhet eller social träning har förknippats med vissa typer av händelser. Denna typ av inlärningsprocesser är inte alls medvetna.

Det visuella bildspråket och det spatiala tänkandet spelar också en stor roll för intuitionen. (Den latinska ordstammen intuire betyder f.ö. ”att se”.) Eftersom delar av vår visuella och spatiala kunskap är svåra att sätta ord på blir de delar av vår implicita kunskap. Den visuella kunskapen bygger på perception, medan den verbala kunskapen är det som kan kommuniceras. Och den medvetna erfarenheten är spatial, inte enbart visuell. Också abstrakta begrepp framställs spatialt – vårt tänkande är nämligen i grunden geometriskt. (I min forskning om s.k. konceptuella rum har jag undersökt de geometriska strukturer som ligger bakom olika kognitiva processer, bl. a. begreppsbildning, induktion och semantik.)

Det har dock varit svårt att inom filosofin och kognitionsvetenskapen skapa utrymme för icke-verbalt tänkande. En betydande historisk förklaring till det är, så som jag ser det, att den s.k. behaviorismen undvek inre mekanismer och fokuserade istället på verbalt uttryckt kunskap. Ett gammalt skämt handlar om behavioristen som säger: ”Hur kan jag veta vad jag tänker innan jag hör vad jag säger?” Den infallsvinkeln har följts upp inom vissa grenar av kognitionsvetenskapen där tänkandet identifieras med bearbetning av ett inre språk.

Sammanfattningsvis är alltså min tes att din intuition i regel bygger på implicit kunskap. I synnerhet implicit kunskap som är svår att göra explicit. Men också att det finns starka paralleller mellan dels distinktionen mellan implicit och explicit kunskap och dels mellan den spatialt (visuellt) tänkande och den verbalt tänkande.

Medvetandet är spatialt strukturerat och det krävs ytterligare kognitiv bearbetning för att omvandla en omedelbar erfarenhet till en verbaliserad form.

Peter Gärdenfors är professor i kognitionsvetenskap och en av Skandinaviens internationellt mest kända filosofer. Peter är ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien, Kungliga Vitterhets, Historie och Antikvitetsakademien, Academia Europaea och Deutsche Akademie für Naturforscher Leopoldina.

Relaterat:

• Känslor, apelsinklyftor och en professor vid namn Plutchik
• Vattenfall, ett fall för Kant?
• Problem eller mysterium, det är frågan