Category Archives: Betraktelser

Dags att byta bana.

Jag har på ett eller annat sätt arbetat med att bygga varumärken sedan slutet av 1980-talet. Under åren har jag fått se ett stort antal svenska och utländska företag från insidan och jag har lärt mig otroligt mycket om vilka utmaningar de brottas med och varför. I bagaget har jag samlat på mig en hel del användbara insikter i vad som krävs för att en verksamhet skall gå från en medioker till en exceptionell tillvaro. Och förhoppningsvis har jag också lyckats inspirera och bidra till mina uppdragsgivares framgång längs vägen.

De senaste sex åren har jag haft en rolig och lärorik tid på Pyramid. Jag har fått jobba med några av Nordens mest spännande företag och drivna ledare. På vardagarna har jag delat hemvist med människor som jag gillar och vars yrkeskompetens jag beundrar. Och tillsammans har vi förvandlat Pyramid från att ha varit betraktat som en duktig byrå bland många till att vara den odiskutabelt främsta business-to-business-byrån i Sverige – högst sannolikt i Norden.

Sedan hösten 2011 har jag arbetat en hel del med offentlig sektor, närmare bestämt med Helsingborgs stad. Där har jag mött en organisation med mycket stora ambitioner och modiga framtidsdrömmar. Det märkte jag inte minst när jag fick förmånen att delta i arbetet att formulera en ny, gemensam vision för staden, Helsingborg 2035. Visionen klubbades i kommunfullmäktige i november 2012, med stöd från samtliga partier.

Att arbeta med en stad och dess strategiska frågor (jag har deltagit i en handfull olika projekt vid det här laget, vid sidan av visionsprojektet) har varit oväntat stimulerande. Jag har upplevt en ny slags nyfikenhet på och lust för jobbet. Och mina uppdrag har känts meningsfulla på ett djupare plan, kanske till viss del för att jag så innerligt gillar och trivs i Helsingborg.

Den 15 september kommer jag att träda in i en för mig helt ny roll. Jag blir kommunikationsdirektör i Helsingborgs stad med ansvar för stadens strategiska kommunikation och IT-utveckling. Jag har naturligtvis stor respekt för utmaningen att gå från en konsultroll på en medelstor reklambyrå till en ledande befattning i en av Sveriges 10 största kommuner. Jag vet att jag kliver in i en värld som på många sätt är obekant. Mycket kommer m.a.o. att vara nytt. Men mycket av det jag lärt mig under åren kommer både jag och mina blivande kolleger också att ha stor nytta av. Dessutom vet jag, efter drygt två och ett halvt års konsultuppdrag för Helsingborgs stad, att jag hamnar i ett lag med härligt kompetenta, ambitiösa och hjälpsamma människor.

Två av mina starkaste drivkrafter professionellt har så länge jag kan minnas varit att få lära mig något nytt och kunna anta nya utmaningar. Det får mig att känna lust och glädje för jobbet. Kort sagt, jag går igång på svåra uppgifter – ju svårare, desto roligare.

Därför är jag full av förväntningar och förhoppningar på det som väntar mig i min nya roll. Det kittlar t.o.m. lite inombords. Och jag är så klart också mycket stolt över att ha erbjudits möjligheten att arbeta med utvecklingen av min hemstad. Jag kan inte sammanfatta det hela bättre än med: ”Det känns helt rätt”.

Jag kommer att fortsätta att föreläsa om bl.a. framgångsrikt varumärkesbyggande och kommunikation som driver beteende. Och jag räknar med att så småningom bli en mer frekvent bloggare än jag har varit det senaste året.

Till dess, ha en fantastisk sommar och…
Lev Väl!

Micco

_

Relaterat:

_
Snacka med mig:
              

Ett samhällsvetenskapligt landmärke

Jag har läst en fantastisk bok om Pelle och Micke.

Den här boken är ett samhällsvetenskapligt landmärke, i klass med Adam Smiths »Wealth of Nations« och Sigmund Freuds »Drömtydning«.

Nassim Taleb

Fast egentligen handlar inte boken om Pelle och Micke utan om människans två sätt att tänka – vårt »automatiska system« och vårt »hårt arbetande system«.

För att göra läsningen (och tänkandet) enklare har de två tankesätten fått smeknamnen »System 1« och »System 2«. De behandlas alltså som subjekt, en slags etiketter på två personligheter som du kommer att lära känna när du läser boken. Ungefär på samma sätt som om de hade varit två karaktärer som kallats Pelle och Micke.

Den första karaktären, alltså System 1, fungerar omedvetet. Den är automatisk, snabb och kräver liten eller ingen ansträngning.

Den andra karaktären, alltså System 2, är vårt medvetna tänkande. Den tar hand om de ansträngande intellektuella aktiviteter som kräver vår uppmärksamhet.

När vi är vakna är båda systemen igång (System 1 går f.ö. inte att stänga av). System 1 kör automatiskt medan System 2 för det mesta slumrar i ett bekvämt viloläge. Eller uttryckt på ett annat sätt: Under merparten av vår vakna tid tänker vi inte medvetet utan låter vårt undermedvetna styra. Så länge allt flyter på (vilket det ju för det mesta gör) och inget märkligt inträffar litar vi på våra intryck och handlar efter lustens ingivelse.

I de flesta fall fungerar det här upplägget riktigt bra för oss. Men ibland resulterar samspelet mellan System 1 och System 2 i snedvridningar – vårt tänkande förvränger verkligheten och vi fattar till synes irrationella beslut. Dessa snedvridningar (heuristics) är dessutom ungefär lika för alla människor och förutsägbart återkommande under vissa omständigheter.

Och det är dessa snedvridningar, samt deras konsekvenser, som boken beskriver.

Det har skrivits många bra böcker om människans rationalitet och irrationalitet men bara ett mästerverk. Denna samling insikter om det mänskliga intellektet är en av de förnämsta och mest engagerande som jag överhuvudtaget har läst.

William Easterly, Financial Times

Boken heter »Tänka, snabbt och långsamt« och är skriven av Daniel Kahneman, 2002-års ekonomipristagare till Alfred Nobels minne. Att just han fick priset var anmärkningsvärt av två skäl. För det första är han inte ekonom utan psykolog, för det andra fick han priset för sin banbrytande forskning som bevisar att flertalet tidigare ekonomipristagare hade fel.

Okay, det sista var kanske en grov generalisering. Men faktum är att vetenskapen, inklusive den klassiska nationalekonomin, länge godtog enbart två föreställningar om människans natur: A) att människan i allmänhet är rationell och tänker sunt, och B) att känslor som t.ex. rädsla, tillgivenhet och hat är de viktigaste orsakerna till att människan inte förblir rationell.

I dag vet vi att båda dessa antaganden är fel. (Därav min grova generalisering förut.)

Daniel Kahneman är en av vår tids mest originella och intressanta tänkare. Kanske förstår han bättre än någon annan nu levande människa hur och varför vi fattar de beslut vi gör. I den här boken delar han med sig av ett helt livs samlade visdomar, på samma gång lättillgängligt, medryckande och skarpsinnigt.

Steven D. Levitt, professor vid University of Chicago och författare till Freakonomics

I »Tänka, snabbt och långsamt« får du ta del av den senaste kunskapen från kognitiv forskning och beteendeekonomi (behavioural economics). Du får lära dig hur intellektet egentligen arbetar och framför allt om det intuitiva (omedvetna) tänkandets styrkor och svagheter.

Kortfattat: Hur vi människor fattar beslut och varför.

Boken är i mitt tycke måsteläsning för alla som arbetar med kommunikation.

Boken är i mitt tycke måsteläsning för alla som arbetar med människor.

Boken är i mitt tycke måsteläsning för alla som på något sätt har med någon annan människa att göra, någonsin.

Beställ den på t.ex. Bokus eller Bokia. Vill du hellre läsa den på engelska finns den hos bl.a. Amazon.

Ju fler vi är som läst »Tänka, snabbt och långsamt« desto skönare kommer framtiden att bli.

_

Relaterat:

 The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Twitter_____ Micco på Google+

Post-social marknadsföring?

Gästinlägg av Alf Rehn

Scenen är en reklamkonferens, i permanent hippa Barcelona. Mera bestämt The Cool Shit! Session (japp, exakt som det är skrivet, konferensens officiella avdelning för “cool shit”). Här presenteras bl.a. The Coca-Cola Happiness Machine For Couples, och vi ser beundrande på en video av en cola-maskin som på Alla Hjärtans Dag delar ut gratis dricka till par som inför maskinen “bevisar” att de är just ett par, och alla applåderar hänfört. Videon är rolig, human, söt. Jo, och så social, förstås. Eftersom alla i rummet har en iPad (förstås), så börjar de också omedelbart dela med sig av videon. “Look at this cool shit I found, ain’t it great?” Det sociala är kul! JÄTTEKUL!

Jo just det. Kanske till och med för kul. Det sociala har blivit vår nya drog, the new normal, den universellt accepterade softa saken. Reklamare svär i dess namn, och VD:n harklar sig lite förskräckt och upprepar så den nya tidens mantra. Alla är på Facebook (vissa har till och med tagit sig för att kalla den “Feijan”, vilket ju är sött och så, men samtidigt ett tecken på att apokalypsen är i antågande), alla vet att man ska vara på Twitter, och alla konstaterar i mun på varandra att Pinterest nog ändå är bra coolt. Socialt? Förstås. Inget kan väl vara mera socialt än flockbeteende?

Okay, det där var kanske lite elakt. Jag gillar också sociala medier, men jag är inte längre fullt lika övertygad om deras självklarhet. Vi har talat om det i många år, fått med företagen på banan (åtminstone till en del), men ändå…

Jag brukade, för ett par år sedan, skämta om hur företags beteende i sociala medier snarare liknade sociopati än äkta socialitet – eftersom de egentligen bara brydde sig om sin egen röst och hur hårt de kunde skrika genom denna nya kanal. Det var lätt att skämta om, bl.a. genom att beskriva hur de egentligen var som den där ena odrägliga gästen vid ett middagsbord, han som bara vill prata om sig själv. Jag kommer ihåg att jag tänkte att detta skämt inte kommer att vara långlivat, och hur jag måsta använda det före företagen fattar att utnyttja den nya tidens möjligheter. På sista tiden har jag haft tillfälle att återanvända skämtet, och det känns inte ens slitet. Men nog lite tragiskt. Och liiite, lite grann som att den där middagsgästen kanske inte är VD, utan jobbar på reklambyrå…

Marknadskommunikation, marknadsföring och reklam har givetvis alltid varit socialt. De bygger på historieberättande, och all socialitet börjar från en berättelse. De kräver en social kontext för att vara meningsfulla. De görs för att skapa kontakter, kontexter och samfund. Inget av detta är nytt, inget av detta är konstigt. Allt socialt – d.v.s. det som sker i den sociala sfären – är socialt, en sanning så enkel att även en professor kan greppa den.

Men, samtidigt… Vad om sociala medier idag framför allt representerar det meta-sociala, aktiviteter som strävar till socialitet (eller något som liknar detsamma) eftersom… tja, eftersom det är vad vi, just nu, i våra sociala cirklar, förväntas göra? Det hela påminner om social aktivitet, och sociala normer styr detsamma, med detta betyder inta att sociala medier (eller det samfund som växt upp kring beundran av dem) skulle vara särdeles socialt – åtminstone inte mera socialt än något annat samfund.

Sann socialitet, det där som skapas över lång tid i ett äkta samfund, skapar inte bara snygga digitala lösningar. Den utgår inte heller från att det rätta sättet att vara social är att vara “på” hela tiden, i på förhand bestämda cirklar. Den inbegriper givetvis ett antal normer, men samtidigt också en stor mängd sätt att vara just “social”. Den tillåter även tystare ögonblick, mera diskret samvaro, till och med blyghet. Den uppskattar inte skrikande, och det ständiga hävdandet av självet. Med andra ord sagt, det sant sociala inbegriper även saker som etikett, respekt, subtilitet och diskretion.

Kanske borde vi börja prata om vad post-social marknadsföring skulle kunna vara, efter den mani vi levt i ett tag nu. Det post-sociala hänvisar dock inte här till något som kommer efter det sociala, utan snarare till att vi måste göra oss fria från idén att det sociala är “the cool shit”, de snygga lösningarna, tillståndet av att vara ständigt online. Sociala medier är kul, och det är lätt att fastna i dem. Men äkta socialitet är inte att vi bestämmer att alla skall agera på samma sätt, i samma kanaler. Även då flockbeteende givetvis är socialt det med, tycks det mig som om diskussionen om digital natives eller gameification eller betydelsen av att jaga likes framför allt begränsat vår diskussion om det sociala i den moderna ekonomin, eftersom strävan här (implicit) är att avgränsa och förenkla den samma – och därmed även dölja den mångfald och den multiplicitet som det sociala representerar.

Så där sitter jag, i Barcelona, i bakre raden. Jag försöker bara smälta in i massan, för just i detta nu vill jag inte prata med någon alls. Jag vill vara i fred. För dem som känner mig är det lätt att se att jag inte vill umgås just nu, att jag inte vill vara social. Men jag är på en reklamkonferens. “Hey! What’s up?! Some cool stuff, that. Real cool. What are you doing after this? Wanna get a beer, catch up? Are you going to the club? Listen, we have some fun projects lined up…”

Alf Rehn gillar kaffe och serietidningar. Något otippat har han lyckats utnyttja detta till att bli professor i företagsekonomi vid Åbo Akademi. För att hålla sig intellektuellt vaken jobbar han därtill bl.a. som talare, kolumnist och styrelseordförande i reklambyrån Satumaa. Han är ett inbitet fan av Ethel Merman och Patsy Cline, och hittas lättast på www.alfrehn.com.

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

19_century_millworker

Fuck Taylor!

Frederick Winslow Taylor var massproduktionens fader och hans korståg mot ineffektivitet började i mars år 1899 på ett fabriksgolv i Bethlehem, Pennsylvania. Målet var att bevisa att fabriksarbetare kunde vara betydligt mer effektiva än vad som hävdades – inte minst av fabriksarbetarna själva. Det enda som behövdes, menade Taylor, var ett vetenskapligt angreppssätt på fabriksarbete och ett väl fungerande tidtagarur.

Hans första experiment var att ta reda på hur många ton järn en fabriksarbetare kan bära på en dag. Han valde ut de till synes tio starkaste arbetarna och bad dem att utföra uppgiften, men de vägrade att delta under Taylors premisser. Alla tio fick sparken. Resterande arbetare fick löfte om högre lön om de anmälde sig för jobbet, vilket resulterade i 40 frivilliga. Men redan två månader in i experimentet konstaterade Taylor att det bland dessa 40 endast fanns tre någorlunda dugliga individer, men att två av dem bara klarade av att följa Taylors schema under exakt 42 % av dagen innan de blev för utmattade.

Kvar blev Henry Noll (eller Knolle). Han var den ende som orkade bära de 49 ton järn per dag som Taylor hade satt som mål. Därmed blev han Taylors mönsterarbetare. Noll kallades sedermera för Schmidt i Taylors texter och beskrevs som idealarbetaren eftersom han var »a stupid and phlegmatic ox«.

Noll blev alltså Taylors genombrott. Ingenjören Taylor var nämligen övertygad om att arbetare i största allmänhet medvetet dolde för sina arbetsgivare hur hårt de egentligen kunde arbeta. Han hävdade bl.a. att:

Hardly a competent workman can be found who does not devote a considerably amount of time to studying just how slowly he can work and convince his employer that he is going at a good price.

Tack vare Noll hade Taylor nu lyckats bevisa vad den mänskliga kroppen klarade av och kunde räkna ut hur mycket järn varje arbetare var kapabel att bära på en dag, och vad det innebar i arbete per timme och minut. Den ökade arbetsbördan motiverades med högre lön, baserat på prestation.

Två år senare hanterade arbetarna på fabriken i Bethlehem tre gånger så mycket gods och tjänade 60 % mer i lön. Och arbetskraften på fabriken hade effektiviserats från 500 till 140 anställda.

Ändå fick Taylor sparken. Trots markant ökad effektivitet och lönsamhet i produktionen var ledningen missnöjd över att de förlorat nästan lika mycket i intäkter, då antalet hyresgäster i bolagets arbetarbostäder minskat med 360 familjer.

Det var sista gången Frederick Winslow Taylor arbetade i en fabrik. Han sadlade om och blev världens första managementkonsult.

Taylors idéer om effektivisering, vilka han sammanfattade i boken The Principles of Scientific Management, förändrade världen. Till exempel har Peter F. Drucker hävdat att Frederick Winslow Taylor haft ett minst lika stort inflytande på 1900-talet som Freud och Darwin, t.o.m. större än Marx.

Men trots att Taylor regelmässigt stödde sig på vad han kallade vetenskap var vetenskapen minst sagt illa underbyggd. Under ett samtal med min vän Alf Rehn, professor på Åbo Akademi och en av världens främsta ledarskapstänkare, konstaterar han bl.a. att:

Taylor fuskade en hel del. När han valde sina »helt vanliga arbetare« tog han bara de bästa och starkaste. Inte undra på att han fick goda resultat. Han verkar ha missat allt som tydde på att hans principer inte fungerade och övertolkat allt som stödde principerna. Han var alltså mer konsult än vetenskapsman.

Alf har forskat i Taylor och hans idéer (taylorism). Han är noga med att understryka att Frederick Winslow Taylor, trots hans bristfälliga vetenskap, också gjorde mycket gott för arbetarnas villkor i början av 1900-talet. Och att många på den tiden betraktade Taylor mer som en socialistisk farsot än som en kapitalismens förkämpe.

Alf Rehn förklarar:

Taylors progressiva idéer handlade inte bara om effektivisering utan också om att hjälpa arbetare som utsattes för ett icke-systematiskt ledarskap och svårgreppbara krav. Han ville hitta ett system där varje anställd var på rätt plats och där arbetarna skulle veta vad som krävdes av dem. Han ville att arbetare skulle få en vettig lön och ha rätt till pauser under arbetsdagen. Många positiva aspekter av taylorismen tar vi för givet idag, bl.a. arbetshälsovård, ergonomi, utvecklingsmöjligheter och plattare organisationer. Men han var, som sagt, en usel vetenskapsman.

Taylorismen utvecklades till en världssuccé. Scientific Management (vetenskaplig arbetsdelning) blev – paradoxalt nog – ledstjärnan för såväl den amerikanska konsumtionsapparaten och Mussolinis industrialisering av Italien som arbetsplaneringen i Nazitysklands koncentrationsläger och den sovjetiska planekonomin. Enligt historikern John Ralston Saul skrevs t.o.m. de första ryska femårsplanerna av amerikanska taylorister, och självaste Lenin höll Taylor som en av sina förebilder. År 1918 skrev Lenin i Pravda:

We must introduce in Russia the study and the teaching of the Taylor system, and its systematic trial and adaption.

Men Taylor och taylorismen har också mött kritik. Bland annat gjorde Charlie Chaplin satir på taylorismen i den klassiska filmen Modern Times (år 1936) och dåtidens fackförbund betraktade Taylor som en slavdrivare. Arbetsgivarna såg honom som en excentriker som höjde löner och styrde verkstadsgolvet med ett tidtagarur. Och den amerikanska kongressen förbjöd år 1915 Taylors tidsstudier i alla statligt ägda fabriker (förbudet avskaffades dock år 1949).

Chaplin_ModernTimes

Själv ansåg sig Frederick Winslow Taylor vara en missförstådd visionär som, under vetenskapens fana, kunde skapa välfärd och eliminera gamla klassmotsättningar.

Min övertygelse är att han egentligen bara ville väl. Och kanske ledde taylorismen till mer gott än ont, åtminstone under delar av 1900-talet. Men samtidigt som Sovjetunionen kollapsade, kollapsade också taylorismen. Trots allt, Taylors fyra principer känns minst sagt bakåtsträvande idag (fritt översatt):

  1. Ersätt gamla tumregler för hur arbetet skall göras med metoder baserade på vetenskapliga studier av varje arbetsmoment.
  2. Välj ut, träna och utveckla arbetare baserat på vetenskap istället för att låta dem träna och utveckla sig själva.
  3. Utarbeta detaljerade instruktioner för vad varje arbetare skall göra och prestera, samt hur deras arbete skall övervakas.
  4. Dela upp arbetet lika mellan ledning och arbetare så att ledningen tillämpar scientific management på all arbetsplanering och att arbetare faktiskt gör det de blir tillsagda.

Med tanke på vad vi numera tror oss veta om drivkrafterna bakom motivation och prestation är det märkligt hur vitt utbredd taylorismen fortfarande är. Många företag tillämpar än idag, medvetet eller av tradition, Taylors principer – i större eller mindre utsträckning.

Kanske beror taylorismens popularitet och seglivade natur på de till synes sunt förnuftiga principerna, på det påstått vetenskapliga tillvägagångssättet och på den tilltalande ambitionen att skapa ordning och reda i fabriken. Men den värld vi lever i är inte samma värld som för 100 år sedan. De flesta av dagens yrken och arbetsuppgifter fanns trots allt inte på Taylors tid – dessutom har automatiserade robotar i stor utsträckning ersatt människan i den industrialiserade världens fabriker. En stor del av arbetet består numera inte av förutsägbara, återkommande och enkla rutinsysslor (algorithmic work) utan av komplexa, konceptuella och kreativa utmaningar (heuristic work). Och jag misstänker att t.o.m. självaste Frederick Winslow Taylor, sin progressiva anda trogen, skulle ha utbrustit i ett ”Fuck Taylor!” om han sett hur hans principer fortfarande tillämpas av större organisationer i en värld som han varken kunde förutse eller ha med i sina beräkningar.

Det är m.a.o. dags att tänka om och tänka nytt. Det är hög tid att skrota taylorismen som ledarskapsideal. Eller som den amerikanske ledarskapstänkaren Gary Hamel konstaterar i blogginlägget Three Forces Disrupting Management, om skillnaden mellan Taylors tid och vår tid:

This transition from an agrarian and craft-based society to an industrial economy required an epical re-socialization of the work force. Unruly and independent-minded farmers, artisans and day laborers had to be transformed into rule-following, forelock-tugging employees. And 100 years on, this work continues, with organizations around the world still working hard to strap rancorous and free-thinking human beings into the strait-jacket of institutionalized obedience, conformance, and discipline.

Om vi leker med tanken att ledarskap är en slags teknologi, är den teknologi som vi använder idag från början av 1900-talet. Det är Taylors teknologi och den eftersträvar två saker: kontroll och lydnad. Det finns ytterst få andra teknologier som vi använder som är lika gamla. Och hur mycket vi än förfinar den gamla teknologin handlar den fortfarande om att kontrollera individer och få dem att göra som de blir tillsagda.

Men om alla lyder utan att ifrågasätta kommer vi att fortsätta att göra som vi alltid har gjort. Vi slutar att utvecklas som individer och som samhälle.

Människor är inte maskiner.

Alltså: Fuck Taylor!


Köp en t-shirt, förändra världen
Fram till den 30 september kan du köpa t-shirten »Fuck Taylor«. Idén till trycket föddes under ett samtal mellan Jocke Jardenberg och mig, i samband med en workshop om Helsingborgs vision. Jocke hade under sitt framförande tagit upp några av de negativa konsekvenserna av industrialismen i allmänhet och Frederick Winslow Taylors idéer i synnerhet (du kan läsa mer om Jockes tankar på Jardenberg unedited), och i pausen sammanfattade vi vår gemensamma aversion med just »Fuck Taylor!«. Navid Modiri, som höll i workshopen tillsammans med mig, berättade att han kände ett par kreativa själar som nog skulle kunna vara intresserade av att göra en t-shirt på temat.

T-shirten tillverkas av fantastiska I’m With Friends, vars koncept är att varje månad ge ut en ny t-shirt (i 100 % ekologisk bomull) skapad av »inspirerande människor«. Företaget drivs av Anna Lindh och Viktor Bijlenga

Du kan beställa t-shirten på webben för det facila priset 299 kronor. (Jocke och jag får dela på 20 kronor för varje såld t-shirt och vi kommer att skänka vår andel till Kiva.)

Tillägg den 19 september 2012: I’m With Friends har på grund av oklarheter gällande ursprunget på tryckets design valt att skapa en ny design, som inom kort finns att köpa på webben.

_
Läs Jocke Jardenbergs tänkvärda inlägg Fuck Taylor – Nu gäller 100 % människa. Du kan också läsa en intervju med Jocke och mig angående Fuck Taylor-konceptet och lyssna på oss i Anna&Viktors podcast. Jag har även blivit intervjuad om Taylor och taylorismen av Sara Andersson, grundare av Search Integration, på No Ketchup.

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

Vad gör vi när världen skälver?

(Fortsättning på Vad är det för värld vi lever i?)

_

Röda moderater och blå sossar.
Ideologierna är döda, konstateras det på ledarplats i en av våra stora tidningar. Politikerna tycks sakna visioner och det är sannolikt därför partierna trängs i den politiska mitten.

Moderaterna blir socialdemokrater.
Socialdemokraterna blir borgerliga.
Folkpartiet blir de nya moderaterna.
Och vänsterpartiet aspirerar på att vara de nya socialdemokraterna.

Att politiker kastar ur sig tomma floskler och byter åsikter då och då är vi vana vid, men under de senaste tio åren har förändringarna varit större och av mer grundläggande karaktär. När partierna tar stora hopp på den politiska färgskalan börjar många naturligtvis fråga sig vem, eller vad, de egentligen röstar på.

Utanförskapets revolution.
Den digitala utvecklingen har gett de små, de svaga och marginaliserade nya krafter, och den har hjälpt kuvade människor att göra uppror. Den arabiska våren har visat hur de sociala medierna vänt upp och ner på arabvärlden och hjälpt folket att avsätta den ena diktatorn efter den andra.

I länder som Kina och Indien samt i stora delar av Afrika har digitaliseringen jämnat ut gamla styrkeförhållanden. I dessa länder har man upptäckt att kunskap är det snabbaste sättet att komma ur sin fattigdom, för nu kan vem som helst med en enkel dator ta del av samtliga föreläsningar på några av Ivy League-universiteten.

Ur armodet väller en ny medelklass fram som en svärm utsvultna gräshoppor. Den nya medelklassens ökade krav på levnadsstandard, med allt vad det innebär av bilar, bostäder och inte minst avtrycken de sätter i miljön, gör att många blir osäkra, tar sig för huvudet och frågar sig: Vem ska föda dem? Och vad kommer det innebära för mig och mina barn?

Men det är inte bara de goda som anser sig förtryckta. Även terrorister och andra extremister har upptäckt en mängd nya möjligheter att gruppera sig och hitta strategier för att skrämma slag på folk. Och av de senaste tio åren att döma, har de lyckats bra med det.

Det kapitalistiska monstret.
Idag avlöser finanskriserna varandra. Allt fler länder brottas med stora underskott i sina offentliga finanser. Europa och USA är jättekontinenter som är belånade upp över taknocken.

Och vem äger tillgångarna? Det gör Kina, världens näst största ekonomi.

I skrivande stund har vi en eurokris av ofantliga mått. Världens börser dammsugs i överljudsfart av extremt känsliga robotar, vilket kan sätta hela världens finanser i gungning på mindre än en sekund.

Om man ska tro på experterna är det vår tekniska utveckling som ligger bakom. Tekniken har släppt lös ett kapitalistiskt monster som far fram över världen i ursinnig fart och ödelägger de tidigare så värdefulla institutionerna, värderingarna och etiska diskussionerna.

Och vad gör vi när världen skälver?
I dessa dagar går det tio domedagsprofeter på en optimist och det beror på att mänskligheten står inför ett antal oerhört svåra utmaningar.

Trots det står vi inte helt oskuldsfulla inför det som händer. Mänskligheten har navigerat genom gåtfulla gränsland och hotande undergång många gånger förr.

Vad har vi lärt oss av erfarenheterna?

Jo, vi har lärt oss att i tider av osäkerhet och annalkande katastrofer söker oss vi till varandra. Tillsammans försöker vi förstå genom att dela erfarenheter och samla fakta. Hålen som uppstår av bristande kunskap lappas ihop av vår fantasi. Och med hjälp av den skapar vi nya hjältar, som låter oss stå på deras axlar, höja oss över gamla motsättningar och blicka ut över en ny värld.

Vi gör, kort sagt, det vi alltid har gjort.

Vi berättar.

_
Vill du köpa »Fame to Claim« finns den bl.a. hos Ginza.
Vill du läsa fler smakprov kan du göra det hos:

The Brand-Man om Ekot från det förflutna
Please copy me om ”Hjärtats triumf över förnuftet”

Fame to claim om ”Konflikten håller berättelsen vid liv”
Nota Bene om ”Har du hört den förut?”
The Brand-Man om “Berättelsens sju grundläggande ingredienser”
Internetzzo om ”Skillnaden mellan mål och syfte”
Pers värld om ”Har du en meningsfull idé?”
Navid Modiri om ”En krigares själ”
Fame to claim om ”Alfahannar och alfahonor”
Åkestam Holst om ”Du behöver inte vara arg för bara för att du är billig”
Kontaktmannen om ”Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?”
Mangan Lundin om ”Århundradets förförare”
The Brand-Man om ”Ur Zues huvud föddes listen”
Retorikiska om ”Marlboro Man, Fjällräven och andra obundna själar”
Wolber World om ”Naiva drömmar som förflyttar berg”
Fame to claim om ”Gör din berättelse skillnad?”

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

 

Vad är det för värld vi lever i?

Under fem veckor i maj och juni kunde du på 12 svenska bloggar läsa utdrag ur Per Robert Öhlins senaste bok »Fame to Claim«. Boken (som är skriven på svenska, den engelska titeln till trots) handlar om hur du kan berätta fängslande berättelser. Eller, för att låna Per Roberts egna ord, om konsten att synas och få massornas sympatier.

Alla riktigt framgångsrika varumärken lyckas beröra oss på ett djupare plan. Och instrumentet som de använder är just berättelsen. Det är varumärkets berättelse som gör att kunder (och anställda) kan sätta varumärket i ett meningsfullt sammanhang – ett sammanhang som handlar om något helt annat än den vara, tjänst eller idé som varumärket erbjuder.

I två inlägg under september kan du, tack vare Per Roberts generositet, läsa de avslutande kapitlen i boken. De handlar om att berätta sin berättelse i rätt kontext – om att placera berättelsen om varumärket i den verklighet som vi lever i idag. Och om hur viktigt berättandet är för oss människor.

Mycket nöje.

_

Från Prometheus till Jobs.
Myterna lever envist kvar. Prometheus, Robin Hood och Apple berättar i stort sett samma sak. De tar från makten och ger till folket. Det som mest skiljer dem åt är tiden de levde i. Det är samma sak med berättelserna om Beowulf och Hajen, den enda egentliga skillnaden ligger i själva kontexten.

Den första utspelade sig i Danmark under forntid. Den andra i New England i det nordöstra hörnet av usa i mitten av sjuttiotalet. Vi småler överseende åt den fornnordiska berättelsen, men ryser av fasa över den amerikanska varianten, för den gäller oss, här och nu.

En berättelse kan leva genom århundraden och årtusenden, men om den inte förankras i nuet förlorar den en del av sin relevans. Berättarens framgång ligger inte bara i att berätta utan också att tolka sin samtid. Så vad lever vi i för värld idag?

Den globala individualisten.
Vi ser att den tekniska utvecklingen förändrar världen i rasande takt. Och det får en mängd besynnerliga konsekvenser. Vi ser inte längre urtypiska människor som går att stoppa i tydliga fack. Idag faller de flesta kategorier sönder. Hur vi än vrider och vänder på våra segmenteringsmodeller så fungerar de inte längre tillfredsställande.

Drygt hälften av världens befolkning lever idag ensamma. Om tio år räknar man med att den siffran hinner öka med ytterligare minst tio procent. Många är med andra ord ensamma. Ändå är vi mer tillsammans än någonsin. Vi är, som Stig-Björn Ljunggren sa nyligen, individer och divider på samma gång. Vi kan inte längre tala om ett klassamhälle i traditionell mening. Vi beter oss inte längre som fattiga eller rika, utan ser ut vara bådadera. Vi handlar på ikea och snålar in på vardagsinköpen samtidigt som vi äter på lyxkrogar och drar iväg på drömsemestrar.

Vi är varken varken trädkramare eller miljöbovar, varken radikala eller konservativa, varken hälsotalibaner eller mathedonister.

Vi är allt samtidigt.

Kickar för alla.
Teknikutvecklingen fortsätter att krympa världen och förvrida tiden. Massmedierna förlorar makt och spjälkas upp i små nischer, vilket ger oss mängder av nya kanaler och nya mötesplatser.

Igår tvingades få, stora medier ständigt medla mellan högt och lågt för att tilltala alla, oavsett bildning och intresse. Idag finns det mikrokanaler för alla. Idag kan flugfisknörden, rugbyfreaken, egyptologen, mangafantasten, soulentusiasten, skofetischisten – i princip vem som helst – hitta sin egen stamtillhörighet, hur smal den än är, och få sina kickar serverade i parti och minut.

Den perfekta världen är defekt.
Det nya medialandskapet knuffar in oss i en både och-värld. En som kan upplevas som sprängfylld av möjligheter och en där allt blir stadigt sämre.

I den perfekta världen gläds vi åt en högre materiell standard och ett betydligt mer socialt och öppet klimat än tidigare. Vi blir rikare, friare, smartare och snabbare.

Den defekta världen gör oss däremot mer bekväma och kräsna, kanske rent av lite skygga, och föredrar tryggheten bakom våra datorskärmar där vi ostört bygger våra fiktiva superegon i våra egna, oemotsagda drömvärldar.

Frihetens framsida är känd, men till dess baksida hör ju onekligen att du också blir fri att se vad du vill se och stänga ute det du inte vill se. Därför leder den lätt in oss i en behagligt subjektiv tillvaro. En perfekt grogrund för intolerans och fördomar, och ett digitalt paradis för extremister och terrorister.

Som solitära varelser i en världsomspännande digital organism blir det svårt att skilja det egna från andras, hemma från borta, sant från osant. Gråzonen växer och med den tilltar självklart också osäkerheten. En kollektiv existentiell tveksamhet breder ut sig i samhället och lämnar oss stående på hälarna, med fladdrande blickar på jakt efter en förlorad trygghet.

Den ekologiska skuldfällan.
Under tiden kan vi konstatera att vi lever över våra ekologiska tillgångar. Idag konsumerar vi 30 procent mer än vad jorden kan återskapa på ett år. I mitten av seklet kommer vi att förbruka två jordklot för att bära vår livsstil på det enda jordklotet som finns tillhanda.

Dagens diagnos visar att världen lider av akut färskvattenbrist, hotad energiförsörjning och galopperande klimatförändringar. Det har bland annat fört med sig att polarisarna smälter och höjer vattennivån. Stora befolkade områden riskerar därmed att översvämmas, om de inte redan har blåst bort eller förvandlats till öken. Vi ser också klimatgränser som förflyttas, vilket skapar nya konflikthärdar och nya flyktingströmmar.

Det finns gott om järtecken i skyn om den annalkande apokalypsen. Vi vet också av historien att när det sker avtar nyfikenheten, experimentlustan och optimismen.

I en artikel i Vanity Fair nyligen läste jag att populärkulturen inte längre är lika framåtblickande som förr. Vi har vant oss vid modetrender som tar jättesprång i tioårsintervaller. Samma sak med strömningarna inom filmen och hur vi inreder våra hem. Men inte längre. I orostider som dessa vänder vi blickarna bakåt. Mot det bekanta, trygga, enkla och beständiga.

(Fortsättning följer…)

_
Vill du köpa »Fame to Claim« finns den bl.a. hos Ginza.
Vill du läsa fler smakprov kan du göra det hos:

The Brand-Man om Ekot från det förflutna
Please copy me om ”Hjärtats triumf över förnuftet”

Fame to claim om ”Konflikten håller berättelsen vid liv”
Nota Bene om ”Har du hört den förut?”
The Brand-Man om “Berättelsens sju grundläggande ingredienser”
Internetzzo om ”Skillnaden mellan mål och syfte”
Pers värld om ”Har du en meningsfull idé?”
Navid Modiri om ”En krigares själ”
Fame to claim om ”Alfahannar och alfahonor”
Åkestam Holst om ”Du behöver inte vara arg för bara för att du är billig”
Kontaktmannen om ”Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?”
Mangan Lundin om ”Århundradets förförare”
The Brand-Man om ”Ur Zues huvud föddes listen”
Retorikiska om ”Marlboro Man, Fjällräven och andra obundna själar”
Wolber World om ”Naiva drömmar som förflyttar berg”
Fame to claim om ”Gör din berättelse skillnad?”

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

 

Lös också det psykologiska problemet, inte bara det fysiska

Efter en lång och skön semester har jag svårt att komma igång med både jobbet och bloggandet. Kanske för att vardagen känns som en fortsättning på exakt samma spår som jag tillfälligt lämnade strax efter midsommar. Dagarna blir rutin och rutin hindrar nya tankar och idéer.

Men för att bryta mönstret behöver jag inte förändra min fysiska verklighet, bara mitt sätt att se den. Eller som jedimästaren Obi-Wan Kenobi konstaterade i filmen Star Wars – The Return of the Jedi:

Many of the truths that we cling to depend on our point of view.

På samma tema håller reklamgurun Rory Sutherland ett både tänkvärt och underhållande TEDx-tal. Kärnan är ungefär följande frågeställning: Vad hade hänt om din verksamhet hade investerat lika mycket tid och pengar på att lösa människors psykologiska problem som ni investerar i att lösa deras fysiska – t.ex. tekniska – problem?

Rory konstaterar att vi människor allt för enkelt faller in i rutinen att följa det logiska (gärna tekniska och/eller ekonomiska) spåret när ett problem skall lösas. Och att vi därmed allt för sällan löser det upplevda (alltså psykologiska) problemet. Att det är så beror på att vi antingen inte känner till eller att vi glömmer bort bl.a. att:

  • Saker och ting inte är vad de är, de är vad vi tror att de är
  • Det vi tror att saker och ting är beror på vad vi jämför dem med
  • Jämförelsen skapar det psykologiska värdet, som oftast det bästa (enda?) värdet

Se filmen. Fundera sedan över hur du kan hjälpa dina kunder att se din vara, tjänst eller idé från ett annat och mer positivt perspektiv. Alltså om ditt företag också kan lösa det psykologiska problemet, inte bara det tekniska.

Välkommen tillbaka från semestern.

_

Relaterat:

The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Twitter_____ Micco på Google+

Gränslös insikt och imponerande erfarenhet: The Brand-Man presenterar »Gurun«

Alla framgångsrika varumärken berättar något meningsfullt för och om oss. Det är varumärkets berättelse som kunder (och anställda) använder som ett slags socialt smörjmedel – passar berättelsen den syn du har på dig själv och hur du vill att andra skall uppfatta dig, passar också varumärket.

Det handlar kort och gott om att berätta den rätta sagan (läs mer i mitt inlägg om varumärkets 4S). Men vilken saga är rätt för just ditt varumärke? Och hur skall den sagan berättas?

Svaret får du om du läser Per Robert Öhlins senaste bok »Fame to Claim« (trots den engelska titeln är boken på svenska).

Under fem veckor i maj och juni bjuder tolv svenska bloggar på sexton smakprov ur boken. Idag handlar det om Athenas arvingar – om arketypen som vi beundrar för att hon eller han hjälper oss att förstå; som ständigt söker efter sanningen och som besitter gränslös insikt.

Vill du läsa om fler hjältestrategier – och om hur ditt varumärke kan få uppmärksamhet och sympati i en skeptisk värld – börja med att klicka dig igenom smakproven (länkar finns i slutet av inlägget) och beställ därefter boken t.ex. från Ginza.

Det var en gång…
_

Ur Zeus huvud föddes listen.
Skalden Hesiodos berättar hur Zeus fångade den visa titanen Metis för att äkta henne. Men en dag råkade Zeus få veta av ett orakel att Metis skulle föda en dotter och därefter en son som skulle ta ner honom från tronen.

Zeus drabbades av gudalik panik och fann ingen annan råd än att äta upp Metis. Efteråt drabbades han av en våldsam huvudvärk. Han skrek ut sin smärta med ett vrål som färdades långt ut över Greklands berg och dalar.

Hans budbärare, Hermes, förstod att något var fel, så han bad guden över eld och vulkaner, tillika smeden, Hefaistos, att öppna Zeus huvud. Med sina grova händer fattade han tag i sin hammare och slog tills Zeus skalle öppnade sig. Ur hans huvud vecklade den fullvuxna Athena ut sig i full rustning.

Av rustningen att döma skulle Athena bli känd som en stor stridsgudinna, men framförallt kom hon att bli listens representant. Hennes ständiga följeslagare, ugglan, gjorde att ingen kunde undgå det budskapet.

_
Alla kulturer har haft behov av någon som kan säkra kunskap och föra erfarenheten vidare. Den här figuren har många namn: guru, expert, professor, mentor, lärare, filosof eller undersökare. Oavsett vem vi möter vaknar en arketyp inom oss som i de gamla myterna beskrivs som Den gamle, vise mannen.

Det rör sig om en karaktär som avgudar sanningen, som dyrkar boklig bildning och gör allt för att begripa sig på världen, enligt mottot: sanningen är en dygd.

Vi beundrar denna mentorkaraktär för hans gränslösa insikt, imponerande erfarenhet och vetenskapliga ambitioner.

Vi uppskattar honom för att han hjälper oss att förstå – genom kunskap och erfarenhet.

Hans strategi är att i alla lägen söka efter den absoluta sanningen. Taktiken går ut på att utnyttja sin långa erfarenhet, vidsträckta intelligens och skarpa analysförmåga.

Men eftersom vi pratar om en mänsklig figur har han förstås en del rädslor och svagheter som gör honom mänsklig och underlättar för oss andra att spegla sig i honom.

Han blir provocerad av ytlighet, bedrägeri och förljugenhet. Han accepterar att naivitet existerar, men mår dåligt av att ha den i sin egen närhet.

Blir han stressad kan han bli dogmatisk och handlingsförlamad. I stunder då världen framstår som alltför okunnig och falsk flyr han gärna in i sin egen upphöjda värld. Då isolerar han sig i sitt elfenbenstorn. Där gömmer han sig undan livets smutsiga enfald för att ostört brottas med tillvarons olösta gåtor.

Den arketypiske mentorn är precis som alla andra på jakt efter något. Mentorns egen resa handlar därför om att förvandla naivitet till erfarenhet. Stöpa om bedrägeri till sanning. Och omvandla tro till vetenskap.

Mentorns roll i fiktionen är viktig. Hans uppgift är att ge den unge hjälten goda råd inför hans kommande eldprov, den utmanande resan.

Obi-wan: »If you spent as much time practicing your saber techniques as you did your wit, you’d rival Master Yoda as a swordsman.«
Anakin: »I thought I already did.«
Obi-wan: »Only in your mind, my very young apprentice.«

Ur Star Wars, Episod II – Klonerna anfaller

Hans trovärdighet bygger inte bara på livserfarenhet utan lika mycket på att han kan känna igen sig själv i den unge hjälten.

För en gång i tiden var den gamle, vise mannen själv en ung, nyfiken, stark och modig hjälte.

_
Fler utdrag ur Per Robert Öhlins »Fame to Claim« kan du läsa hos:

The Brand-Man om Ekot från det förflutna
Please copy me om ”Hjärtats triumf över förnuftet”

Fame to claim om ”Konflikten håller berättelsen vid liv”
Nota Bene om ”Har du hört den förut?”
The Brand-Man om “Berättelsens sju grundläggande ingredienser”
Internetzzo om ”Skillnaden mellan mål och syfte”
Pers värld om ”Har du en meningsfull idé?”
Navid Modiri om ”En krigares själ”
Fame to claim om ”Alfahannar och alfahonor”
Åkestam Holst om ”Du behöver inte vara arg för bara för att du är billig”
Kontaktmannen om ”Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?”
Mangan Lundin om ”Århundradets förförare”
The Brand-Man om ”Ur Zues huvud föddes listen”
Retorikiska om ”Marlboro Man, Fjällräven och andra obundna själar” (onsdagen 20 juni)
Wolber World om ”Naiva drömmar som förflyttar berg” (torsdagen 21 juni)
Fame to claim om ”Gör din berättelse skillnad?” (måndagen 25 juni)


 

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

 

Den fängslande berättelsens sju element

»Den som tror att en bild är värd mer än tusen ord har inte läst Fame to Claim. För snacka går ju. Faktiskt. Fantastiskt bra. Läs berättelserna i den här boken, njut och lär.«

Det säger Micael Dahlén, professor i marknadsföring på Handelshögskolan i Stockholm, om Per Robert Öhlins senaste bok; en bok om konsten att synas och få massornas sympatier.

Under några veckor i maj och juni kommer dryga dussinet av bokens kapitel att publiceras på nästan lika många svenska bloggar (längst ner i inlägget kan du se vilka kapitel och vilka bloggar).

Ett av bokens centrala kapitel sammanfattar vilka komponenter en fängslande berättelse består av. Alltså vilka grundläggande ingredienser som krävs för att berättelsen skall upplevas som meningsfull och beröra oss på ett djupare plan.

Håll till godo.
_


Berättelsens sju grundläggande ingredienser.

Vare sig du vill bygga ett starkt märke eller forma en ny religion bör din berättelse utgå från sju grundläggande element:

1. Du behöver en stark symbol.
Den ska vara enkel i formen och lätt att identifiera. Titta på det kristna korset och kasta sedan en blick på Apples logotyp så förstår du vad jag menar.

2. Du behöver en egen, tydlig vision.
Du eller din karaktär måste ha en brinnande ambition att uppnå ett inspirerande mål. Minns hur Martin Luther King upprepade orden »jag har en dröm« i sitt berömda tal den 23 augusti vid Lincoln Memorial i Washington, 1963.

3. Du behöver också någon form av meningsfullt budskap (eller evangelium).
»The ultimate driving machine« är ett föredöme som positionerat BMW på den amerikanska marknaden. IKEA’s »Inte för de rika. Men för de kloka.« tillhör en av våra svenska reklamklassiker.

4. Du behöver en konflikt.
Alla bra berättelser har en tendens att polarisera världen i »för« och »emot«. Sagan om Elvis Presley inleddes med att han fann ett utrymme mellan den svarta musiken och den vita. Berättelsen om IKEA handlade inledningsvis om att ge den breda folkmassan möjlighet att köpa möbler som de normalt inte har råd med. Och Pepsi-Colas historia går ut på att utmana det traditionella Coca-Cola.

5. Märket måste ständigt utsättas för hårda prövningar.
På så sätt får du möjlighet att visa att märket kan följa med sin tid och utvecklas. Ett narcissistiskt märke påstår gärna att det är bäst och får på så sätt svårt med trovärdigheten. Ett ödmjukt märke däremot har större chans att bli trovärdigt eftersom det vågar misslyckas då och då. Strävan efter perfektion är viktigare än att vara perfekt. Det visade den klassiska Avis-kampanjen från sextiotalet med sitt kända mantra »We try harder«.

6. Vidare måste du skapa starka känslor av tillhörighet och hopp.
»Ingen har någonsin fått sparken för att ha anlitat IBM«, tillhör en av de mest inbitna myterna i affärsvärlden. För en tid sedan berättade branschkollegan Micco Grönholm, The Brand-Man, om rebellmärket Virgin. När det stod klart att Virgin Trains var sensationellt dåligt på att passa tiderna visade en kundundersökning att konsumenterna ändå stod på Virgins sida. Hur kom det sig? Svaret var tydligt och självsäkert. »Because they’re on our side.«

7. Kan du dessutom grunda ditt budskap i någon form av rit eller symbolisk handling så ökar effektiviteten väsentligt.
Det kroppen gör uppfattar hjärnan som sant, för annars kommer ju handling och tanke i konflikt. OLW’s fredagsmys-koncept är ett sätt att marknadsföra ett märke genom en gemensam ritual. Man har bestämt tid och plats, och märket är hjälten som för alla samman. Vidare är det känt att SAAB-förare och Harley-Davidson-åkare har för vana att hälsa på varandra när de möts på vägen, genom att blinka med helljusen, vinka eller tuta. Det finns också en gammal mexikansk tradition att dricka Corona-öl med en citronklyfta nertryckt i flaskhalsen. Anledningen sägs vara att citronen filtrerar bort dåliga bakterier. En del hävdar att det är sant, andra menar att det bara är en framgångsrik marknadsföringsmyt. I själva verket var det ett påhitt av en uttråkad bartender en kväll på en bar i Kalifornien 1981. Han slog vad med en kollega om att en enkel ritual kan få folk att köpa mer öl. Som de flesta vet vann han vadet.
_
_
Fler utdrag ur Per Robert Öhlins »Fame to Claim« kan du läsa:

Måndagen 21 maj, The Brand-Man om Ekot från det förflutna
Onsdagen 23 maj, Please copy me om ”Hjärtats triumf över förnuftet”

Torsdagen 24 maj, Fame to claim om ”Konflikten håller berättelsen vid liv”
Måndagen 28 maj, Nota Bene om ”Har du hört den förut?”
Torsdagen 31 maj, Internetzzo om ”Skillnaden mellan mål och syfte”
Måndagen 4 juni, Pers värld om ”Har du en meningsfull idé?”
Onsdagen 6 juni, Navid Modiri om ”En krigares själ”
Torsdagen 7 juni, Fame to claim om ”Alfahannar och alfahonor”
Måndagen 11 juni, Fabriken Åkestam Holst om ”Du behöver inte vara arg för bara för att du är billig”
Onsdagen 13 juni, Kontaktmannen om ”Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?”
Torsdagen 14 juni, Mangan Lundin om ”Århundradets förförare”
Måndagen 18 juni, The Brand-Man om ”Ur Zues huvud föddes listen”
Onsdagen 20 juni, Retorikiska om ”Marlboro Man, Fjällräven och andra obundna själar”
Torsdagen 21 juni, Wolber World om ”Naiva drömmar som förflyttar berg”
Måndagen 25 juni, Fame to claim om ”Gör din berättelse skillnad?”

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

Möt »The Brand-Man« (en intervju på Twingly Blog)

Twingly är ett svenskt företag som erbjuder underbart enkla och smarta webbtjänster för att koppla samman dina affärer med sociala medier. Förra året rankades Twingly som en av de snabbast växande teknologiföretagen, av revisions- och konsultföretaget Deloitte.

Twinglys blogg kan du framöver läsa intervjuer med personer som, enligt Twingly, är »the opinion leaders, influencers and well-connected bloggers from our home country«. Först ut var »The Brand-Man« (vilket känns overkligt och mycket hedrande). Näst på tur står Joakim Jardenberg.

I intervjun med mig får du bl.a. reda på vad jag tycker om mitt alias, alltså »The Brand-Man«, hur jag använt och använder mitt bloggande och de sociala medierna i mitt yrke samt vad jag tycker att du skall tänka på om du vill använda sociala medier för att bygga ditt personliga varumärke.

Här nedan kan du läsa delar av intervjun. Vill du läsa hela finns den på Twingly Blog.
_

You are a well-known blogger in the Swedish blogosphere. Do you find clients through your blog?
Many of the companies I work with aren’t based in Sweden, but most of them have some kind of connection to Sweden. Naturally my bloghas created a visibility for my professional competence, as well as increased my reach. Probably it also has generated new clients, but I usually don’t ask.

Did you have goals you wanted to achieve with the blog?
I have always seen my blog as a compilation of my own knowledge. Especially in the beginning I blogged for myself. But already in my first post about the meaning of the word “marketing” in Swedish the CEO of the Swedish marketing Association [Jan Fager] wrote a comment. I couldn’t believe it since I never had been in contact with him before. Then I thought “wow this is powerful” and it motivated me a lot.

Slowly I realized that the blog was as a powerful personal brand booster as well. Back then I was fairly unknown in Sweden for what I did, also since most of my clients weren’t from Sweden. To validate my “authority” in branding I got the idea to let other, more well-known experts in the field of brand developing and marketing write guest posts on my site. I asked them, and since most of them knew me they agreed. Until now there have been more than 30 guest writers on micco.se. This also helped to gain readers and followers, both on the blog but also on other social media channels such as Facebook and Twitter. Now people in the industry know in more broader terms who I am.

On your blog you are calling yourself “The Brand-Man”. What’s the story behind that?
It was a colleague who gave me that name. During that time I liked it, it served a purpose. Now I’m actually thinking about abandoning it. It has created a persona that I’m not totally comfortable with. I don’t want to be seen as a guru, but that’s what the name implies.

What’s your recommendation to people who want to use a blog for personal brand creation?
First of all, having that as main goal decreases the chances for success. Instead, I seriously recommend that you think about the purpose behind blogging and then find a niche that isn’t already taken. You need to be really good at something and really passionate about it.

And your personal secret for increasing reach and visibility in the social media sphere?
Identify the opinion leaders and multiplicators out there and engage with them, comment on their content, share it, link to them. By offering value you increase chances to get favours back. I have followed this path quite consistently and I hope that all the people I have “used” feel that they got something back as well. I’m thankful for everyone who has shared my articles and spread the word about me. Apart from making use of your or other people’s network, being genuinely nice and helpful without expecting something back might be a good advice as well.

_
Hela intervjun finns att läsa på Twingly Blog.

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+