Tag Archives: Mats Rönne

Viktiga tankar den 10:e december

Nobelpriset

I skrivande stund är Sverige vetenskaps- och medievärldens medelpunkt.

Nobelpriset är en företeelse och ett varumärke som tveklöst gynnar varumärket Sverige, men också den svenska exportnäringen. Det blotta faktum att vi i vårt lilla land delar ut världens mest prestigefyllda vetenskapspriser (och litteraturpriset) är sannolikt ett av de tyngsta skälen till varför omvärlden ser svenskar och svenska företag som progressiva, förnyande och innovativa. Förmodligen mer progressiva, förnyande och innovativa än vi förtjänar. (Läs mer om omvärldens syn på Sverige här.)

För handen på hjärtat, hur innovativa är vi och våra svenska företag – egentligen?

Den frågan resonerade tillväxtgurun Thomas Ahrens kring i ett gästinlägg på den här bloggen för drygt två månader sedan. I inlägget skriver han bl.a. att många av våra svenska exportframgångar inte är ett resultat av innovation utan av kombiinnovation – alltså förmågan att kombinera befintliga teknologier till en ny lösning, som vid en snabb blick ser ut som en innovation.

Ändå tror många, bl.a. Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademien (Iva) med Marcus Wallenberg i spetsen, att fler svenska innovationer och innovationsföretag, alltså mer forskning och utveckling (FoU), är det bästa receptet för att bygga framtidens Ericsson, IKEA och H&M. Trots alltså att de flesta av våra snabbväxande företag inte är innovationsföretag.

Thomas Ahrens skriver:

Ta de svenska företag som vuxit med mer än 25% per år de senaste sju åren och som passerat en miljard i omsättning som exempel: Resurs Bank, TradeDoubler, BYGGmax, Solresor, Jula, Gina Tricot, NetOnNet och Llentab. Inte mycket forskning och utveckling där. Den initierade konstaterar att de flesta av dem surfat på konsumtionsvågen. Exakt. Det är precis vad snabbväxare gör. De hittar trender men också kundsvordomar. De tänker ut en lösning på kundens problem och de satsar på att bygga stora företag medan andra i samma bransch står stilla. Flera av dem har gått igenom kriser, men rest sig igen. Vilket är ytterligare en gemensam nämnare: Den obändiga viljan. Se på Student Consulting, som vuxit med närmare 120% om året i sju år, och idag passerat halvmiljarden i omsättning.

Det är m.a.o. inte mer forskning och utveckling som kommer att bygga framtida svenska exportsuccéer, konkluderar Ahrens. För det krävs en helt annan gödsel.

Vilken denna gödsel kan tänkas vara lät jag fyra kloka personer, som jag anser på olika sätt representerar innovation, att fritt tänka till om. Deras insikter och åsikter sammanfattade jag i ett blogginlägg, som jag dagen till ära väljer att reprisera.

Mitt syfte är att än en gång lyfta den viktiga frågan om samma affärsfilosofi och företag som en gång byggde industri-Sverige också kommer att bygga Sverige 2.0.

Mats Rönne:

Jag tror att det finns två grundläggande problem bakom Iva:s analys. Det första är att innovation är synonymt med teknisk utveckling. Visst är det så att det i t.ex. telekombranschen krävs vissa FoU-insatser för att ta fram nya tekniska lösningar och platformar, men i de flesta branscher (inkl. telekom) kan – och bör – innovation ske inom alla fyra Kotler-P:na. H&M, IKEA och även Electrolux är ju exempel på storföretag som vuxit främst genom innovationer i förpackning, distribution och logistik, snarare än banbrytande teknik.

Det andra problemet är att innovationer – oavsett inom vilket område – endast har ett marknadsvärde när kunderna känner till dem. Vilket i realiteten innebär att det är kunderna, inte innovatörerna, som definierar vad som är en (bra) innovation. Jag har själv varit med om många exempel där företagets produktchefer och utvecklingspersonal menat att “det där kan vi ju inte prata om i år, det var ju en nyhet förra året”. Men då glömmer de att om nyheten inte lanserats av företag i nivå med Apple och Nike, eller här på hemmaplan i nivå med Volvo och ICA, så är det troligtvis få konsumenter som har tagit notis om innovationen när den lanserades. För 80%-90% av marknaden är innovationen alltså fortfarande okänd.

Fler företag borde m.a.o. överväga att lägga lite mer av resurserna på att ta innovationerna till marknaden, än på att hela tiden jaga nya innovationer.

Hampus Jakobsson:

I Sverige råder synen: Om det inte är tekniskt, är det inte fint.

Men teknisk forskning ger inte alltid ekonomisk utveckling, och det är definitivt inte tekniken som gör att bolag lyckas. Sverige är väldigt tekniskt begåvat, men vi är sämre på att sälja, marknadsföra, presentera, och – mest av allt – på att lösa tekniskt mindre komplicerade problem som skulle erbjuda mycket nytta för kunderna.

Thomas räknar upp åtta svenska bolag som växer så det knakar och som omsätter mer än en miljard kronor. Men ibland kan det vara nyttigt att titta på verkliga visioner för att öppna ögonen. Två amerikanska bjässar, eBay och Amazon, grundades nyligen (1995 respektive 1994) av ingenjörer som förstod att kundnytta är större än tekniska lösningar. År 2008 omsatte de över 8 respektive 19 miljarder dollar. Båda erbjuder samma eftertraktade nytta: Låta människor köpa och sälja saker enkelt.

Och det finns ledstjärnor för entreprenörer som precis startat eller skall starta bolag. Titta på Mint.com. Det grundandes 2006 och köptes nyligen av Intuit för 170 miljoner dollar. De hade 30 anställda. Ingen hord av patent. Bara nöjda och betalande kunder, vars liv hade blivit enklare genom att Mint integrerade alla banktjänster på en webbsida, och hjälpte användaren att få bättre översikt. Altså ytterligare ett exempel på en visionär som förstod att kundnytta inte betyder tekniskt komplicerat. Det finns så många dåligt lösta problem idag, att det bara är att välja och vraka.

Sverige behöver m.a.o. inte bli bättre på att forska. Vi behöver bli bättre på att lösa problem som kunder värderar. Och bli bättre på att inte tycka att teknisk verkshöjd är det finaste som finns.

En sann innovation är när kunders problem är lösta. All annan forskning är att elda för kråkorna.

Andreas Wiberg:

Online finns en snabbt växande entreprenöriell disciplin, s.k. mashups. Idén bygger på att några smartskallar identifierar en brist eller en potential. Den baseras alltid på ett, eller flera, kombinerade och innehållsrika befintliga webbtjänster, men tillför någon ny kvalitet: urval, filtrering, pris, nya dimensioner eller infallsvinklar. Och ofta excellerar man sedan i presentation av betet, d.v.s. marknadsföring och sälj.

I någon utsträckning kan man påstå att samma princip också förekommer offline; flera av de företag som listas i Thomas Ahrens inlägg har gjort en variant på mashups. Men online finns även en systerföreteelse som du inte ser i samma utsträckning offline, s.k. ekosystem.

Ekosystem uppstår tack vare infrastrukturella initiativ som tas av många nättjänster. De skapar helt enkelt möjligheten för andra företag att anropa deras mjukvaruplattform och data, och därigenom bygga angränsande eller kompletterande funktionalitet med en egen affärsmodell. Faktum är, att många mycket framgångsrika webbtjänster startats genom dessa medvetna strategier.

I det s.k. ekosystemet runt världens mest framgångsrika e-handelskoncept, eBay Inc, har flera snabbväxande och framgångsrika företag fått en näringsriktig start. Till exempel hemmafrun som insåg att alla säljare på eBay led brist på bubbelplast för sina försändelser, och byggde en återförsäljare (www.shippingsupply.com) på just eBay. Ett annat exempel är entreprenörerna som systematiskt började köpa upp överlager från klädmärken i hela USA, för att snabbt bli en så stor eBaysäljare att de startade en egen marknadsplats. För att inte tala om alla de mjukvaruföretag som byggt avancerade system för hantering av eBayförsäljning, baserade på eBays APIer, med funktionalitet som eBay inte själva erbjöd. Listan kan göras lång.

Var dessa företagare innovatörer? Javisst, men inte på tekniska innovationer med ansenlig verkshöjd, utan på att framgångsrikt identifiera affärsmöjligheter baserat på andra företags redan framgångsrika verksamheter. Ekosystemtanken hos eBay var dock en nödvändig förutsättning. Men tänker svenska företag i ekosystem?

Det finns förvisso liknande förhållanden även offline. Men de är generellt en sorts ofrivilliga ekosystem – ett kluster av mindre företag runt de stora industriföretagen: Bilindustrins underleverantörer, redovisningskonsulter och andra tjänsteleverantörer som livnär sig i de stora företagens fotspår. En stor arbetsgivare på en ort skapar förutsättningar för flera små. Det är känt sedan länge.

Men det måste gå att göra mer för att skapa både fler och mer sunda ekosystem i näringslivet.

Tradition hindrar oss. Rädslan för konkurrens dämpar lusten att vara transparent med affärsmodeller och uppmuntrande till initiativ i de egna affärernas närhet. En viss okunskap om att detta faktiskt gynnar alla parter finns också. Man kan dessutom med fog hävda att delar av immaterialrätten kan skapa trösklar för nya affärer i gamla affärers kölvatten.

Men viktigast är att vi bygger nya företag med detta i åtanke. Kan fler dela på din marknad? Bjud in dem! Kan andra göra delar av det du gör på ett bättre sätt? Uppmuntra dem! Kan din framgång spilla över på fler? Var generös! Det kommer svenskt företagande må ohyggligt bra av, och det kommer därmed oss alla till gagn.

Det finns en devis som jag tog till mig första gången jag hörde den, och som på något sätt fångar andan i ekosystemtanken: ”Leave something for the next guy!”

Martin Källström:

Gör det lättare för små företag att nå tillväxt!

Det nya innovationsklimatet består av företag som växer snabbt med små medel därför att de måste jobba med vad som står dem till buds. Tillväxtmotorn har alltid varit de små, riskvilliga företagen som varken har möjlighet att utföra grundforskning eller licensiera färdiga system. Vi bygger våra system från komponenter och kunskap som finns tillhands, och skapar våra produkter utifrån ett finmaskigt nät av egenutvecklat, licensierat och fritt tillgängligt.

Tillväxt maximeras genom att se produktutveckling och kundutveckling som parallella processer med lika hög prioritet. Innovation inom affärsmodeller är en lika starkt bidragande faktor som den tekniska innovationen. Det är framförallt små företag som har möjlighet att utgöra grunden i ett ekosystem där ett aggressivt naturligt urval belönar risktagande istället för stagnation.

Metoder för att öka både kortsiktig och långsiktig tillväxt finns tillgängliga, men måste sättas i verket:

  1. Gör arbetsmarknaden mer lättrörlig. Ge arbetstagare genom ett mycket starkare skyddsnät tryggheten att söka sig till mindre företag. Ge samtidigt arbetsgivare tryggheten att anställa i tidiga faser genom att stryka turordningsregeln ur LAS för företag med mindre än 50 anställda.
  2. Öka satsningarna på tvärvetenskapliga affärsutbildningar både på högskole- och doktorandnivå, så att svenska akademiker inom alla grenar får kunskap om hur man bygger företag.
  3. Ge utökat stöd till utvecklingsinsatser som inte bara rör forskning, utan också utveckling av marknader och affärsmodeller så att resultaten av den svenska forskningen snabbare når marknaden och kan bidra till tillväxt.

Kort sagt: Applicera en helhetssyn på vad det innebär att bygga tillväxtföretag!

Avslutningsvis vill jag gratulera till valet av årets nobelpristagare i fysik. Utan deras insatser för kommunikationssamhället, fiberoptiken och CCD-tekniken, hade världen tveklöst sett annorlunda ut. Det är nästan Marconi-klass på upptäckterna.

Dock lyckades Guglielmo Marconi också bygga ett framgångsrikt företag på sin innovation.

_

Thomas Ahrens är vd och grundare för Ahrens Rapid Growth, samt initiativtagare till Tillväxtlistan – en lista över Sveriges uthålliga snabbväxare som publicerats sedan 1993. Thomas gästbloggar här, och har skrivit böckerna ”Rebelledaren”, ”Tidsmonopolet” och ”Makten och närigheten, i evighet?”

Mats Rönne har mångårig erfarenhet från ledande marknadsföringsbefattningar, bl.a. som marknadskommunikationschef på Bonnier, marknadskommunikations- och varumärkeschef på Ericsson samt varumärkeschef på Electrolux. Mats gästbloggar här och du kan följa Mats på Twitter.

Hampus Jakobsson är en av grundarna till TAT – The Astonishing Tribe, och arbetar där som ansvarig för affärsutveckling. Han hjälper även nystartade företag samt regionala initiativ med kunskaper och färdigheter i entreprenörskap och innovation. Du kan följa Hampus på Twitter.

Andreas Wiberg är annonschef och affärsutvecklare på svenska eBay (Tradera.com). Han deltog i uppstarten av Hitta.se, och har sin bakgrund i WM-data samt flera andra små ventures med blandad framgång. Andreas är en månskensentreprenör med en ömsesidig kärleksaffär med nätet, sociala medier och nya kreativa webbtjänster. Du kan följa Andreas på Twitter.

Martin Källström är vd och en av grundarna till Twingly, och en webbentreprenör av rang. Du kan följa Martin på Twitter.

_

Relaterat:

small twitter_logo Följ Micco på Twitter

Hur många dimensioner krävs för en mediestrategi?

Gästinlägg av Mats Rönne

Media_dimensions

Jag har i tidigare inlägg (här och här) tagit upp frågan om hur och vad vi mäter – eller borde mäta – för att utvärdera våra marknadskommunikationsinsatser. En relaterad fråga är också hur vi – och framför allt då medieföretag och mediebyråer – planerar och utvärderar våra olika mediekanaler och -planer.

Jag vet att många har eftersträvat att skapa en gemensam medievaluta. Och jag har mött otaliga mediesäljare som pratar om just sitt mediums kontaktkostnad – och hur mycket bättre räckvidd och lägre kontaktkostnad just den tidningen/TV-kanalen/radiostationen/sajten har. Men då tycker jag man gör en både förenklad och felaktig jämförelse, och använder siffror med låg relevans.

Det finns flera grundproblem med branschens vanligaste mått, dvs räckvidd, frekvens och kontaktkostnad. Till att börja med ger de bara halva sanningen. Det räcker inte med att veta hur många jag når och hur ofta/hur många gånger, jag vill naturligtvis framför allt också veta hur mycket jag påverkar dem – vilket är en funktion inte bara av den kreativa utformningen utan också av aspekter som format (längd/storlek) och sammanhang. Och då talar vi fortfarande om jämförelser inom samma medieslag. Det säger sig självt att en 10-sekunders och en 60-sekunders spot i TV ger olika möjligheter att påverka och beröra mottagaren, men i mätningarna får de samma räckviddssiffra. På samma sätt är det med ett uppslag i DN jämfört med en kvartssida.

Ett enkelt sätt att lösa detta, även om det är en rudimentär anpassning med klara begränsningar, är att normera siffrorna utifrån ett standardformat för respektive media. Om t ex 30 sekunder är standardformatet för en TV-spot borde räckviddssiffran för en 10-sekunders spot delas med 3 (alltså 10 sekunder delat med 30 sekunder), o s v. Detta är dock en mycket mekanisk analys.

En svårare, men kanske viktigare, fråga är värdet av den omgivande miljön. Annonssäljarna på Expressen och Aftonbladet hävdar gärna att annonser fungerar oberoende av den redaktionella miljön, och jag är nog benägen att delvis hålla med. Men främst p g a att det kanske är viktigare att se på intresseområdet än på graden av journalistisk formuleringskonst.

Således, hur påverkar t ex ”slötittandet” på morgon-TV (som ofta fungerar som bildsatt radio i bakgrunden vid frukostbordet) jämfört med engagemanget i bl a Idol eller en VM-kvalmatch i fotboll effekten av reklamen? (Och då är det inte nödvändigtvis det höga engagemanget i fotbollen som skapar den bästa förutsättningen för hög reklameffekt. Tvärtom visar studier att ”passivt tittande” kan vara en bättre grogrund för emotionella reklambudskap än aktivt och engagerat tittande, eftersom det då finns risk för att vi blir för analytiska och börjar utvärdera rimligheten i vissa reklambudskap.) Eller vad blir det för skillnad mellan att Electrolux gör reklam för sina produkter i anslutning till Äntligen Hemma eller Nytt Läge, med en målgrupp som troligtvis har ett högt intresse för heminredning och att bygga om sitt kök, jämfört med att de syns vid TV4-sporten, vars publik sannolikt har ett högt engagemang i något helt annat?

Och sist men inte minst återstår jämförelsen mellan olika medieslag. Men i mina ögon är det inte så enkelt som att jämföra värdet av en TV-tittare med en tidningsläsare. Värdet av de två kanalerna varierar, inte bara mellan olika format och redaktionella sammanhang utan också mellan syftet och innehållet i olika kampanjer och kampanjenheter. Vad är fokus för kampanjbudskapet – är det att skapa intresse för en ny produkt/lösning, eller är det att förmå de som redan är intresserade av att t ex skaffa sig en ny tvättmaskin att välja en särskild modell? Två olika kampanjer med olika fokus, olika utmaningar och olika krav på emotionella varumärkesbudskap, respektive ”reason-to-believe”-argumentation.

Det är den här typen av frågeställningar och diskussion jag saknar hos många mediesäljare och även en hel del kommunikationskonsulter. Som annonsör är det naturligtvis intressant att veta hur många jag når, men det är betydligt viktigare att förstå hur mycket jag påverkar dem. Och hellre nå ett mindre antal men med verklig effekt än att nå många utan att det gör någon skillnad.

Nu är detta naturligtvis inget som är enkelt att skapa verktyg och tabeller för. Men det ligger ett stort ansvar på både annonsörer och konsulter att våga tänka, ifrågasätta och testa olika modeller.

Mediekartan har inte bara två dimensioner (räckvidd och frekvens), utan minst en till (påverkansgrad). Visserligen gör detta att kartan är svårare att rita i powerpoint-presentationer och excel-ark, men håll med om att den samtidigt skulle bli både mer innehållsrik och spännande!

Mats Rönne har under drygt 25 år arbetat med internationell marknadsföring i olika roller. Han har varit projektledare och chef på reklambyrå, mediechef på mediabyrå samt arbetat i olika ledande marknadsföringsbefattningar, bl.a. som Marketing Communications Manager på Bonnier, Director Branding and Marketing Communications på Ericsson och på Electrolux som VP Brand Management och European Media Director.

_

Relaterade inlägg:

small twitter_logo Följ mig på Twitter

Mäter och redovisar vi reklamens effekter på ett effektivt sätt?

Gästinlägg av Mats Rönne

I dagarna har det kommit en ny rapport som visar att börsbolagen är dåliga på att mäta effekterna av sina reklaminvesteringar. Visserligen är ”börsbolag” ett ganska dåligt urvalskriterium, eftersom många av de största annonsörerna inte är listade på stockholmsbörsen. Men jag tror samtidigt att det finns omständigheter som t.o.m. förvärrar resultatet.

Effekt eller effektivitet?
Det finns väl ingen marknadsavdelning idag som inte har frågan om resultat och ”Return on Marketing Investment” på sin dagordning. Men risken är stor att man i sin iver att visa sig viktig i företaget lägger mycket tid och resurser på att mäta och redovisa vad man åstadkommit, men kanske inte alltid redovisar rätt saker. Min känsla är nämligen att mycket av de interna rapporterna handlar om aspekter som OBS-värden och reklamerinran, eller antal besök på sajten och vilken CTR (click-through rate) och CPC (cost per click) man har. Och visst är alla dessa saker viktiga att mäta, men de mäter inte reklamens effekter utan (i bästa fall) reklamens effektivitet.

Effekter handlar om att påverka mitt företags affärer och lönsamhet (”att göra rätt saker”), medan effektivitet handlar om att använda de resurser som finns på ett bra sätt (”att göra saker rätt”). Att dessutom OBS-värden och reklamerinran är ganska meningslösa mått på hur bra reklamen fungerar är värt en separat diskussion – och kanske något för ett framtida gästinlägg.

vw_the_beetles
The Beetles: Effekt eller effektivitet?

Nej, ska vi prata om reklamens effekt så måste vi titta på vad syftet med att göra reklam egentligen är. Många säger naturligtvis att syftet med att göra reklam är att sälja mer. Jag vill hävda att detta är fel målsättning. Syftet med att göra reklam måste vara att sälja lönsammare. Om ett företag vill sälja mer är det oftast enklast och effektivast att fokusera på promotions och säljaktiviteter som kan ge snabb och kortsiktig säljökning, men som samtidigt kan vara förödande för den långsiktiga lönsamheten. Målet bör i stället vara att fokusera på att sälja med god marginal och låg priskänslighet. Boken ”Marketing in the Era of Accountability”, av Les Binet och Peter Field, innehåller en sammanställning av alla de närmare 1 000 bidrag som tävlat i Advertising Effectiveness Award, och lyfter fram vad det är som gör att vissa bidrag är mer framgångsrika än andra. (Betänk att alla analyserade bidrag är sådana som de ansvariga tyckte var värda att skicka in till tävlingen, så redan detta gör att de med all sannolikhet är bättre än ”genomsnittskampanjen”.) Två av slutsatserna är att:

  1. Ju ”hårdare” ekonomiska mål – dvs. hellre vinstmarginal än marknadsandel eller försäljningsökning – desto bättre effekt.
  2. Ju fler mål – ekonomiska såväl som kommunikativa – som mäts och följs upp, desto bättre effekt.

Men samtidigt var det bara 4 % av alla analyserade kampanjer som hade just vinstmarginal som ett viktigt mål. Frågan är då varför vi så sällan mäter det som är mest värdefullt att mäta, och lägger så mycket tid och energi på att mäta sånt som knappt ens är relevant.

Jag tror att det finns två huvudsakliga skäl.

  • Vi mäter det som är lätt att mäta, hellre än det som är rätt att mäta. Det är en sak att titta på bruttomarginalen och hur den förändras kvartal för kvartal, men en helt annan att bevisa att det var reklamen som påverkade detta. Det finns naturligtvis massor med olika variabler som kan påverka lönsamheten, så utmaningen handlar om att isolera variablerna och skapa kontrollgrupper. Samtidigt behöver man inte analysera varenda kampanjenhet i detalj; kanske finns det möjlighet att jämföra t.ex. säljutfall och marginal i regioner med högre reklaminvesteringar mot de där investeringarna var på en lägre nivå. Men ofta kräver detta en hel del analyser och tankearbete, och kanske också tillgång till data i många olika system. Då är det mycket enklare att titta på de OSB-värden och reklamerinransmätningar som vartenda undersökningsföretag har i sin portfölj, och där det finns referensvärden och normer som gör att man internt kan visa att reklamen (förhoppningsvis) står sig bra jämfört med andra kampanjer.
  • Om vi mäter mycket ger det åtminstone sken av att vi är duktiga på att redovisa resultat och effekter, eftersom det ger möjlighet att visa i siffror och diagram hur reklamen står sig gentemot konkurrenter och branschnormer. Och eftersom chansen är stor att övriga i ledningsgruppen inte är särskilt insatta i reklameffekter och inte ifrågasätter redovisningen kan vi leva kvar i den villfarelsen, trots att det i praktiken blir en fråga om att visa på effektivitet snarare än på effekter för företaget.

rosser-reevesRosser Reeves-effekten
Ett av de vanligaste felen i alla effektredovisningar är att man missar kausalitetssambandet, d.v.s. vad som orsakar vad. Ett klassikt sätt att visa på reklamens effekter är att jämföra attityder och preferens hos de som säger sig ha sett reklamen med de som inte gjort det. Ofta ligger varumärket väsentligt bättre till i attityd- och preferensvärden hos de som sett reklamen, och både reklambyrå och marknadschef visar stolt dessa siffror som bevis på hur bra kampanjen är. Men då har de glömt Rosser Reeves och effekten som bär hans namn. I korthet innebär den att om jag gillar ett varumärke är jag mer benägen att uppmärksamma reklam för just det varumärket.

Således finns det ett starkt samband mellan reklamerinran och varumärkespreferens, men det är varumärkespreferensen som orsakar reklamerinran och inte tvärtom. Lösningen här är naturligtvis att visa på skillnaden i attityd/preferens före och efter man exponerats för reklamen, snarare än skillnaden mellan de som säger sig ha sett den och de som inte har gjort det.

Mats Rönne har under drygt 25 år arbetat med internationell marknadsföring i olika roller. Han har varit projektledare och chef på reklambyrå, mediechef på mediabyrå samt arbetat i olika ledande marknadsföringsbefattningar, bl.a. som Marketing Communications Manager på Bonnier, Director Branding and Marketing Communications på Ericsson och på Electrolux som VP Brand Management och European Media Director.

_

Relaterat inlägg: Svenska företag har ingen aning om vad deras varumärken är värda

”B2b” borde betyda brand-to-business, inte business-to-business.

Gästinlägg av Mats Rönne

De flesta artiklar och böcker som skrivs om varumärken handlar om konsumentprodukter och -tjänster. Och visst är varumärken viktiga i konsumentmarknadsföring, men jag hävdar att de i många fall är betydligt viktigare i business-to-business-sammanhang.

Parallellt innebär detta också att konsumenten i större utsträckning är den rationella beslutfattaren och att det i stället är den ansvarige b2b-kunden som i högre grad styrs av känslor och subjektiva attityder.

Hur kan jag hävda detta?

Låt oss jämföra två typexempel: att köpa ny tandkräm och att köpa ett nytt IT-system.
tandkram
I det första fallet har konsumenten säkert 30 olika tandkrämssorter och produktvarianter att välja mellan i en normalstor ICA-butik. Men han (eller hon) har bra och lättillgänglig information. Alla produkter finns framför näsan. Det finns tydliga jämförpriser, förpackningarna är innehållsdeklarerade och visar vilka specialegenskaper respektive sort erbjuder. Och skulle konsumenten köpa en tandkräm som inte lever upp till förväntningarna är det i värsta fall några tior som är bortkastade. Visst gör varumärket att vissa produkter kan kosta betydligt mer och ändå upplevas som prisvärda, men all forskning visar att frågan om vilket varumärke man ska välja inte är något som vi ägnar mer än några sekunders uppmärksamhet åt, om ens det. (T.ex. ”the Hidden Power of Advertising” från 2001.)

Men när det gäller IT-systemet är frågan en annan. Dokumentationen från de olika systemleverantörerna kan säkert fylla en hel bokhylla. Förutom information om alla produkter (såväl hårdvara som mjukvara) handlar det om systemintegration, utbildning, underhåll, finansiering, garantier och kanske även ett antal referensprojekt. Det är så mycket och så komplex information att även om det finns en projektgrupp som ska utvärdera allt så finns det troligen ingen som har översikt och kan bedöma alla olika variabler. Det är troligen en investering på ett antal, kanske tiotals miljoner. Dessutom handlar det om ett IT-system och en leverantörsrelation som ska hålla i kanske både 5 och 10 år. Så i det här fallet hävdar jag att man faktiskt inte köper ett IT-system, eller ens en leverantörsrelation. Vad kunden de facto köper är förtroendet att den tilltänkta leverantören kommer att leverera det de säger att de ska leverera och på det sätt kunden förväntar sig. Och det är förtroendefrågan som man kommer att debattera inom projektgruppen innan man fattar sitt beslut – även om man kanske uttrycker det i termer som referenser och frågor om garantier och finansiering. Det vill säga att man använder det som synes vara rationella argument för att motivera och försvara sina personaliga preferenser för vem man har störst förtroende för och föredrar.

”Förtroende för leverantören” är känslomässigt betingat. ”Gillar jag dem?” och ”Kan jag lita på dem?” är exempel på frågor som finns i kundens undermedvetna. Det krävs inga större insikter för att inse att detta är precis det som ”att skapa starka varumärken” innebär, och att därför varumärkets betydelse inom b2b ofta är större än inom b2c.

Däremot kan verktygen för hur man skapar starka varumärken variera en del. Men det är sällan som det skrivs om det här perspektivet i marknadsföringslitteraturen, trots att det borde vara en intressantare frågeställning – inte minst på grund av komplexiteten i beslutsprocessen, både på kundsidan och vad det är som kunden egentligen köper.

Mats Rönne har under drygt 25 år arbetat med internationell marknadsföring i olika roller. Han har varit projektledare och chef på reklambyrå, mediechef på mediabyrå samt arbetat i olika ledande marknadsföringsbefattningar, bl.a. som Marketing Communications Manager på Bonnier, Director Branding and Marketing Communications på Ericsson och på Electrolux som VP Brand Management och European Media Director.