The Brand-Man

Microsofts nya utmanare till

Microsofts nya utmanare till Google heter Bing. Enligt bolagets koncernchef Steve Ballmer är namnet perfekt eftersom ”det fungerar globalt” och ”har potentialen att bli ett verb”. Det Ballmer alltså hoppas på är att människor i framtiden skall binga vem som skrev Proud Mary eller vilken president som efterträdde Abraham Lincoln.

För inte särskilt länge sedan var det tabu att ens tänka tanken på varumärken som verb. De skulle behandlas som adjektiv. Punkt slut. Varumärkesexperter och -jurister var (och är i de flesta fall fortfarande) nämligen rädda för s.k. varumärkesdegeneration – alltså att varumärket skall förlora sitt individuella värde och juridiska skydd.

Det har nämligen hänt förr.

Det första varumärket som förlorade sitt juridiska skydd var linoleum – det förklarades som generisk term redan år 1878. Andra exempel är heroin (ursprungligen ett varumärke ägt av Bayer & Co), trampoline, dynamit, nylon och freon.

Det är dock ytterst få varumärken som kan sållas till denna skara. De flesta företag har hittills fått behålla sitt juridiska varumärkesskydd, även om namnet används som generisk benämning för en kategori eller företeelse. Vaseline, Jacuzzi och Jeep är några exempel på sådana varumärken.

Men även de är få till antalet. På Wikipedias lista över varumären som används som generiska begrepp finns färre än 100 namn. Den är i och för sig långt ifrån komplett, där saknas bl.a. Procordia Foods Bostongurka och Arlas Keso, men även en fullständig sammanställning skulle nog inte representera mer än en mikroskopisk andel av alla de varumärken som någonsin lanserats.

Med det i åtanke, hur stort är egentligen degenereringsproblemet?

Det svåra med varumärkesarbete är trots allt att skapa kännedom och preferens. Alltså att skapa en attraktiv, särskiljande och långsiktig position i många människors medvetande, i syfte att göra varumärket mer lönsamt för dess ägare.

Så varför i hela fridens namn skall vi i förväg oroa oss för att varumärket skall bli för känt?

Resonemanget bakom degenereringsrädslan låter ungefär så här: Hela idén med varumärkesarbetet är att skapa starka och särskiljande associationer till en vara, tjänst eller idé från en specifik avsändare. Genom att ha kontroll över hur varumärket används, kan dess ägare minimera risken att det blir synonymt med alla liknande produkter inom samma kategori. För skulle det ske, upphör också varumärkets differentierande effekt – och därmed dess värde.

Det låter logiskt. Men är det vettigt?

Hastigheten och räckvidden som Internet idag erbjuder för nya varumärken att bli kända och skapa preferens, har fått mig ifrågasätta riskerna med verbifiering av varumärken. Och jag får medhåll från bl.a. Rebecca Tushnet, expert på varumärkesrätt på Georgetown University. Hon konstaterar nämligen att:

Risken för att bli generisk är mycket liten, medan fördelarna med att vara top of mind är mycket stora.

Alltså: Om människor har lättare att ta till sig ditt varumärke genom att använda det som ett verb, låt dem göra det. Erövra marknadsandelar medan du kan, och lös det högst eventuella degenereringsproblemet den dag det uppstår.

Ta Twitter som ett exempel. På mycket kort tid har företaget lyckats bli dominant inom kategorin mikrobloggande. Och nyligen ansökte Twitter varumärkesskydd för begreppet ”tweet”, eftersom termen i allt högre utsträckning används som verb för handlingen att skapa ett mikroblogginlägg – oavsett om det görs på Twitter eller inte.

Samtidigt skrev Biz Stone, en av Twitters grundare, i ett blogginlägg den 1 juli att företaget inte kommer att jaga andra företag som använder verbet ”tweet” i anknytning till Twitter. (Men han tillade också en varning: Om andra aktörer agerar på ett vilseledande sätt, kommer Twitter att agera för att skydda användarna och sitt varumärke.)

Twitter verkar m.a.o. inte allt för bekymrat över risken att tweet blir ett för populärt verb. Det verkar snarare som om Twitter istället kommer att fokusera på vem som skall ha rätten att använda orden Twitter och Tweet. Och därigenom kanske hitta intäktskällor på många fler ställen än enbart på den egna hemsidan (som du f.ö. inte ens behöver besöka för att kunna tweeta).

Men den mest framgångsrika verbifieringen av ett varumärke på Internet är sannolikt Google. Idag är det mer regel än undantag att människor använder verbet googla som beskrivning för att använda en sökmotortjänst.

Teoretiskt står alltså Google inför risken att förlora sitt juridiska varumärkesskydd p.g.a. varumärkesdegeneration. Och skulle det hända (vilket jag i och för sig håller som högst osannolikt), skulle Ballmer & Co kunna marknadsföra sin nya sökmotortjänst genom att t.ex. säga: ”Använd Bing om du vill googla mer träffsäkert”.

Genom att äga verbet härskar Google alltså över hela kategorin. För så länge vi googlar istället för bingar, håller vi omedvetet Google som nummer ett bland sökmotortjänster.

Trots det är Google självt kluvet i frågan. I deras egen varumärkesinstruktion står samma regler som i snart sagt alla andra företags varumärkesmanualer, nämligen att ”varumärket endast får används som ett adjektiv, aldrig som ett substantiv eller verb, och aldrig i plural eller possessiv form”.

Men kanske är den här traditionella hållningen allt för pragmatisk? Kanske är rädslan för degeneration kraftigt överdriven, inte minst med hänsyn till hur sällan ett varumärke får sådan spridning att risken ens behöver beaktas?

Det finns nämligen en inbyggd motsättning i resonemanget. Å ena sidan vill ett företag nå en ledande ställning inom sin kategori, å andra sidan får denna dominans inte bli så stor att företagets varumärke blir synonymt med kategorin.

Men tänk om resonemanget är fel? Tänk om det är möjligt att uppnå både och – d.v.s. att äga både marknadsandelarna och begreppet?

I så fall har Ballmer rätt: Verbifiering är något att eftersträva, inte motverka.

_

Uppslag och underlag till det här inlägget kommer delvis från Noam Cohens artikel i The New York Times, The Power of the Brand as Verb. Tack till Staffan Ehde för tipset.

Micco om marknadsföring och varumärken

Medianåldern i världen är 28,4 år. Hälften av jordens befolkning är m.a.o. födda på 1980-talet eller senare. En enorm generation för vilka PC:s, mobiltelefoner och Internet är något självklart, och som vuxit upp med föreställningen att det mesta på Internet är gratis. Musik är gratis. Film är gratis. Programvara är gratis. Uppslagsverk är gratis. Nyheter är gratis. Ja, du förstår poängen.

I takt med att den här generationen blir allt mer inflytelserik kommer också kraven på värde att öka. Om något inte är gratis – varför?

Alltså måste allt fler företag hitta sätt att spela ut sitt ”gratis-kort”.

När Barack Obama svor presidenteden bjöd Krispy Kreme på gratis kaffe. Diesel bjöd på gratisdush, handduk, schampo och rena underkläder på den holländska musikfestivalen Pinkpop. Och The Guardian har öppnat upp sitt arkiv så att alla kan komma åt tidningens över en miljon artiklar – gratis.

Sharing is caring, heter det på engelska. Den som delar med sig bryr sig om. Den som bryr sig om blir mer omtyckt. Och den som blir omtyckt säljer mer.

Svårare än så är det inte. Arbeta med gratis, inte mot gratis.

Något f.ö. jag själv, genom att gratis dela med mig av mina åsikter och insikter i den här bloggen, också tillämpar.

_

Relaterade inlägg: Delning blir en mångmiljardindustri | Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort
Tips på saker som är gratis finns bl.a. på: alltgratis.com, gratissaker.nu och gratiskungen.se.

Gästinlägg av Olle Wästberg Många reagerar på att Sverige ska ses som ett varumärke. Nyligen kom en vän fram till mig och sa: “Det där du snackar om med Sverige...

Gästinlägg av Olle Wästberg

Många reagerar på att Sverige ska ses som ett varumärke. Nyligen kom en vän fram till mig och sa: “Det där du snackar om med Sverige som varumärke… Jag kan kanske, i en speciell situation, tänka mig att riskera livet för mitt fosterland. Men inte för ett varumärke”.

Sant. Men ett land är inte bara en historia, ett territorium. Det är också ett varumärke.

Varje dag tas miljontals kommersiella beslut som inbegriper styrkan i det svenska varumärket:

• Kan det där svenska företaget leverera?
• Håller de kontrakt?
• Måste vi muta?
• Talar de engelska?
• Är kvaliteten OK?

Men många av dessa frågor behöver aldrig ställas. Det svenska varumärkets styrka besvarar dem; de finns inbäddade. Och därmed kan tid och säljargument ägnas åt annat.

Också på det politiska området har Sverige ett rykte – ett varumärke – som blir en bas för landets sätt att argumentera. Det ger oss större kraft och möjlighet till framgång.

Sverige behöver vara välkänt och ha ett bra rykte. Vi vet alla, som individer, att även om vi kan vara nyfikna på det okända, så omfattar vi inte en obekant människa, en ny produkt eller företeelse med förtroende förrän vi har fått kunskap. Vi har sällan förtroende för det okända.

Och visst är Sverige mer välkänt än vi förtjänar, med ett litet språk och en liten befolkning. Men det är tydligt hur avståndet minskar kunskaperna. I de växande ekonomierna i Asien är vi tämligen okända.

Sverige tillhör inte de länder som lägger ner särskilt mycket krut på att bli uppmärksammade utomlands. Rader av stater gör nu storsatsningar på att öka kännedom, relationer och förbättra attityder. Motiven är att den ekonomiska konkurrensen hårdnar, att mediekonkurrensen gör det allt svårare att komma fram och att Europas länder har insett kontinentens demografiska svaghet och nu konkurrerar om talangfylld arbetskraft.

Den ekonomiska krisen har inte gjort vare sig satsningarna eller behoven mindre, tvärt om. Det är nu grunden läggs för vilka nationer som ska kunna komma fram när ekonomin vänder.

Att försöka nå ut med ett budskap om Sverige till jordens drygt sex miljarder människor är naturligtvis en omöjlig uppgift. Det handlar om fokus och koncentration för att få någon sorts genomslag.

För Svenska institutet (SI) innebär det att vi prioriterar en relativt ung, relativt välutbildad, progressiv och öppen målgrupp. Helt enkelt människor som är mottagliga för svenska budskap. Vi har dessutom valt ut fyra områden som vi fokuserar på:

1. Det hållbara samhället.
2. Ny kreativitet – populärkultur och banbrytande upplevelseindustri.
3. Öppenhet – jämställdhet, yttrandefrihet och tolerans.
4. Gränslös utveckling – teknologi, kultur och vetenskap.

SI har genomfört en geografisk prioritering. I 12 världsstäder gör vi extra satsningar, ser till att vi har hög närvaro från Sverige: Berlin, London, Los Angeles, Moskva, Mumbai, New York, Paris (där SI har en avdelning, L’Institute Suedois à Paris), Peking, São Paulo, Shanghai, Tokyo och Washington DC.

Dessutom handlar det om medier. Ska man nå en global målgrupp finns egentligen bara globala medier. Sveriges officiella webbsajt, sweden.se, kommer i höst också på kinesiska. Vi finns på Flickr, Facebook, YouTube, Second Life och andra ställen.

Sverige måste ”be omnipresent”.

Olle Wästberg har arbetat som generaldirektör för Svenska institutet, varit riksdagsledamot, statssekreterare, chefredaktör för Expressen, styrelseordförande i Sveriges Radio samt svensk generalkonsul i New York.

Gästinlägg av Mats Rönne De flesta artiklar och böcker som skrivs om varumärken handlar om konsumentprodukter och -tjänster. Och visst är varumärken viktiga i konsumentmarknadsföring, men jag hävdar att de...

Gästinlägg av Mats Rönne

De flesta artiklar och böcker som skrivs om varumärken handlar om konsumentprodukter och -tjänster. Och visst är varumärken viktiga i konsumentmarknadsföring, men jag hävdar att de i många fall är betydligt viktigare i business-to-business-sammanhang.

Parallellt innebär detta också att konsumenten i större utsträckning är den rationella beslutfattaren och att det i stället är den ansvarige b2b-kunden som i högre grad styrs av känslor och subjektiva attityder.

Hur kan jag hävda detta?

Låt oss jämföra två typexempel: att köpa ny tandkräm och att köpa ett nytt IT-system.

I det första fallet har konsumenten säkert 30 olika tandkrämssorter och produktvarianter att välja mellan i en normalstor ICA-butik. Men han (eller hon) har bra och lättillgänglig information. Alla produkter finns framför näsan. Det finns tydliga jämförpriser, förpackningarna är innehållsdeklarerade och visar vilka specialegenskaper respektive sort erbjuder. Och skulle konsumenten köpa en tandkräm som inte lever upp till förväntningarna är det i värsta fall några tior som är bortkastade. Visst gör varumärket att vissa produkter kan kosta betydligt mer och ändå upplevas som prisvärda, men all forskning visar att frågan om vilket varumärke man ska välja inte är något som vi ägnar mer än några sekunders uppmärksamhet åt, om ens det. (T.ex. ”the Hidden Power of Advertising” från 2001.)

Men när det gäller IT-systemet är frågan en annan. Dokumentationen från de olika systemleverantörerna kan säkert fylla en hel bokhylla. Förutom information om alla produkter (såväl hårdvara som mjukvara) handlar det om systemintegration, utbildning, underhåll, finansiering, garantier och kanske även ett antal referensprojekt. Det är så mycket och så komplex information att även om det finns en projektgrupp som ska utvärdera allt så finns det troligen ingen som har översikt och kan bedöma alla olika variabler. Det är troligen en investering på ett antal, kanske tiotals miljoner. Dessutom handlar det om ett IT-system och en leverantörsrelation som ska hålla i kanske både 5 och 10 år. Så i det här fallet hävdar jag att man faktiskt inte köper ett IT-system, eller ens en leverantörsrelation. Vad kunden de facto köper är förtroendet att den tilltänkta leverantören kommer att leverera det de säger att de ska leverera och på det sätt kunden förväntar sig. Och det är förtroendefrågan som man kommer att debattera inom projektgruppen innan man fattar sitt beslut – även om man kanske uttrycker det i termer som referenser och frågor om garantier och finansiering. Det vill säga att man använder det som synes vara rationella argument för att motivera och försvara sina personaliga preferenser för vem man har störst förtroende för och föredrar.

”Förtroende för leverantören” är känslomässigt betingat. ”Gillar jag dem?” och ”Kan jag lita på dem?” är exempel på frågor som finns i kundens undermedvetna. Det krävs inga större insikter för att inse att detta är precis det som ”att skapa starka varumärken” innebär, och att därför varumärkets betydelse inom b2b ofta är större än inom b2c.

Däremot kan verktygen för hur man skapar starka varumärken variera en del. Men det är sällan som det skrivs om det här perspektivet i marknadsföringslitteraturen, trots att det borde vara en intressantare frågeställning – inte minst på grund av komplexiteten i beslutsprocessen, både på kundsidan och vad det är som kunden egentligen köper.

Mats Rönne har under drygt 25 år arbetat med internationell marknadsföring i olika roller. Han har varit projektledare och chef på reklambyrå, mediechef på mediabyrå samt arbetat i olika ledande marknadsföringsbefattningar, bl.a. som Marketing Communications Manager på Bonnier, Director Branding and Marketing Communications på Ericsson och på Electrolux som VP Brand Management och European Media Director.

Micco om marknadsföring och varumärken

Al Ries ställde i senaste numret av AdAge frågan ”What’s Love Got to Do With It?”, och syftade på att ”kärlek” kommit att bli en allt vanligare ingrediens i varumärkesstrategier.

Svaret på hans fråga är förstås: Väldigt mycket.

Som jag skrev i inlägget Lovemarks och business-to-business innebär kärleken till ett varumärke bl.a. att kunderna blir mer lojala, mer överseende med eventuella brister och misstag, samt att de rekommenderar varumärket såväl oftare som mer entusiastiskt.

I sin krönika gör Al också en underbar liknelse mellan att bli förälskad i en annan människa och kärleken till ett varumärke. Jag har tagit mig friheten att översätta den och korta ner den en aning.

Anta att en ung person blir förälskad och gifter sig. Anta sedan att samma person nästkommande år möter någon som ser bättre ut, är rikare och roligare att umgås med. Bingo! Hon byter ut genast ut sin äkta hälft.

Eller inte. Det som är överraskande är inte att ungefär hälften av alla äktenskap spricker. Det överraskande är att ungefär hälften av äktenskapen inte leder till skilsmässa.

Att bli förälskad i en person är en emotion vars konsekvenser kan hålla i åratal. Dessutom brukar inte människor bli förälskade en andra gång utan att först ha slutat älska den första kärleken.

Att bli förälskad i ett varumärke har liknande konsekvenser. Bara för att man råkar upptäcka ett ”bättre” varumärke innebär det inte per automatik att man är beredd att byta. Pepsi kanske smakar bättre än Coke, med de flesta har en gång blivit förälskade i Coke och har inte som avsikt att lämna varumärket.

Människor har i alla tider blivit förälskade i varumärken. Se bara på Volkswagens historia. Det var den första småbilen. Folk blev bokstavligen kära i den. Disney gjorde t.o.m. en film om den: Herbie, the Love Bug.

Och så har vi McDonald’s. Den första hamburgarrestaurangen. ”I’m lovin’ it” funkar för McDonald’s, men skulle sannolikt inte fungera för Burger King. Att det är så, hävdar Al Ries, beror dock inte på att kärlek är en kraftfull marknadsföringsstrategi, utan helt enkelt på vilket varumärke kunderna kände till först.

Här håller jag inte med.

Jag menar att det beror på vilket varumärke kunderna älskade först. Det fanns t.ex. många andra persondatorer före Apple, liksom det fanns många mobiltelefoner före iPhone, men ingen annan lyckades samla en stor skara så hängivna anhängare. Och trots att Ford var den första serietillverkade bilen, är väl knappast Ford ett bilmärke som älskas. Det finns så klart fler exempel. Kevin Roberts, som myntade begreppet lovemarks, presenterar en lång lista på varumärken som älskas (du hittar den här). Långt ifrån alla var först i sin kategori.

Därefter är Al och jag överens igen. För visst är det så att om man är riktigt förälskad i en annan person blockeras intresset för att hitta någon annan att älska. Det samma gäller varumärken. Har man väl blivit förälskad i ett varumärke blockeras intresset för att hitta ett annat varumärke i samma kategori. Man upphör helt enkelt med att jämföra det varumärke man älskar med konkurrerande varumärken.

Därför är det viktigt för marknadsförare att inte missrikta sina budskap. Om du inte är det ledande varumärket kommer det mesta du säger att ignoreras. Kunden tänker helt enkelt: Jag är ju redan förälskad i ett varumärke, och det är inte i ditt. Men ge inte upp. Ungefär hälften av alla äktenskap spricker. Om du visar respekt för den du uppvaktar, om du är lyhörd för kundens önskemål och om du har tålamod, kan det mycket väl bli du som får dejta när det väl blir dags.

Och om du är det ledande varumärket skall du se till att odla kärleken, inte ta den för given. Glöm inte att de som älskar dig gör det för att du är den du är. Få inte för dig att marknadsföringskriget är ett reklamkrig. Det handlar inte om finurliga budskap, det handlar om relationer; att oavbrutet odla kundernas övertygelse om att det är med ditt varumärke de vill dela sin framtid.

Kärlek som ingrediens i varumärkesstrategier handlar nämligen inte om vem som har de bästa annonserna. Det handlar om något betydligt enklare. Och svårare.

Det handlar, enligt mig, om att bli älskad först.

_

Vilka av följande varumärken anser du är älskade?

 Loading ...

(Läs även mitt inlägg på Pyramids B2B-blogg: Lovemarks and B2B branding.)