Att fördela skuld är en form av självfokusering som på intet sätt bidrar till att återställa förlorat förtroende. Just självfokusering är nämligen förtroendets största fiende.

Och apropå att fördela skuld: Är det troligt att en person i den absolut högsta ledningen kan peka finger på någon annan, utan att ha minst tre fingrar som pekar tillbaka?

I ett tidigare inlägg presenterade jag förtroendeekvationen. I den framgår det tydligt att det bästa sättet att förtjäna förtroende är att minska sin självfokusering. Alltså att vare sig tala eller agera på ett sätt som kan upplevas vara enbart för ens egen skull.

Jag bryr mig inte om ifall enskilda individer lyckas återvinna förlorat förtroende. I de flesta fall har de gjort sig förtjänta av misstron, och kan gott få lida dess konsekvenser.

Det stora problemet i AMF Pensions fall är dock, så som jag ser det, att dessa enskilda individers självfokuserade handlingar och uttalanden får negativa konsekvenser för så många andra. Inte minst för företagets anställda och kunder.

Det är nämligen de anställda och kunderna som utgör det verkliga AMF Pension. Och det företaget är förmodligen inte sämre, mer självfokuserat och egoistiskt än de flesta andra företag.

Men ju högre upp i organisationen en person är, desto större relativ inverkan har hon eller han på den bild vi får av företaget. Och den bild vi får just nu är av ett AMF som känns avlägset från den verklighet som de flesta av dess anställda och kunder lever i. Ett företag som är mer intresserat av att hitta en syndabock än av att be kunder och anställda om ursäkt – för att sedan be dem om råd beträffande hur företaget skall bättra sig.

Förtroende förtjänas nämligen bl.a. genom att lyssna på andra, göra saker för andra och genom att inse och erkänna sina egna fel och brister. Förtroende förtjänas, paradoxalt nog, genom att inte försöka förtjäna förtroende.

Och alltså inte genom att fördela skuld.

_

Relaterade inlägg: Förtroendets paradox | Vi får det vi belönar | Myten om de höga lönerna