Varför ägnar vi en stor del av våra liv åt att njuta av konst i alla dess former? Varför använder vi inte den tiden till något som bidrar till vår egen och artens överlevnad istället? Trots allt: Ur ett strikt evolutionärt perspektiv är merparten av all konst totalt oanvändbar.
Eller?
Den äldsta mänskliga bosättningen som vi känner till finns i Pinnacle Point, på Sydafrikas sydspets. I en klippgrotta med utsikt över Indiska Oceanen har antropologer och paleontologer hittat 160.000 år gamla fynd, alltså från tiden kort efter det att homo sapiens uppstått. Utöver fossil efter troliga verktyg och pilspetsar hittades också färgpigment, som forskarna menar högst sannolikt användes för kropps- eller väggmålning.
Om det stämmer, innebär det att människan som art mycket tidigt ägde förmågan att uppfatta och uppskatta en kognitiv symbolvärld – alltså konst.
Frågan är dock: Varför? Borde inte våra förfäder ha haft betydligt viktigare saker för sig än att måla krumelurer på kroppar och väggar?
Enligt filosofen Dennis Dutton, som skrivit boken The Art Instinct, har konsten genom människans historia utgjort en viktig del av det naturliga urvalet. Han menar att förmågan att skapa vackra saker är en intellektuell form av påfågelns fjädrar, och att belöningen för de individer som kan trollbinda genom konstnärliga uttryck är ökad sannolikhet till fortplantning.
Därmed skulle alltså vårt begär efter vackra saker vara en naturlig del av vår evolution – en sidoeffekt av människans överlevnads- och reproduktionsinstinkt.
Enligt Dutton är nämligen begäret efter en kubistisk målning av Picasso inte konstigare än de instinkter som väcks av en Chippendales-föreställning eller ett Playboy-utvik: Alla tre retar en biologisk drift. Han menar att konstens förmåga att berätta historier och skapa mental stimulans erbjuder en riskfri genväg till surrogatupplevelser, vilket i sin tur utgör en förförelseteknik på ett instinktivt plan. Vi faller kort sagt för poesi, musik och andra konstnärliga uttryck, precis som vi faller för t.ex. stora muskler eller breda höfter.
I boken belyser Dutton en intressant konsekvens av människans nedärvda konstinstinkt: Våra preferenser är tämligen lika oberoende av ålder, kön och kulturell bakgrund. Han exemplifierar med ett experiment genomfört av de ryska konstnärerna Vitaly Komar och Alexander Melamid i mitten av 1990-talet. De frågade människor i 10 länder bl.a. vilken sorts bildkonst, vilka färger och vilken sorts motiv de föredrar. Resultatet av enkäten omvandlades sedan till en serie landskap, ett för varje land (klicka på bilden för den kompletta serien).
Av de slående likheterna i motiven drar Dutton slutsatsen att den bild vi helst vill se, är den som bäst återspeglar människans ursprungsmiljö. En savann bestående av kort gräs är en hemvist som innehåller mer protein per kvadratkilometer än någon annan miljö, vilket var direkt livsavgörande för våra äldsta förfäder vars huvudnäring var kött.
Om Dennis Dutton har rätt, kan vi som arbetar med marknadskommunikation utnyttja konstinstinkten till våra uppdragsgivares fördel. I teorin skulle vi kunna skapa bilder som inte bara berör människor på ett rationellt eller emotionellt plan, utan som stimulerar människans djupaste instinkter. Och därmed få tillgång till en direktkanal till det undermedvetna.
En kittlande tanke.
En hemsk tanke.
Lyckligtvis har ytterst lite seriös forskning bedrivits kring exakt vilka dessa bilder skulle vara. Eller, för den delen, vilken sorts musik, poesi eller annan konstform som bäst retar våra instinkter. Dutton är nämligen, åtminstone hittills, rätt så ensam om sin teori.
Däremot råder större enighet om att konst verkligen tilltalar människor på ett djupt och mystiskt plan. Ändå ses konst många gånger som ett i bästa fall perifert uttryck av våra mest fundamentala behov och önskemål.
Men tänk om vår uppskattning av ”det vackra” är större än av ”det smarta”? Tänk om stimulans av t.ex. vår musikalitet resonerar starkare i oss än stimulans av vår logisk-analytiska förmåga? Tänk om vi föredrar surrogatupplevelser framför realism?
Skulle det i framtiden visa sig att det finns ens ett uns av sanning i det Dennis Dutton hävdar – d.v.s. att konstinstinkten odlat fram gener som resulterat i de mest kreativa och färgsprakande aspekterna av människans personlighet – kommer förmodligen synen på konst och på konstens syfte att förändras radikalt.
Liksom det sätt på vilket varumärken kommunicerar med sin omvärld.
Men tills vi vet, låt oss uppskatta det faktum att många av de vackraste företeelserna också är de vi inte kan förklara.
Och att de kanske just därför är så viktiga för oss.
Relaterade inlägg:
Lämna ett svar