Gästinlägg av Alf Rehn
Scenen är en reklamkonferens, i permanent hippa Barcelona. Mera bestämt The Cool Shit! Session (japp, exakt som det är skrivet, konferensens officiella avdelning för “cool shit”). Här presenteras bl.a. The Coca-Cola Happiness Machine For Couples, och vi ser beundrande på en video av en cola-maskin som på Alla Hjärtans Dag delar ut gratis dricka till par som inför maskinen “bevisar” att de är just ett par, och alla applåderar hänfört. Videon är rolig, human, söt. Jo, och så social, förstås. Eftersom alla i rummet har en iPad (förstås), så börjar de också omedelbart dela med sig av videon. “Look at this cool shit I found, ain’t it great?” Det sociala är kul! JÄTTEKUL!
Jo just det. Kanske till och med för kul. Det sociala har blivit vår nya drog, the new normal, den universellt accepterade softa saken. Reklamare svär i dess namn, och VD:n harklar sig lite förskräckt och upprepar så den nya tidens mantra. Alla är på Facebook (vissa har till och med tagit sig för att kalla den “Feijan”, vilket ju är sött och så, men samtidigt ett tecken på att apokalypsen är i antågande), alla vet att man ska vara på Twitter, och alla konstaterar i mun på varandra att Pinterest nog ändå är bra coolt. Socialt? Förstås. Inget kan väl vara mera socialt än flockbeteende?
Okay, det där var kanske lite elakt. Jag gillar också sociala medier, men jag är inte längre fullt lika övertygad om deras självklarhet. Vi har talat om det i många år, fått med företagen på banan (åtminstone till en del), men ändå…
Jag brukade, för ett par år sedan, skämta om hur företags beteende i sociala medier snarare liknade sociopati än äkta socialitet – eftersom de egentligen bara brydde sig om sin egen röst och hur hårt de kunde skrika genom denna nya kanal. Det var lätt att skämta om, bl.a. genom att beskriva hur de egentligen var som den där ena odrägliga gästen vid ett middagsbord, han som bara vill prata om sig själv. Jag kommer ihåg att jag tänkte att detta skämt inte kommer att vara långlivat, och hur jag måsta använda det före företagen fattar att utnyttja den nya tidens möjligheter. På sista tiden har jag haft tillfälle att återanvända skämtet, och det känns inte ens slitet. Men nog lite tragiskt. Och liiite, lite grann som att den där middagsgästen kanske inte är VD, utan jobbar på reklambyrå…
Marknadskommunikation, marknadsföring och reklam har givetvis alltid varit socialt. De bygger på historieberättande, och all socialitet börjar från en berättelse. De kräver en social kontext för att vara meningsfulla. De görs för att skapa kontakter, kontexter och samfund. Inget av detta är nytt, inget av detta är konstigt. Allt socialt – d.v.s. det som sker i den sociala sfären – är socialt, en sanning så enkel att även en professor kan greppa den.
Men, samtidigt… Vad om sociala medier idag framför allt representerar det meta-sociala, aktiviteter som strävar till socialitet (eller något som liknar detsamma) eftersom… tja, eftersom det är vad vi, just nu, i våra sociala cirklar, förväntas göra? Det hela påminner om social aktivitet, och sociala normer styr detsamma, med detta betyder inta att sociala medier (eller det samfund som växt upp kring beundran av dem) skulle vara särdeles socialt – åtminstone inte mera socialt än något annat samfund.
Sann socialitet, det där som skapas över lång tid i ett äkta samfund, skapar inte bara snygga digitala lösningar. Den utgår inte heller från att det rätta sättet att vara social är att vara “på” hela tiden, i på förhand bestämda cirklar. Den inbegriper givetvis ett antal normer, men samtidigt också en stor mängd sätt att vara just “social”. Den tillåter även tystare ögonblick, mera diskret samvaro, till och med blyghet. Den uppskattar inte skrikande, och det ständiga hävdandet av självet. Med andra ord sagt, det sant sociala inbegriper även saker som etikett, respekt, subtilitet och diskretion.
Kanske borde vi börja prata om vad post-social marknadsföring skulle kunna vara, efter den mani vi levt i ett tag nu. Det post-sociala hänvisar dock inte här till något som kommer efter det sociala, utan snarare till att vi måste göra oss fria från idén att det sociala är “the cool shit”, de snygga lösningarna, tillståndet av att vara ständigt online. Sociala medier är kul, och det är lätt att fastna i dem. Men äkta socialitet är inte att vi bestämmer att alla skall agera på samma sätt, i samma kanaler. Även då flockbeteende givetvis är socialt det med, tycks det mig som om diskussionen om digital natives eller gameification eller betydelsen av att jaga likes framför allt begränsat vår diskussion om det sociala i den moderna ekonomin, eftersom strävan här (implicit) är att avgränsa och förenkla den samma – och därmed även dölja den mångfald och den multiplicitet som det sociala representerar.
Så där sitter jag, i Barcelona, i bakre raden. Jag försöker bara smälta in i massan, för just i detta nu vill jag inte prata med någon alls. Jag vill vara i fred. För dem som känner mig är det lätt att se att jag inte vill umgås just nu, att jag inte vill vara social. Men jag är på en reklamkonferens. “Hey! What’s up?! Some cool stuff, that. Real cool. What are you doing after this? Wanna get a beer, catch up? Are you going to the club? Listen, we have some fun projects lined up…”
Alf Rehn gillar kaffe och serietidningar. Något otippat har han lyckats utnyttja detta till att bli professor i företagsekonomi vid Åbo Akademi. För att hålla sig intellektuellt vaken jobbar han därtill bl.a. som talare, kolumnist och styrelseordförande i reklambyrån Satumaa. Han är ett inbitet fan av Ethel Merman och Patsy Cline, och hittas lättast på www.alfrehn.com.
_
Relaterat:
Lämna ett svar