Den lagliga försäljningen av musik ökar för varje år. Men de som konsumerar mest av den legala varan, är också de som är de flitigaste piraterna.
Att det är så tror jag huvudsakligen beror på att fildelarna redan från början är mer intresserade av musik än de som inte fildelar. Jag är alltså inte helt säker på att illegal fildelning i sig stimulerar till ökad legal konsumtion. Men om det är så eller inte saknar faktiskt betydelse. Det som däremot betyder något – eller, rättare sagt, borde betyda något – är att musikindustrins legala storkunder är de som sysslar med illegal fildelning. Och vice versa.
Genom att förklara krig mot de som möjliggör fildelning, har industrierna också förklarat krig mot de som fildelar. Alltså deras egna storkunder.
Så istället för att angripa förhållandet mellan illegal fildelning och legal konsumtion som en möjlighet, har musik- och filmindustrierna angripit det som ett problem. De har identifierat verksamheter som The Pirate Bay som strategiska fiender, alltså fiender som måste besegras för att säkra industriernas överlevnad, istället för att utnyttja dem affärsmässigt till sin fördel.
”Häng piraterna högt! Lås in varenda en för all framtid!”
Men hur tror de att musik- och filmkonsumenterna skall reagera? Vad tror de konsekvensen blir när en hel bransch kommer på kollisionskurs med sina storkunder?
Ett svar har vi redan fått: Piratpartiet är på väg mot EU-mandat (tajmingen kunde knappast ha varit bättre). Men sen då?
Det förtroendekapital musik- och filmindustrierna har kvar borde rimligtvis vara i farozonen. Och när säljaren förlorat kundernas förtroende, är också kunderna allt som oftast förlorade.
Och sen?
_
Relaterade inlägg: Missnöjda kunder kan inte lagstiftas bort | Pirater sökte demokrati | Är ett öppet Internet ett hot mot marknadsekonomin?
Lämna ett svar