Dags att byta bana.

Jag har på ett eller annat sätt arbetat med att bygga varumärken sedan slutet av 1980-talet. Under åren har jag fått se ett stort antal svenska och utländska företag från insidan och jag har lärt mig otroligt mycket om vilka utmaningar de brottas med och varför. I bagaget har jag samlat på mig en hel del användbara insikter i vad som krävs för att en verksamhet skall gå från en medioker till en exceptionell tillvaro. Och förhoppningsvis har jag också lyckats inspirera och bidra till mina uppdragsgivares framgång längs vägen.

De senaste sex åren har jag haft en rolig och lärorik tid på Pyramid. Jag har fått jobba med några av Nordens mest spännande företag och drivna ledare. På vardagarna har jag delat hemvist med människor som jag gillar och vars yrkeskompetens jag beundrar. Och tillsammans har vi förvandlat Pyramid från att ha varit betraktat som en duktig byrå bland många till att vara den odiskutabelt främsta business-to-business-byrån i Sverige – högst sannolikt i Norden.

Sedan hösten 2011 har jag arbetat en hel del med offentlig sektor, närmare bestämt med Helsingborgs stad. Där har jag mött en organisation med mycket stora ambitioner och modiga framtidsdrömmar. Det märkte jag inte minst när jag fick förmånen att delta i arbetet att formulera en ny, gemensam vision för staden, Helsingborg 2035. Visionen klubbades i kommunfullmäktige i november 2012, med stöd från samtliga partier.

Att arbeta med en stad och dess strategiska frågor (jag har deltagit i en handfull olika projekt vid det här laget, vid sidan av visionsprojektet) har varit oväntat stimulerande. Jag har upplevt en ny slags nyfikenhet på och lust för jobbet. Och mina uppdrag har känts meningsfulla på ett djupare plan, kanske till viss del för att jag så innerligt gillar och trivs i Helsingborg.

Den 15 september kommer jag att träda in i en för mig helt ny roll. Jag blir kommunikationsdirektör i Helsingborgs stad med ansvar för stadens strategiska kommunikation och IT-utveckling. Jag har naturligtvis stor respekt för utmaningen att gå från en konsultroll på en medelstor reklambyrå till en ledande befattning i en av Sveriges 10 största kommuner. Jag vet att jag kliver in i en värld som på många sätt är obekant. Mycket kommer m.a.o. att vara nytt. Men mycket av det jag lärt mig under åren kommer både jag och mina blivande kolleger också att ha stor nytta av. Dessutom vet jag, efter drygt två och ett halvt års konsultuppdrag för Helsingborgs stad, att jag hamnar i ett lag med härligt kompetenta, ambitiösa och hjälpsamma människor.

Två av mina starkaste drivkrafter professionellt har så länge jag kan minnas varit att få lära mig något nytt och kunna anta nya utmaningar. Det får mig att känna lust och glädje för jobbet. Kort sagt, jag går igång på svåra uppgifter – ju svårare, desto roligare.

Därför är jag full av förväntningar och förhoppningar på det som väntar mig i min nya roll. Det kittlar t.o.m. lite inombords. Och jag är så klart också mycket stolt över att ha erbjudits möjligheten att arbeta med utvecklingen av min hemstad. Jag kan inte sammanfatta det hela bättre än med: ”Det känns helt rätt”.

Jag kommer att fortsätta att föreläsa om bl.a. framgångsrikt varumärkesbyggande och kommunikation som driver beteende. Och jag räknar med att så småningom bli en mer frekvent bloggare än jag har varit det senaste året.

Till dess, ha en fantastisk sommar och…
Lev Väl!

Micco

_

Relaterat:

_
Snacka med mig:
              

Om att skriva en masteruppsats: När vi testade option framing

Gästinlägg av Jennifer Happonen & Sanna Cederholm

Vi är nu tolv veckor in på uppsatsen och har fem veckor kvar till inlämning. Tiden går, timmarna rinner iväg, men vi är stolta över att kunna meddela att vårt experiment nu är genomfört.

Diskussionen handlade länge om vilken produktkategori som skulle vara lämplig och genomförbar i vårt experiment. Tidigare forskning som gjorts inom option framing (se länkar längst ner i förra blogginlägget) har oftast handlat om bilar, någonting som visade sig vara ogenomförbart för oss. Anledningen är främst uppsatsens resursbegränsningar, som tyvärr inte ger oss mer svängrum än ett experiment på Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet. Och med tanke på den ringa kunskap lundastudenter har om bilar kunde vi helt enkelt inte använda bilar som produktkategori. Det medförde dock den spännande möjligheten för oss att bidra till forskningen genom att testa option framing på en ny produktkategori. Den produkt som vi valde, och som är väl känd i Lund, är cyklar. Det är också en produktkategori som har många tillbehör, vilket är en förutsättning för att experimentet ska kunna genomföras.

I och med att vi ville utforska hur antalet tillägg skulle kunna påverka effekten av option framing valde vi att utföra experimentet med sex experimentgrupper. Tre av grupperna blev presenterade för basmodellen och tre av grupperna för den fullt utrustade modellen. Inom dessa två modellgrupper fanns tre olika enkäter med antingen fem, tio eller femton tillbehör. För tydlighetens skull: Det fanns alltså en “basmodellgrupp” som blev presenterade för fem tillbehör och en “fullmodellsgrupp” som blev presenterade för samma tillbehör, osv.

Här stötte vi på uppförsbacke nummer ett. Det är rätt så uppenbart att vissa tillbehör kommer att väljas oftare än andra tillbehör (tänk cykelkorg contra flaskhållare) – en faktor som vi var tvungna att arbeta rätt så mycket med innan vi kunde genomföra experimentet. Till slut bestämde vi oss för att ha två fokusgrupper som gemensamt skulle rangordna tjugo cykeltillbehör, och även markera de ansågs vara absolut nödvändiga och de som ansågs vara totalt oviktiga. Vi bestämde att de tre tillbehör som fokusgrupperna ansåg vara absolut nödvändiga skulle ingå i bascykeln, eftersom de sannolikt skulle väljas ändå. Och på samma grund struntade vi att ta med de två tillbehör som ansågs vara totalt oviktiga, då de sannolikt aldrig skulle väljas. Kvar fanns femton tillägg, vilket ledde till uppdelningen fem, tio respektive femton tillägg.

Men vi var inte klara där. Nu delades de rangordnade tillbehör in i tre kategorier: Viktigast, Någorlunda viktiga samt Inte så viktiga. Kanske inte de mest spännande kategoribenämningarna, men indelningen gjordes mest för vår egen skull. Därefter plockades tillbehör ut slumpmässigt från varje kategori så att alla experimenten hade lika delar Viktiga, Någorlunda viktiga och Inte så viktiga tillbehör. Sex olika enkäter utformades och till slut var vi redo att inta Ekonomihögskolans borg.

Det var nu dags för vår andra uppförsbacke. Hur får man 120 studenter att avsätta fem till tio minuter av sin (upplevt) dyrbara tid för att delta i en undersökning som handlar om cyklar? Det får man inte, även om man ber snällt. Vi var tvungna att ta till drastiska metoder.

Vi utrustade oss med citron- och tigermuffins samt ett stort antal kaffepakt – rätt slags mutor som ingen trött student kan motstå! Studenterna kom, studenterna svarade och första dagen hade vi fått in 104 ifyllda enkäter; efter dag två räknade vi till hela 156 ifyllda enkäter, 36 fler än vi hade tänkt från början. Nu var vi värda en lunch i sann firaranda!

I skrivande stund går vi in i nästa fas, som kretsar kring kodning och analys av insamlad data. Det ska tilläggas att även om vi valde att skriva om option framing (eftersom vi tror på att den verkligen fungerar), så kan vi inte vara säkra på att vi faktiskt kommer att hitta ett statistisk säkerställt resultat som visar på en option framing-effekt i vårt fall. Vi tror och hoppas att vi har tagit de kontrollåtgärder som vi kunnat, bl.a. genom att randomisera både tilläggen och respondenterna, samt genom att utföra experimentet i samma kontrollerade miljö och hålla en jämn könsfördelning. Men i ärlighetens namn är vi minst sagt spända, och inte så lite nervösa, över den fas som vi är i nu. Vi är inte lika entusiastiska som vår handledare som (med all rätt) tycker att även avsaknaden av en säkerställd option framing-effekt är intressant och bidragarande i sig. Vår smått negativa inställning till ett sådant möjligt resultat grundar sig nog i vår tilltro till och entusiasm för behavioural economics och dess framfart inom marknadsföring.

Vad tror du att vi får för resultat? Spekulera gärna i en kommentar till det här inlägget.

I nästa blogginlägg får du svaret.

Ha det fantastiskt så länge!

Jennifer och Sanna, 18 april 2013

_

Relaterat:

 The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Twitter_____ Micco på Google+

Om att skriva en masteruppsats: När förlusterna tar överhand

Gästinlägg av Jennifer Happonen & Sanna Cederholm

Först och främst vill vi tacka för alla inspirerande kommentarer, reflektioner och tips vi fått på vårt förra blogginlägg. Uppmuntran och bekräftelse är alltid uppskattat.

Precis som många av er påpekade insåg vi relativt tidigt att det skulle vara nästintill omöjligt att behandla alla människans kognitiva biases i en och samma uppsats (du kan läsa om några av dem i ett av Johan Östlunds gästinlägg här på The Brand-Man). Vi behövde avgränsa arbetet. Den kognitiva bias som vi till slut bestämt oss för är inte den vi inledningsvis tyckte var den mest intressanta, utan den som vi tror oss ha rimliga chanser att samla tillräckligt med empiriskt material kring. Som vi skrev i det förra blogginlägget var just empirin och den akademiska höjden två variabler som skapade störst orosmoln kring genomförandet av uppsatsen.

Dessutom, som du förmodligen redan känner till, är det svårt att skapa tydliga avgränsningar mellan olika biases eftersom många av dem interagerar med varandra, varför också andra kognitiva biases än den vi valt kommer att gästspela i vår uppsats.

Missförstå oss rätt, vi tycker inte att den kognitiva bias som vi valt, och som vi ska presentera alldeles, alldeles strax, på något sätt är ointressant eller irrelevant att skriva om. Faktum är att den med tiden har börjat bli något av en personlig favorit.

Den systematiskt inlärda och återkommande kognitiva snedvridningen i vårt medvetande som vi valt att fokusera på är loss aversion och kan kortfattat förklaras med att känslan av att förlora något är större än tillfredställelsen i att erhålla samma sak. Fenomenet går hand i hand med att t.ex. en vara, tjänst eller vän ofta är övervärderad i ägarens ögon; när vi väl har dem vill vi inte bli av med dem.

Loss aversion förklarar exempelvis varför vi forsätter med Netflix även efter att gratisperioden är över trots att vi i förväg bestämde oss för att vi ABSOLUT INTE skulle fortsätta med prenumerationen. Men också varför vi inte ville lämna ifrån oss snuttefilten när vi var små; det är helt enkelt jobbigt för oss att ge upp något vi kommit att se som vårt eget. Liknande förlustkänslor upplever vi i många olika sammanhang, vilket fick oss att fundera vidare. I det här blogginlägget tänkte vi passa på att testa våra tankegångar på dig (och snälla, ge oss ärlig feedback som en kommentar till det här inlägget).

Om vi känner förlustkänslor när vi äger en vara, kan vi då känna liknande förlustkänslor när vi bara föreställer oss att varan är vår (trots att den ännu inte är det)? Tänk t.ex. budgivning på eBay eller ett erbjudande på Åhléns som du avsett att köpa, men inte kunde eftersom varan var slut när du väl kom till affären. Denna form av virtuellt ägandeskap tänker vi alltså bygga vidare på i vår masteruppsats, kopplat till någon form av ”tilläggserbjudanden” – även kallat option framing. (Här vill vi passa på att rikta vårt tack till Micco som för ett par veckor sedan planterade idén om loss aversion i virtuellt ägandeskap, kopplat till tillval jämfört med frånval.)

Låt oss konkretisera med följande hypotetiska exempel:

Två kunder går vid olika tidpunkter till en och samma bilhandel i södra Skåne. Den första kunden blir presenterad för en bil med ett baserbjudande, d.v.s. en billigare variant utan några speciella tillägg som lädersäten och specialmonterade fälgar. Kunden har möjlighet att göra ett antal tillval, men måste då aktivt ta beslutet för att öka nyttan i utbyte mot ett högre pris.

Den andra kunden blir istället presenterad för samma bilmodell fast fullt utrustad med top notch däck, lädersäten av högsta kvalitet, tv-skärmar i baksätet för de små barnen och allt annat som kan tänkas vara viktigt. Denna kund får istället möjligheten att göra frånval av sådant som anses överflödigt, som t.ex. att byta från läder- till tygsäten eller hoppa över stereon med förstklassig prestanda, i utbyte mot ett lägre pris.

Båda kunderna blir m.a.o. presenterade för exakt samma erbjudande, fast på olika sätt; den fullt utrustade bilen kostar utan tilläggen exakt lika mycket som basmodellen före tilläggen. På så vis speglar erbjudandena varandra, och inget av dem är prismässigt mer fördelaktigt.

Vad blir då resultatet av respektive kunds besök på bilhandeln?

Vår tes, baserad på loss aversion, är att kund nummer ett åker hem med en billigare bil med mindre funktioner och kund två med en dyrare bil med betydligt fler tillägg.

Skälet är att den första kunden väger vinsten i ökad nytta hos tilläggen mot förlusten i form av pengar medan den andra kunden istället väger förlusten i form av nytta hos tilläggen mot vinsten i form av pengar. Eftersom vi människor verkar känna större förlust när vi ska ge upp nytta jämfört med pengar, i kombination med att en förlust upplevs jobbigare än tillfredställelsen av motsvarande vinst, kommer följaktligen kund nummer två att vara ovillig att göra allt för många frånval (kund nummer ett ställs inte inför samma förlustdilemma).

Fenomenet option framing har testats och bevisats av tidigare forskare* och i vår uppsats kommer vi att utforska fenomenet ytterligare. Mer bestämt kommer vi att fokusera på huruvida antalet tillägg (många jämfört med få) påverkar effekterna av option framing, samt ifall det finns stora skillnader i utfallen mellan hur män och kvinnor agerar.

Vi vet inte om vi fallit offer för tunnelseende, men det känns som att dessa upptäckter har fått alltför lite (om någon?) uppmärksamhet i den ”riktiga världen”. Om vi människor är så pass förutsägbara som beteendeekonomernas experiment bevisat, borde inte företag se över sättet de prissätter sina varor och tjänster på?

Vi är så klart oerhört intresserade av att höra vilka tankar, frågor och idéer vår hypotes väcker hos dig och ser fram emot alla sorters inspel från din sida.

Jennifer och Sanna, 12 mars 2013

_
Jennifer Happonen och Sanna Cederholm studerar masterutbildningen International Marketing and Brand Management på Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet. Under våren skriver de sin masteruppsats om hur behavioral economics kan användas i det strategiska marknadsföringsarbetet, och kommer att med jämna mellanrum dela med sig av sina funderingar, tankar och reflektioner här på The Brand-Man.

* Exempel på forskning i option framing: Park, C.W., Jun, S. Y., & Macinnis, D. J. (2000), Choosing what I want versus rejecting what I do not want: an application of decision framing to product option choice decisions. Journal of Marketing Research, 37(2), 187e202 | Levin, J. S., Lauriola, M., & Gaeth, G. J. (2002), A tale of two pizzas: building up from a basic product versus scaling down from a fully-loaded product. Marketing Letters, 13(4), 335e344 | Biswas, Dipayan & Grau, Stacy Landreth, (2008), Consumer choices under product option framing: loss aversion principles or sensitivity to price differentials?, Psychology & Marketing, Vol 25, No. 5: 399-2415

_

Relaterat:

 The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Twitter_____ Micco på Google+

Om att skriva en masteruppsats: Introduktion

Gästinlägg av Jennifer Happonen & Sanna Cederholm

Första gången vi träffade Micco Grönholm var en kall höstdag förra året när han föreläste på Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet. På en timme och fyrtiofem minuter lyckades han inte bara få upp våra ögon för behavioral economics utan också få oss att börja misstro allt det vi trodde vi visste om marknadsföring och hur den rationella människan fungerar.

Det var inte med odelad förtjusning vi tog emot beteendeekonomins olika koncept. Varför vända upp och ner på allt nu? Med mindre än ett år kvar till examen ville nog de flesta av oss leva kvar i vår trygga bubbla med Kotlers fyra P:n och optimala utbuds- och efterfrågekurvor.

Men vår vilsenhet och förändringsrädsla vändes snabbt till nyfikenhet och inspiration. Ett par månader senare kontaktade vi Micco för att få vägledning i vår masteruppsats. Han accepterade, men förslog också att vi skulle dokumentera våra tankar, funderingar och frågeställningar som veckovisa gästinlägg på hans blogg. ”Jag ser två meningsfulla syften”, sa han. ”Dels kan ni få värdefulla bidrag från bloggens läsare i ert arbete och dels kan bloggens läsare få värdefull insikt i hur behavioral economics kan användas i varumärkes-, marknadsförings- och kommunikationssammanhang”.

Innan vi fortsätter, låt oss göra en snabb presentation. Vi heter Jennifer Happonen och Sanna Cederholm och studerar masterutbildningen International Marketing and Brand Management på Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet. Vi går sista terminen, har precis påbörjat arbetet med vår masteruppsats och fascineras av allt som har med varumärken att göra. När vi lämnar bibiotekets trygga (men smått deprimerande) boning ägnas tiden åt träning med efterföljande pulled pork-lagning och Shiraz. Vad gäller framtidsmål har stockholmskisen Jennifer arbetat med Copenhagen Fashion Week och strävar efter en kärriär på andra sidan av pölen i drömmarnas land, nämligen USA. Den skånska pärlan Sanna tycker istället att metropolen Stockholm lockar, där en karriär inom fast moving consumer goods-branschen står högt upp på önskelistan.

Miccos föreläsning låg alltså i bakhuvudet på oss, och smög sig fram till vårt medvetna tänkande när det var dags att diskutera ämnesområden för masteruppsatsen. Om den rationella människan (så som vi känner henne) inte existerar, varför läggs då otaliga miljoner på att försöka argumentera med människor på ett rationellt sätt? Och när det har visat sig att man kan hitta förutsägbara mönster i vårt irrationella beteende, varför använder sig då inte alla företag av den kunskapen i sitt strategiska marknadsföringsarbete?

Med dessa funderingar som grund bestämde vi oss för att djupdyka ner i Kahnemans och hans likars skrifter och publikationer.

Till viss del väljer vi att skriva om beteendeekonomi för att utveckla vår egen kunskap i ämnet, men det som framförallt fascinerar oss är den minst sagt begränsade uppmärksamheten beteendeekonomi fått i vår akademiska utbildning. Vi förstår att ämnets koppling till marknadsföring och varumärkesttrategi kanske inte är solklar alla gånger, men det är just den bryggan vi skulle vilja bygga (även om vi börjar med små, små steg).

Nu har vi studerat ämnet en kortare period och utmaningarna har inte låtit vänta på sig. Två av de frågeställningar och funderingar som vi brottas med är:

  • Hur får vi till en akademisk höjd och balans mellan behavioral economics, psykologi och marknadsföring?
  • Vilken av alla dessa olika kognitiva biases (heuristics, mentala tumregler) ska vi fokusera på (när alla i sig är otroligt intressanta)?

Men den största utmaningen har visat sig handla om hur vi på ett empiriskt sätt kan undersöka kognitiva biases kopplat till marknadsföring. Det menar vi beror dels på vår begränsade tid, men kanske ännu mer på om och hur vi kan göra göra kopplingen och konsekvenserna till marknadsföring så tydlig som möjlig.

Trots de svårigheter som ämnet ger upphov till känns det alldeles för intressant, relevant och nödvändigt för att vi ska släppa taget. Som blivande marknadsförare känns behavioral economics som ”måstekunskap” för att lyckas i den hårda konkurrens som råder ute på dagens kanniballiknande marknad.

Vi ser fram emot att frossa i allt som finns att veta om behavioral economics och den intellektuella och emotionella berg-och-dalbana som arbetet med uppsatsen med all säkerhet kommer att framkalla.

Tack vare Micco, vår egna Yoda, kommer ni att kunna fortsätta följa våra tankar, funderingar och utmaningar (och säkert en och annan frustrationsattack) med jämna mellanrum här på bloggen under våren.

Och vi är naturligtvis oerhört tacksamma för alla tänkbara inspel från din sida – frågor, funderingar, kommentarer, tankar, tips och konstruktiv kritik.

Jennifer och Sanna, 27 februari 2013

_

Relaterat:

 The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Twitter_____ Micco på Google+

 

Ett samhällsvetenskapligt landmärke

Jag har läst en fantastisk bok om Pelle och Micke.

Den här boken är ett samhällsvetenskapligt landmärke, i klass med Adam Smiths »Wealth of Nations« och Sigmund Freuds »Drömtydning«.

Nassim Taleb

Fast egentligen handlar inte boken om Pelle och Micke utan om människans två sätt att tänka – vårt »automatiska system« och vårt »hårt arbetande system«.

För att göra läsningen (och tänkandet) enklare har de två tankesätten fått smeknamnen »System 1« och »System 2«. De behandlas alltså som subjekt, en slags etiketter på två personligheter som du kommer att lära känna när du läser boken. Ungefär på samma sätt som om de hade varit två karaktärer som kallats Pelle och Micke.

Den första karaktären, alltså System 1, fungerar omedvetet. Den är automatisk, snabb och kräver liten eller ingen ansträngning.

Den andra karaktären, alltså System 2, är vårt medvetna tänkande. Den tar hand om de ansträngande intellektuella aktiviteter som kräver vår uppmärksamhet.

När vi är vakna är båda systemen igång (System 1 går f.ö. inte att stänga av). System 1 kör automatiskt medan System 2 för det mesta slumrar i ett bekvämt viloläge. Eller uttryckt på ett annat sätt: Under merparten av vår vakna tid tänker vi inte medvetet utan låter vårt undermedvetna styra. Så länge allt flyter på (vilket det ju för det mesta gör) och inget märkligt inträffar litar vi på våra intryck och handlar efter lustens ingivelse.

I de flesta fall fungerar det här upplägget riktigt bra för oss. Men ibland resulterar samspelet mellan System 1 och System 2 i snedvridningar – vårt tänkande förvränger verkligheten och vi fattar till synes irrationella beslut. Dessa snedvridningar (heuristics) är dessutom ungefär lika för alla människor och förutsägbart återkommande under vissa omständigheter.

Och det är dessa snedvridningar, samt deras konsekvenser, som boken beskriver.

Det har skrivits många bra böcker om människans rationalitet och irrationalitet men bara ett mästerverk. Denna samling insikter om det mänskliga intellektet är en av de förnämsta och mest engagerande som jag överhuvudtaget har läst.

William Easterly, Financial Times

Boken heter »Tänka, snabbt och långsamt« och är skriven av Daniel Kahneman, 2002-års ekonomipristagare till Alfred Nobels minne. Att just han fick priset var anmärkningsvärt av två skäl. För det första är han inte ekonom utan psykolog, för det andra fick han priset för sin banbrytande forskning som bevisar att flertalet tidigare ekonomipristagare hade fel.

Okay, det sista var kanske en grov generalisering. Men faktum är att vetenskapen, inklusive den klassiska nationalekonomin, länge godtog enbart två föreställningar om människans natur: A) att människan i allmänhet är rationell och tänker sunt, och B) att känslor som t.ex. rädsla, tillgivenhet och hat är de viktigaste orsakerna till att människan inte förblir rationell.

I dag vet vi att båda dessa antaganden är fel. (Därav min grova generalisering förut.)

Daniel Kahneman är en av vår tids mest originella och intressanta tänkare. Kanske förstår han bättre än någon annan nu levande människa hur och varför vi fattar de beslut vi gör. I den här boken delar han med sig av ett helt livs samlade visdomar, på samma gång lättillgängligt, medryckande och skarpsinnigt.

Steven D. Levitt, professor vid University of Chicago och författare till Freakonomics

I »Tänka, snabbt och långsamt« får du ta del av den senaste kunskapen från kognitiv forskning och beteendeekonomi (behavioural economics). Du får lära dig hur intellektet egentligen arbetar och framför allt om det intuitiva (omedvetna) tänkandets styrkor och svagheter.

Kortfattat: Hur vi människor fattar beslut och varför.

Boken är i mitt tycke måsteläsning för alla som arbetar med kommunikation.

Boken är i mitt tycke måsteläsning för alla som arbetar med människor.

Boken är i mitt tycke måsteläsning för alla som på något sätt har med någon annan människa att göra, någonsin.

Beställ den på t.ex. Bokus eller Bokia. Vill du hellre läsa den på engelska finns den hos bl.a. Amazon.

Ju fler vi är som läst »Tänka, snabbt och långsamt« desto skönare kommer framtiden att bli.

_

Relaterat:

 The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Twitter_____ Micco på Google+

Post-social marknadsföring?

Gästinlägg av Alf Rehn

Scenen är en reklamkonferens, i permanent hippa Barcelona. Mera bestämt The Cool Shit! Session (japp, exakt som det är skrivet, konferensens officiella avdelning för “cool shit”). Här presenteras bl.a. The Coca-Cola Happiness Machine For Couples, och vi ser beundrande på en video av en cola-maskin som på Alla Hjärtans Dag delar ut gratis dricka till par som inför maskinen “bevisar” att de är just ett par, och alla applåderar hänfört. Videon är rolig, human, söt. Jo, och så social, förstås. Eftersom alla i rummet har en iPad (förstås), så börjar de också omedelbart dela med sig av videon. “Look at this cool shit I found, ain’t it great?” Det sociala är kul! JÄTTEKUL!

Jo just det. Kanske till och med för kul. Det sociala har blivit vår nya drog, the new normal, den universellt accepterade softa saken. Reklamare svär i dess namn, och VD:n harklar sig lite förskräckt och upprepar så den nya tidens mantra. Alla är på Facebook (vissa har till och med tagit sig för att kalla den “Feijan”, vilket ju är sött och så, men samtidigt ett tecken på att apokalypsen är i antågande), alla vet att man ska vara på Twitter, och alla konstaterar i mun på varandra att Pinterest nog ändå är bra coolt. Socialt? Förstås. Inget kan väl vara mera socialt än flockbeteende?

Okay, det där var kanske lite elakt. Jag gillar också sociala medier, men jag är inte längre fullt lika övertygad om deras självklarhet. Vi har talat om det i många år, fått med företagen på banan (åtminstone till en del), men ändå…

Jag brukade, för ett par år sedan, skämta om hur företags beteende i sociala medier snarare liknade sociopati än äkta socialitet – eftersom de egentligen bara brydde sig om sin egen röst och hur hårt de kunde skrika genom denna nya kanal. Det var lätt att skämta om, bl.a. genom att beskriva hur de egentligen var som den där ena odrägliga gästen vid ett middagsbord, han som bara vill prata om sig själv. Jag kommer ihåg att jag tänkte att detta skämt inte kommer att vara långlivat, och hur jag måsta använda det före företagen fattar att utnyttja den nya tidens möjligheter. På sista tiden har jag haft tillfälle att återanvända skämtet, och det känns inte ens slitet. Men nog lite tragiskt. Och liiite, lite grann som att den där middagsgästen kanske inte är VD, utan jobbar på reklambyrå…

Marknadskommunikation, marknadsföring och reklam har givetvis alltid varit socialt. De bygger på historieberättande, och all socialitet börjar från en berättelse. De kräver en social kontext för att vara meningsfulla. De görs för att skapa kontakter, kontexter och samfund. Inget av detta är nytt, inget av detta är konstigt. Allt socialt – d.v.s. det som sker i den sociala sfären – är socialt, en sanning så enkel att även en professor kan greppa den.

Men, samtidigt… Vad om sociala medier idag framför allt representerar det meta-sociala, aktiviteter som strävar till socialitet (eller något som liknar detsamma) eftersom… tja, eftersom det är vad vi, just nu, i våra sociala cirklar, förväntas göra? Det hela påminner om social aktivitet, och sociala normer styr detsamma, med detta betyder inta att sociala medier (eller det samfund som växt upp kring beundran av dem) skulle vara särdeles socialt – åtminstone inte mera socialt än något annat samfund.

Sann socialitet, det där som skapas över lång tid i ett äkta samfund, skapar inte bara snygga digitala lösningar. Den utgår inte heller från att det rätta sättet att vara social är att vara “på” hela tiden, i på förhand bestämda cirklar. Den inbegriper givetvis ett antal normer, men samtidigt också en stor mängd sätt att vara just “social”. Den tillåter även tystare ögonblick, mera diskret samvaro, till och med blyghet. Den uppskattar inte skrikande, och det ständiga hävdandet av självet. Med andra ord sagt, det sant sociala inbegriper även saker som etikett, respekt, subtilitet och diskretion.

Kanske borde vi börja prata om vad post-social marknadsföring skulle kunna vara, efter den mani vi levt i ett tag nu. Det post-sociala hänvisar dock inte här till något som kommer efter det sociala, utan snarare till att vi måste göra oss fria från idén att det sociala är “the cool shit”, de snygga lösningarna, tillståndet av att vara ständigt online. Sociala medier är kul, och det är lätt att fastna i dem. Men äkta socialitet är inte att vi bestämmer att alla skall agera på samma sätt, i samma kanaler. Även då flockbeteende givetvis är socialt det med, tycks det mig som om diskussionen om digital natives eller gameification eller betydelsen av att jaga likes framför allt begränsat vår diskussion om det sociala i den moderna ekonomin, eftersom strävan här (implicit) är att avgränsa och förenkla den samma – och därmed även dölja den mångfald och den multiplicitet som det sociala representerar.

Så där sitter jag, i Barcelona, i bakre raden. Jag försöker bara smälta in i massan, för just i detta nu vill jag inte prata med någon alls. Jag vill vara i fred. För dem som känner mig är det lätt att se att jag inte vill umgås just nu, att jag inte vill vara social. Men jag är på en reklamkonferens. “Hey! What’s up?! Some cool stuff, that. Real cool. What are you doing after this? Wanna get a beer, catch up? Are you going to the club? Listen, we have some fun projects lined up…”

Alf Rehn gillar kaffe och serietidningar. Något otippat har han lyckats utnyttja detta till att bli professor i företagsekonomi vid Åbo Akademi. För att hålla sig intellektuellt vaken jobbar han därtill bl.a. som talare, kolumnist och styrelseordförande i reklambyrån Satumaa. Han är ett inbitet fan av Ethel Merman och Patsy Cline, och hittas lättast på www.alfrehn.com.

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

19_century_millworker

Fuck Taylor!

Frederick Winslow Taylor var massproduktionens fader och hans korståg mot ineffektivitet började i mars år 1899 på ett fabriksgolv i Bethlehem, Pennsylvania. Målet var att bevisa att fabriksarbetare kunde vara betydligt mer effektiva än vad som hävdades – inte minst av fabriksarbetarna själva. Det enda som behövdes, menade Taylor, var ett vetenskapligt angreppssätt på fabriksarbete och ett väl fungerande tidtagarur.

Hans första experiment var att ta reda på hur många ton järn en fabriksarbetare kan bära på en dag. Han valde ut de till synes tio starkaste arbetarna och bad dem att utföra uppgiften, men de vägrade att delta under Taylors premisser. Alla tio fick sparken. Resterande arbetare fick löfte om högre lön om de anmälde sig för jobbet, vilket resulterade i 40 frivilliga. Men redan två månader in i experimentet konstaterade Taylor att det bland dessa 40 endast fanns tre någorlunda dugliga individer, men att två av dem bara klarade av att följa Taylors schema under exakt 42 % av dagen innan de blev för utmattade.

Kvar blev Henry Noll (eller Knolle). Han var den ende som orkade bära de 49 ton järn per dag som Taylor hade satt som mål. Därmed blev han Taylors mönsterarbetare. Noll kallades sedermera för Schmidt i Taylors texter och beskrevs som idealarbetaren eftersom han var »a stupid and phlegmatic ox«.

Noll blev alltså Taylors genombrott. Ingenjören Taylor var nämligen övertygad om att arbetare i största allmänhet medvetet dolde för sina arbetsgivare hur hårt de egentligen kunde arbeta. Han hävdade bl.a. att:

Hardly a competent workman can be found who does not devote a considerably amount of time to studying just how slowly he can work and convince his employer that he is going at a good price.

Tack vare Noll hade Taylor nu lyckats bevisa vad den mänskliga kroppen klarade av och kunde räkna ut hur mycket järn varje arbetare var kapabel att bära på en dag, och vad det innebar i arbete per timme och minut. Den ökade arbetsbördan motiverades med högre lön, baserat på prestation.

Två år senare hanterade arbetarna på fabriken i Bethlehem tre gånger så mycket gods och tjänade 60 % mer i lön. Och arbetskraften på fabriken hade effektiviserats från 500 till 140 anställda.

Ändå fick Taylor sparken. Trots markant ökad effektivitet och lönsamhet i produktionen var ledningen missnöjd över att de förlorat nästan lika mycket i intäkter, då antalet hyresgäster i bolagets arbetarbostäder minskat med 360 familjer.

Det var sista gången Frederick Winslow Taylor arbetade i en fabrik. Han sadlade om och blev världens första managementkonsult.

Taylors idéer om effektivisering, vilka han sammanfattade i boken The Principles of Scientific Management, förändrade världen. Till exempel har Peter F. Drucker hävdat att Frederick Winslow Taylor haft ett minst lika stort inflytande på 1900-talet som Freud och Darwin, t.o.m. större än Marx.

Men trots att Taylor regelmässigt stödde sig på vad han kallade vetenskap var vetenskapen minst sagt illa underbyggd. Under ett samtal med min vän Alf Rehn, professor på Åbo Akademi och en av världens främsta ledarskapstänkare, konstaterar han bl.a. att:

Taylor fuskade en hel del. När han valde sina »helt vanliga arbetare« tog han bara de bästa och starkaste. Inte undra på att han fick goda resultat. Han verkar ha missat allt som tydde på att hans principer inte fungerade och övertolkat allt som stödde principerna. Han var alltså mer konsult än vetenskapsman.

Alf har forskat i Taylor och hans idéer (taylorism). Han är noga med att understryka att Frederick Winslow Taylor, trots hans bristfälliga vetenskap, också gjorde mycket gott för arbetarnas villkor i början av 1900-talet. Och att många på den tiden betraktade Taylor mer som en socialistisk farsot än som en kapitalismens förkämpe.

Alf Rehn förklarar:

Taylors progressiva idéer handlade inte bara om effektivisering utan också om att hjälpa arbetare som utsattes för ett icke-systematiskt ledarskap och svårgreppbara krav. Han ville hitta ett system där varje anställd var på rätt plats och där arbetarna skulle veta vad som krävdes av dem. Han ville att arbetare skulle få en vettig lön och ha rätt till pauser under arbetsdagen. Många positiva aspekter av taylorismen tar vi för givet idag, bl.a. arbetshälsovård, ergonomi, utvecklingsmöjligheter och plattare organisationer. Men han var, som sagt, en usel vetenskapsman.

Taylorismen utvecklades till en världssuccé. Scientific Management (vetenskaplig arbetsdelning) blev – paradoxalt nog – ledstjärnan för såväl den amerikanska konsumtionsapparaten och Mussolinis industrialisering av Italien som arbetsplaneringen i Nazitysklands koncentrationsläger och den sovjetiska planekonomin. Enligt historikern John Ralston Saul skrevs t.o.m. de första ryska femårsplanerna av amerikanska taylorister, och självaste Lenin höll Taylor som en av sina förebilder. År 1918 skrev Lenin i Pravda:

We must introduce in Russia the study and the teaching of the Taylor system, and its systematic trial and adaption.

Men Taylor och taylorismen har också mött kritik. Bland annat gjorde Charlie Chaplin satir på taylorismen i den klassiska filmen Modern Times (år 1936) och dåtidens fackförbund betraktade Taylor som en slavdrivare. Arbetsgivarna såg honom som en excentriker som höjde löner och styrde verkstadsgolvet med ett tidtagarur. Och den amerikanska kongressen förbjöd år 1915 Taylors tidsstudier i alla statligt ägda fabriker (förbudet avskaffades dock år 1949).

Chaplin_ModernTimes

Själv ansåg sig Frederick Winslow Taylor vara en missförstådd visionär som, under vetenskapens fana, kunde skapa välfärd och eliminera gamla klassmotsättningar.

Min övertygelse är att han egentligen bara ville väl. Och kanske ledde taylorismen till mer gott än ont, åtminstone under delar av 1900-talet. Men samtidigt som Sovjetunionen kollapsade, kollapsade också taylorismen. Trots allt, Taylors fyra principer känns minst sagt bakåtsträvande idag (fritt översatt):

  1. Ersätt gamla tumregler för hur arbetet skall göras med metoder baserade på vetenskapliga studier av varje arbetsmoment.
  2. Välj ut, träna och utveckla arbetare baserat på vetenskap istället för att låta dem träna och utveckla sig själva.
  3. Utarbeta detaljerade instruktioner för vad varje arbetare skall göra och prestera, samt hur deras arbete skall övervakas.
  4. Dela upp arbetet lika mellan ledning och arbetare så att ledningen tillämpar scientific management på all arbetsplanering och att arbetare faktiskt gör det de blir tillsagda.

Med tanke på vad vi numera tror oss veta om drivkrafterna bakom motivation och prestation är det märkligt hur vitt utbredd taylorismen fortfarande är. Många företag tillämpar än idag, medvetet eller av tradition, Taylors principer – i större eller mindre utsträckning.

Kanske beror taylorismens popularitet och seglivade natur på de till synes sunt förnuftiga principerna, på det påstått vetenskapliga tillvägagångssättet och på den tilltalande ambitionen att skapa ordning och reda i fabriken. Men den värld vi lever i är inte samma värld som för 100 år sedan. De flesta av dagens yrken och arbetsuppgifter fanns trots allt inte på Taylors tid – dessutom har automatiserade robotar i stor utsträckning ersatt människan i den industrialiserade världens fabriker. En stor del av arbetet består numera inte av förutsägbara, återkommande och enkla rutinsysslor (algorithmic work) utan av komplexa, konceptuella och kreativa utmaningar (heuristic work). Och jag misstänker att t.o.m. självaste Frederick Winslow Taylor, sin progressiva anda trogen, skulle ha utbrustit i ett ”Fuck Taylor!” om han sett hur hans principer fortfarande tillämpas av större organisationer i en värld som han varken kunde förutse eller ha med i sina beräkningar.

Det är m.a.o. dags att tänka om och tänka nytt. Det är hög tid att skrota taylorismen som ledarskapsideal. Eller som den amerikanske ledarskapstänkaren Gary Hamel konstaterar i blogginlägget Three Forces Disrupting Management, om skillnaden mellan Taylors tid och vår tid:

This transition from an agrarian and craft-based society to an industrial economy required an epical re-socialization of the work force. Unruly and independent-minded farmers, artisans and day laborers had to be transformed into rule-following, forelock-tugging employees. And 100 years on, this work continues, with organizations around the world still working hard to strap rancorous and free-thinking human beings into the strait-jacket of institutionalized obedience, conformance, and discipline.

Om vi leker med tanken att ledarskap är en slags teknologi, är den teknologi som vi använder idag från början av 1900-talet. Det är Taylors teknologi och den eftersträvar två saker: kontroll och lydnad. Det finns ytterst få andra teknologier som vi använder som är lika gamla. Och hur mycket vi än förfinar den gamla teknologin handlar den fortfarande om att kontrollera individer och få dem att göra som de blir tillsagda.

Men om alla lyder utan att ifrågasätta kommer vi att fortsätta att göra som vi alltid har gjort. Vi slutar att utvecklas som individer och som samhälle.

Människor är inte maskiner.

Alltså: Fuck Taylor!


Köp en t-shirt, förändra världen
Fram till den 30 september kan du köpa t-shirten »Fuck Taylor«. Idén till trycket föddes under ett samtal mellan Jocke Jardenberg och mig, i samband med en workshop om Helsingborgs vision. Jocke hade under sitt framförande tagit upp några av de negativa konsekvenserna av industrialismen i allmänhet och Frederick Winslow Taylors idéer i synnerhet (du kan läsa mer om Jockes tankar på Jardenberg unedited), och i pausen sammanfattade vi vår gemensamma aversion med just »Fuck Taylor!«. Navid Modiri, som höll i workshopen tillsammans med mig, berättade att han kände ett par kreativa själar som nog skulle kunna vara intresserade av att göra en t-shirt på temat.

T-shirten tillverkas av fantastiska I’m With Friends, vars koncept är att varje månad ge ut en ny t-shirt (i 100 % ekologisk bomull) skapad av »inspirerande människor«. Företaget drivs av Anna Lindh och Viktor Bijlenga

Du kan beställa t-shirten på webben för det facila priset 299 kronor. (Jocke och jag får dela på 20 kronor för varje såld t-shirt och vi kommer att skänka vår andel till Kiva.)

Tillägg den 19 september 2012: I’m With Friends har på grund av oklarheter gällande ursprunget på tryckets design valt att skapa en ny design, som inom kort finns att köpa på webben.

_
Läs Jocke Jardenbergs tänkvärda inlägg Fuck Taylor – Nu gäller 100 % människa. Du kan också läsa en intervju med Jocke och mig angående Fuck Taylor-konceptet och lyssna på oss i Anna&Viktors podcast. Jag har även blivit intervjuad om Taylor och taylorismen av Sara Andersson, grundare av Search Integration, på No Ketchup.

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

Vad gör vi när världen skälver?

(Fortsättning på Vad är det för värld vi lever i?)

_

Röda moderater och blå sossar.
Ideologierna är döda, konstateras det på ledarplats i en av våra stora tidningar. Politikerna tycks sakna visioner och det är sannolikt därför partierna trängs i den politiska mitten.

Moderaterna blir socialdemokrater.
Socialdemokraterna blir borgerliga.
Folkpartiet blir de nya moderaterna.
Och vänsterpartiet aspirerar på att vara de nya socialdemokraterna.

Att politiker kastar ur sig tomma floskler och byter åsikter då och då är vi vana vid, men under de senaste tio åren har förändringarna varit större och av mer grundläggande karaktär. När partierna tar stora hopp på den politiska färgskalan börjar många naturligtvis fråga sig vem, eller vad, de egentligen röstar på.

Utanförskapets revolution.
Den digitala utvecklingen har gett de små, de svaga och marginaliserade nya krafter, och den har hjälpt kuvade människor att göra uppror. Den arabiska våren har visat hur de sociala medierna vänt upp och ner på arabvärlden och hjälpt folket att avsätta den ena diktatorn efter den andra.

I länder som Kina och Indien samt i stora delar av Afrika har digitaliseringen jämnat ut gamla styrkeförhållanden. I dessa länder har man upptäckt att kunskap är det snabbaste sättet att komma ur sin fattigdom, för nu kan vem som helst med en enkel dator ta del av samtliga föreläsningar på några av Ivy League-universiteten.

Ur armodet väller en ny medelklass fram som en svärm utsvultna gräshoppor. Den nya medelklassens ökade krav på levnadsstandard, med allt vad det innebär av bilar, bostäder och inte minst avtrycken de sätter i miljön, gör att många blir osäkra, tar sig för huvudet och frågar sig: Vem ska föda dem? Och vad kommer det innebära för mig och mina barn?

Men det är inte bara de goda som anser sig förtryckta. Även terrorister och andra extremister har upptäckt en mängd nya möjligheter att gruppera sig och hitta strategier för att skrämma slag på folk. Och av de senaste tio åren att döma, har de lyckats bra med det.

Det kapitalistiska monstret.
Idag avlöser finanskriserna varandra. Allt fler länder brottas med stora underskott i sina offentliga finanser. Europa och USA är jättekontinenter som är belånade upp över taknocken.

Och vem äger tillgångarna? Det gör Kina, världens näst största ekonomi.

I skrivande stund har vi en eurokris av ofantliga mått. Världens börser dammsugs i överljudsfart av extremt känsliga robotar, vilket kan sätta hela världens finanser i gungning på mindre än en sekund.

Om man ska tro på experterna är det vår tekniska utveckling som ligger bakom. Tekniken har släppt lös ett kapitalistiskt monster som far fram över världen i ursinnig fart och ödelägger de tidigare så värdefulla institutionerna, värderingarna och etiska diskussionerna.

Och vad gör vi när världen skälver?
I dessa dagar går det tio domedagsprofeter på en optimist och det beror på att mänskligheten står inför ett antal oerhört svåra utmaningar.

Trots det står vi inte helt oskuldsfulla inför det som händer. Mänskligheten har navigerat genom gåtfulla gränsland och hotande undergång många gånger förr.

Vad har vi lärt oss av erfarenheterna?

Jo, vi har lärt oss att i tider av osäkerhet och annalkande katastrofer söker oss vi till varandra. Tillsammans försöker vi förstå genom att dela erfarenheter och samla fakta. Hålen som uppstår av bristande kunskap lappas ihop av vår fantasi. Och med hjälp av den skapar vi nya hjältar, som låter oss stå på deras axlar, höja oss över gamla motsättningar och blicka ut över en ny värld.

Vi gör, kort sagt, det vi alltid har gjort.

Vi berättar.

_
Vill du köpa »Fame to Claim« finns den bl.a. hos Ginza.
Vill du läsa fler smakprov kan du göra det hos:

The Brand-Man om Ekot från det förflutna
Please copy me om ”Hjärtats triumf över förnuftet”

Fame to claim om ”Konflikten håller berättelsen vid liv”
Nota Bene om ”Har du hört den förut?”
The Brand-Man om “Berättelsens sju grundläggande ingredienser”
Internetzzo om ”Skillnaden mellan mål och syfte”
Pers värld om ”Har du en meningsfull idé?”
Navid Modiri om ”En krigares själ”
Fame to claim om ”Alfahannar och alfahonor”
Åkestam Holst om ”Du behöver inte vara arg för bara för att du är billig”
Kontaktmannen om ”Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?”
Mangan Lundin om ”Århundradets förförare”
The Brand-Man om ”Ur Zues huvud föddes listen”
Retorikiska om ”Marlboro Man, Fjällräven och andra obundna själar”
Wolber World om ”Naiva drömmar som förflyttar berg”
Fame to claim om ”Gör din berättelse skillnad?”

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

 

Vad är det för värld vi lever i?

Under fem veckor i maj och juni kunde du på 12 svenska bloggar läsa utdrag ur Per Robert Öhlins senaste bok »Fame to Claim«. Boken (som är skriven på svenska, den engelska titeln till trots) handlar om hur du kan berätta fängslande berättelser. Eller, för att låna Per Roberts egna ord, om konsten att synas och få massornas sympatier.

Alla riktigt framgångsrika varumärken lyckas beröra oss på ett djupare plan. Och instrumentet som de använder är just berättelsen. Det är varumärkets berättelse som gör att kunder (och anställda) kan sätta varumärket i ett meningsfullt sammanhang – ett sammanhang som handlar om något helt annat än den vara, tjänst eller idé som varumärket erbjuder.

I två inlägg under september kan du, tack vare Per Roberts generositet, läsa de avslutande kapitlen i boken. De handlar om att berätta sin berättelse i rätt kontext – om att placera berättelsen om varumärket i den verklighet som vi lever i idag. Och om hur viktigt berättandet är för oss människor.

Mycket nöje.

_

Från Prometheus till Jobs.
Myterna lever envist kvar. Prometheus, Robin Hood och Apple berättar i stort sett samma sak. De tar från makten och ger till folket. Det som mest skiljer dem åt är tiden de levde i. Det är samma sak med berättelserna om Beowulf och Hajen, den enda egentliga skillnaden ligger i själva kontexten.

Den första utspelade sig i Danmark under forntid. Den andra i New England i det nordöstra hörnet av usa i mitten av sjuttiotalet. Vi småler överseende åt den fornnordiska berättelsen, men ryser av fasa över den amerikanska varianten, för den gäller oss, här och nu.

En berättelse kan leva genom århundraden och årtusenden, men om den inte förankras i nuet förlorar den en del av sin relevans. Berättarens framgång ligger inte bara i att berätta utan också att tolka sin samtid. Så vad lever vi i för värld idag?

Den globala individualisten.
Vi ser att den tekniska utvecklingen förändrar världen i rasande takt. Och det får en mängd besynnerliga konsekvenser. Vi ser inte längre urtypiska människor som går att stoppa i tydliga fack. Idag faller de flesta kategorier sönder. Hur vi än vrider och vänder på våra segmenteringsmodeller så fungerar de inte längre tillfredsställande.

Drygt hälften av världens befolkning lever idag ensamma. Om tio år räknar man med att den siffran hinner öka med ytterligare minst tio procent. Många är med andra ord ensamma. Ändå är vi mer tillsammans än någonsin. Vi är, som Stig-Björn Ljunggren sa nyligen, individer och divider på samma gång. Vi kan inte längre tala om ett klassamhälle i traditionell mening. Vi beter oss inte längre som fattiga eller rika, utan ser ut vara bådadera. Vi handlar på ikea och snålar in på vardagsinköpen samtidigt som vi äter på lyxkrogar och drar iväg på drömsemestrar.

Vi är varken varken trädkramare eller miljöbovar, varken radikala eller konservativa, varken hälsotalibaner eller mathedonister.

Vi är allt samtidigt.

Kickar för alla.
Teknikutvecklingen fortsätter att krympa världen och förvrida tiden. Massmedierna förlorar makt och spjälkas upp i små nischer, vilket ger oss mängder av nya kanaler och nya mötesplatser.

Igår tvingades få, stora medier ständigt medla mellan högt och lågt för att tilltala alla, oavsett bildning och intresse. Idag finns det mikrokanaler för alla. Idag kan flugfisknörden, rugbyfreaken, egyptologen, mangafantasten, soulentusiasten, skofetischisten – i princip vem som helst – hitta sin egen stamtillhörighet, hur smal den än är, och få sina kickar serverade i parti och minut.

Den perfekta världen är defekt.
Det nya medialandskapet knuffar in oss i en både och-värld. En som kan upplevas som sprängfylld av möjligheter och en där allt blir stadigt sämre.

I den perfekta världen gläds vi åt en högre materiell standard och ett betydligt mer socialt och öppet klimat än tidigare. Vi blir rikare, friare, smartare och snabbare.

Den defekta världen gör oss däremot mer bekväma och kräsna, kanske rent av lite skygga, och föredrar tryggheten bakom våra datorskärmar där vi ostört bygger våra fiktiva superegon i våra egna, oemotsagda drömvärldar.

Frihetens framsida är känd, men till dess baksida hör ju onekligen att du också blir fri att se vad du vill se och stänga ute det du inte vill se. Därför leder den lätt in oss i en behagligt subjektiv tillvaro. En perfekt grogrund för intolerans och fördomar, och ett digitalt paradis för extremister och terrorister.

Som solitära varelser i en världsomspännande digital organism blir det svårt att skilja det egna från andras, hemma från borta, sant från osant. Gråzonen växer och med den tilltar självklart också osäkerheten. En kollektiv existentiell tveksamhet breder ut sig i samhället och lämnar oss stående på hälarna, med fladdrande blickar på jakt efter en förlorad trygghet.

Den ekologiska skuldfällan.
Under tiden kan vi konstatera att vi lever över våra ekologiska tillgångar. Idag konsumerar vi 30 procent mer än vad jorden kan återskapa på ett år. I mitten av seklet kommer vi att förbruka två jordklot för att bära vår livsstil på det enda jordklotet som finns tillhanda.

Dagens diagnos visar att världen lider av akut färskvattenbrist, hotad energiförsörjning och galopperande klimatförändringar. Det har bland annat fört med sig att polarisarna smälter och höjer vattennivån. Stora befolkade områden riskerar därmed att översvämmas, om de inte redan har blåst bort eller förvandlats till öken. Vi ser också klimatgränser som förflyttas, vilket skapar nya konflikthärdar och nya flyktingströmmar.

Det finns gott om järtecken i skyn om den annalkande apokalypsen. Vi vet också av historien att när det sker avtar nyfikenheten, experimentlustan och optimismen.

I en artikel i Vanity Fair nyligen läste jag att populärkulturen inte längre är lika framåtblickande som förr. Vi har vant oss vid modetrender som tar jättesprång i tioårsintervaller. Samma sak med strömningarna inom filmen och hur vi inreder våra hem. Men inte längre. I orostider som dessa vänder vi blickarna bakåt. Mot det bekanta, trygga, enkla och beständiga.

(Fortsättning följer…)

_
Vill du köpa »Fame to Claim« finns den bl.a. hos Ginza.
Vill du läsa fler smakprov kan du göra det hos:

The Brand-Man om Ekot från det förflutna
Please copy me om ”Hjärtats triumf över förnuftet”

Fame to claim om ”Konflikten håller berättelsen vid liv”
Nota Bene om ”Har du hört den förut?”
The Brand-Man om “Berättelsens sju grundläggande ingredienser”
Internetzzo om ”Skillnaden mellan mål och syfte”
Pers värld om ”Har du en meningsfull idé?”
Navid Modiri om ”En krigares själ”
Fame to claim om ”Alfahannar och alfahonor”
Åkestam Holst om ”Du behöver inte vara arg för bara för att du är billig”
Kontaktmannen om ”Var det hybris eller gemenskap som byggde Babels torn?”
Mangan Lundin om ”Århundradets förförare”
The Brand-Man om ”Ur Zues huvud föddes listen”
Retorikiska om ”Marlboro Man, Fjällräven och andra obundna själar”
Wolber World om ”Naiva drömmar som förflyttar berg”
Fame to claim om ”Gör din berättelse skillnad?”

_

Relaterat:

Micco på Twitter_____ The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Google+

 

Vad är de framgångsrika marknadsförarnas hemlighet?

Vad skiljer framgångsrika marknadsförare från resten? Hur tänker de? Vad, om något, gör de som de mindre framgångsrika marknadsförarna inte gör?

För att få svar på bl.a. dessa frågor har IBM låtit genomföra drygt 1.700 personliga intervjuer med marknadschefer i 64 länder. Resultatet av undersökningen visar en tydlig skillnad; de mest framgångsrika marknadsförarna fokuserar på människan, inte på produkten.

I de mest framgångsrika företagen fokuserar således marknadschefen på relationer, inte transaktioner. De arbetar också målmedvetet med ”corporate character”, alltså i princip varumärkets personlighet. I dessa företag finns en insikt i att vad verksamheten tror på och hur den agerar är minst lika viktigt som vad företaget säljer. Och de mest framgångsrika marknadscheferna arbetar aktivt med att hjälpa såväl ledningen som organisationen att förstå och leva verksamhetens syfte och värderingar.

Därför vill de mest framgångsrika marknadscheferna förstå individen, inte bara marknaden. Utöver traditionella marknadsundersökningsverktyg använder de framgångsrika marknadsförarna i högre utsträckning sociala medier – men inte bara för att få ut sitt eget budskap utan framför allt för att ta reda på hur människor tänker och vad de tycker.

Vad gäller synen på marknadsförarens viktigaste framgångsfaktorer är det dock ingen skillnad mellan de mest och minst framgångsrika. De flesta verkar nämligen vara rörande överens om att det viktigaste för en marknadsförare framöver är att kunna:

  1. Erbjuda värde till allt mer inflytelserika kunder
  2. Skapa långsiktiga relationer med kunderna
  3. Bevisa marknadsföringens bidrag till lönsamheten

Mer att läsa och ladda ner finns på IBM:s webbsajt.

_

Relaterat:

The Brand-Man på Facebook_____ Micco på Twitter_____ Micco på Google+

Micco Grönholm om marknadsföring & varumärken