Hem

Micco Grönholm om varumärken & marknadsföring

Neuromarketing – marknadsförarnas våta dröm!?

Gästinlägg av Katarina Graffman & Jacob Östberg

Efter att ha läst boken Buyology av Martin Lindström funderar vi över vad det är som gör den till en sådan succé. Vad är det egentligen boken avslöjar? Att man genom att mäta hjärnverksamhet kommit fram till att produktplacering i rätt sammanhang påverkar oss mer än traditionell tv-reklam? Att sublim reklam har större effekt på hur vår hjärna reagerar (eftersom vi sänker garden) jämfört med uppenbar reklam? Att den del av hjärnan som bearbetar belöningar stimuleras av att vi ser människor som ler?

Lindström menar att marknadsförare inte vet vad som driver konsumenter varför de fortsätter att genomföra mängder av traditionella undersökningar, kvantitativa och kvalitativa. Genom att ställa frågor till människor förväntar sig marknadsförarna få svar som förklarar konsumenternas irrationella beteende. Men vi människor gör inte som vi säger. I boken hävdar Martin Lindström att det beror på att 85 % av alla våra beteenden styrs av en hjärna som går på autopilot (dock ges inga referenser till denna siffra). Det innebär i sin tur, enligt Lindström, att: »If marketers want to know the naked thruth – the truth, unplugged and uncensored, about what causes us to buy – they have to interview the brains«.

Neuromarketing handlar alltså enligt Lindström om att avkoda »our Buyology« – det som redan finns i vår hjärna; det omedvetna som får oss att handla per automatik.

I boken ges flera exempel på experiment som visat att ju mer emotionellt engagerad en människa blir, desto troligare är det att de agerar på det omedelbara erbjudandet. Vi uppfattar att bokens egentliga budskap är att ju mer vi människor stimuleras emotionellt, desto mindre rationellt agerar vi. Och Lindström skriver: »Neuroscience revealed what I’d always believed: that brands are much more than just recognizable products wrapped in eye-catching designs«.

Det är ju fint att Lindström alltid trott att så var fallet. Hade han velat veta mer hade han dock inte behövt ägna sig åt hjärnscanningsexperiment. Istället kunde han läst någon av alla de böcker och forskningsrapporter som genom att ta ett kulturellt perspektiv på marknadsföring visat att varumärken är så otroligt mycket mer än »recognizable products wrapped in eye-catching designs« (här kan den hugade läsaren med fördel börja med någon av Douglas Holts böcker eller varför inte Bengtsson & Östbergs Märken och människor). Men är det något som Lindström är så är det en god retoriker, och som sådan vet han att man framstår som så mycket intelligentare och djupsinnigare om man väljer att blunda för allt klokt som andra kommit fram till tidigare.

För den som inte orkar läsa boken kanske det räcker med att titta på följande lilla filmsnutt för att få grepp om de argument som »the marketing expert« Lindström använder.

Bland annat berättar Lindström att han genomfört experiment där han låtit hjärnscanna människor som är »very religious« och för dem visat symboler som till exempel ett kors, en bibel, en bild på jungfru Maria. Samma experiment har också gjorts på människor som är »obsessed with brands«, till exempel Hello Kitty, Apple och Gunniess öl. Och, hör och häpna, samma områden i hjärnan aktiveras i båda grupperna. Detta förklarar Lindström med att religion traditionellt inneburit gemenskap för människor, ritualer, mystik och en gemensam fiende att förhålla sig till. Och detsamma återspeglas i varumärkenas värld: gemenskap, ritualer, »fiender«. Varumärken erbjuder en känsla av gemenskap och tillhörighet.

Men frågan är om man behöver scanna hjärnor för att konstatera det?

Så klart inte. Istället kan man, så som alla de forskare som bidragit till antologin Consumer Tribes, ägna sig åt kulturanalys. Vill man studera just gemenskap, ritualer och annat socialt är det nämligen i interaktionen mellan människor som det äger rum och därmed kan studeras. Givetvis arbetar hjärnan på helfart också när man är social, men för att förstå det sociala och de roller som produkter, varumärken och konsumtion kan spela i det sociala, är det mänsklig interaktion som måste ställas i fokus.

En fråga som vi ställer oss är följande: Vad skulle hända om man scannade ett antal svenskar då man visade bilder på jordgubbar och mjölk, en midsommarstång, en solig skärgårdsö? Att vi människor reagerar på sådant som skapar mening, ger oss minnen och väcker känslor brukar kallas klassisk betingning. Hjärnan reagerar på grund av en ständigt pågående kulturell socialisering. De saker som får oss att må bra (eller dåligt) gör att vi reagerar instinktivt. Det Lindström kallar »our Buyology« kallar vi »vår kultur«.

Har kanske neuromarketing blivit så populärt som det är för att man tror att det är det ultimata vetenskapliga sättet att förstå människans irrationella beteende? För inte ljuger väl röntgenbilder på hjärnan..?

För oss påminner alla de som entusiastiskt hyllar Lindströms bok om de konsumenter som blir övertygade om att ett schampo är bättre än ett annat för att män med rynkade pannor och iklädda vita rockar förklarar att ett vitamininstitut i Schweiz har visat det i vetenskapliga studier. Man förstår inte ett skvatt av vad som presenteras, men man litar blint på att det är sant.

För det har faktiskt vetenskapliga undersökningar visat!

Katarina Graffman är filosofie doktor i antropologi och grundare av företaget Inculture, samt partner i *UP There, Everywhere. Hon hjälper bl.a. Volvo Europe, IKEA, Sveriges Radio, Skanska och Procordia att förstå konsumentbeteenden, i syfte att förbättra produktutveckling och marknadsföring. Hon har tidigare bl.a. arbetat som seniorkonsult på Kairos Future och grundat Trendethnography. På den egna bloggen Inculture.com delar Katarina med sig av sina tankar, erfarenheter och spaningar och tillsammans med Jonas Söderström har hon skrivit boken Konsumentnära varumärkesutveckling: Effektivare varumärkesstrategi med kommersiell etnografi.

Jacob Östberg är docent i företagsekonomi och verksam som forskare och lärare på Centrum för Modevetenskap, Stockholms universitet. Jacob har skrivit boken Märken och Människor: om märkessymboler som kulturella resurser (med Anders Bengtsson).

_

Relaterat:

Kommentarer

18 svar till ”Neuromarketing – marknadsförarnas våta dröm!?”

  1. Profilbild för Mats Rönne
    Mats Rönne

    Elegant sågning…;-) Men håller med om att många skulle vilja hitta en vetenskaplig och välstrukturerad modell för något så mångfasetterat som mänskligt beteende och våra drivkrafter. Ett annat lästips inom detta område är förresten också Mark Earl’s Herd http://www.bokus.com/bok/9780470060360/herd/

  2. […] my new blog text at The Brand-Man about the book Buyology and neuromarketing in general. (Written together with Jacob Östberg). […]

  3. Profilbild för Jesper Åström

    Skulle väl inte säga att det finns något elegant alls i den här sågningen. Snarare tvärt om. Jag har vare sig läst boken eller kollat in klippet. Kritiken som lyfts är dock – med undantag för referenskraven för de 85%:en – ganska så tråkig, töntig och akademikerbarnsligt. Istället för att bygga en konstruktiv dialog i ämnet väljer författarna av den här bloggposten att gräva i blöjan efter lite ”pilutta”-argumentation. Egentligen säger ni inte att han har fel i något av vad han säger, utan snarare att han använder fel ord när han säger det. Ur ett seminarie-perspektiv ser jag det som ett väldigt dåligt sätt att föra fram sitt perspektiv på en och samma fråga.

    Det är lätt att säga ”men skriv en bok själva då om ni är så j-vla duktiga”… och det gjorde jag visst nu. Men om sanningen ska fram så blir jag oerhört osugen att läsa en sådan bok efter att ha läst den plaffsrecension som står här ovan.

  4. Profilbild för Jan Bergman

    ”Buyology” är en bra bok i ämnet med danskfödde Lindström som kul & initierad ciceron.
    Uppföljaren ”Brandwashed” som jag nyligen läste var dock något av en besvikelse då den främst återanvände material från just ”Buyology” och med kvällstidningssensationell indignation återberättade väl kända fakta kring barnmarknadsföring, skrämseltaktik mm som de flesta redan känner till. Lite hycklande kan tyckas då han själv som välbetald konsult är/varit del i kampanjutformningar eller underliggande kommunikationsstrategier.

    En intressant frågeställning som boken dock fått mig att återkomma till är t ex Marlboros starka koppling(för (Marlboro)rökare) till färgen rött. Enligt boken ska bara färgen i t ex krogmiljö göra rökarna sugna. Att ”äga” en färg, doft, ljudslinga skulle därmed kunna användas i miljöer där annonsförbud råder.

    På samma sätt är Marlboro Man, en kärv och frihetsälskande cowboy, mycket synonym med varumärket enligt boken. Man kan då fundera på om Marlboros satsningar på kläder(liksom Camel) ska ses som smygreklam för sina tobaksvaror. En annan synvikel kunde vara att de starka varumärket gör att de (i förlängningen) kan överge sina farliga produkter och dra nytta av varumärket inom andra produkt- & tjänsteområden.

    Jan Bergman
    @calaicia

  5. Profilbild för Patrik Lundberg

    Håller med om att inlägget inte är speciellt intressant och att skribenterna misslyckas med att påvisa hur Lindström har fel i sak. Istället upplever jag det som att Lindström tar med sig ett nytt perspektiv till bordet, vilket är uppfriskande.
     
    Jag förstår inte heller varför det råder en sådan polarisering mellan olika läger? Kvant vs kval? Neroscience vs kulturanalys. Personligen tycker jag att de olika perspektiven ofta snarare kompletterar än konkurrerar med varandra. Att försöka förstå mänskligt beteende är en extremt komplex fråga, där det finns få (om ens några) absoluta sanningar. Istället handlar det om att försöka lägga ett stort pussel. Och då vill jag få tag i så många pusselbitar som möjligt.

  6. Profilbild för Marcus Mårdh
    Marcus Mårdh

    För att göra ett litet inlägg i debatten…

    Det första som slog mig när jag läste detta inlägg var att två personer med akademisk bakgrund väljer att förkasta en ny och spännande metod som ”Neuromarknadsföring” genom att endast se till den bok inom ämnet som har fått mest medial uppmärksamhet. Lindströms bok ”Buyology” ger på många sätt läsaren en god introduktion till ämnet men det finns mycket mer djupare forskning inom området som visar på fördelar med att scanna hjärnor för att få fram intressant information. Även om det fortfarande finns många frågetecken rörande hur trovärdiga resultaten är och teknisk begränsning…men att direkt förkasta känns något trångsynt och bakåtsträvande i min mening.

    Patrik Lundberg kommer med en intressant poäng när han skriver att det känns irrelevant att välja sida, varför inte se det som ett komplement? I uppsatsen ”Att scanna eller inte scanna? – En studie om neuromarknadsföringens potential som komplement till eller ersättning av enkät, intervju och fokusgrupp.” skrev tre studenter (varav jag var en av dem) om just neuromarknadsföring som ett komplement till traditionella marknadsundersökningsmetoder…vilket det kanske egentligen är? (en marknadsundersökningsmetod dvs)

    Att förstå vad kunder vill ha handlar många gånger om att få ihop olika bitar likt ett pussel som Patrik Lindberg så bra uttrycker det. Så varför inte ta vara på en ny metod för att få en så heltäckande bild som möjligt? Detta kommer med största säkerhet vara en del av framtiden och vilken marknadsförare kan ärligt säga att de inte gärna skulle kunna ”kika in” i kundernas hjärnor för att veta vad som egentligen får dem att bete sig som de gör?

    För att citera Douglas Fugate ang Neuromarknadsföring ”It is strategically risky to ignore a promising new science, even worse to accept it without
    question.”

    Det sammanfattar ganska bra var vi står idag…kul att ämnet kommer på tals!

    Mvh!

    Uppsatsen finns att bläddra igenom här:
    http://lnu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2:426786

    Annan intressant läsning:
    Ariely, Dan., Berns, Gregory S., 2010, Neuromarketing – the hope and hype of
    neuroimaging in business, Nature Reviews. Neuroscience, 11(4): 284-292

    Camerer, Colin., Loewenstein, George., Prelec, Drazen., 2005, Neuroeconomics – how
    neuroscience can inform economics, Journal of Economic Literature, 43(1): 9-64

    Fugate, Douglas L., 2007, Neuromarketing – a layman’s look at neuroscience and its
    potential application to marketing practice, Journal of Consumer Marketing, 24(7):
    385-394

    Perrachione, Tyler K., Perrachione, John R., 2008, Brains and brands – developing
    mutually informative research in neuroscience and marketing, Journal of Consumer
    Behaviour, 7(45): 303-318

  7. Profilbild för Per Robert Öhlin

    Ok, sent på bollen i vanlig ordning. Här kommer ett snabbt inlägg….

    Jag har alltid varit oerhört kritisk till Martin Lindström, men jag läste Buyology med stort intresse. Till vissa delar bjöd den mig på intressant läsning och gav mig fakta om ny forskning, men slutsatserna upplever jag många gånger som alltför drastiska, ensidiga och… ja, okänsliga, helt enkelt.

    Jag är ett stort fan av Graffman och Östberg. Jag delar delas passion och övertygelse för kulturens påverkan på oss människor. Men som det mesta här i världen finns det flera aspekter att ta hänsyn till. Jag brukar tala om tre ”sanningsfält”:

    Det rationella, mätbara. Det subjektiva, tolkande. Och sammanhanget, det vill säga den historiska, kulturella och socialpsykologiska bakgrunden.

    Alla fälten har något viktigt att säga om oss själva och våra prylar. Det är när det ena fältet dominerar alltför mycket över de andra som vi förlorar fotfästet. Traditionellt har tyngdvikten legat på det första fältet, det rationella.

    Som märkesutvecklare och kreatör har jag alltid blivit misstänksam när projekten kantrar över i alltför enögda perspektiv. Jag har brottats med hårdnackade, siffertuggande akademiker, sturm und drang-kreatörer och flummiga psykologer. Problemet har aldrig varit att de inte har intressanta infallsvinklar att komma med, problemen uppstår då de tror sig stå för den okompromissade sanningen.

    Genom åren har jag förstått att alla har något intressant att komma med och att djup sanning uppstår då man kan omfamna motsatser och höja sig över dem.

  8. Profilbild för Jacob Östberg
    Jacob Östberg

    Mycket intressant att ta del av dessa reaktioner på vårt lilla inlägg ovan. Det är nästan rart att se hur det rycks ut till försvar för Linströms heder; hur understår de sig, de här akademikerna (nåväl, en av oss har ju lämnat akademien men gjorde misstaget att innan dess skaffa sig en doktorstitel, varpå hon för alltid kan misstänkas ägna sig åt akademikerkäbbel) att invända mot Lindströms bok? Det är ju en bra bok!

    Det är intressant med begreppet ”en bra bok”, för vad betyder det egentligen? De rekordsäljande böckerna i Twilight-serien anser t.ex. många vara bra böcker. Även vanligtvis buttra kritiker kan hålla med om att de är välskrivna, spännande och att de kittlar fantasin. Måhända kanske de också lär de ungdomar och vuxna som läser böckerna ett och annat om livet, om hur krångligt det kan vara med kärlek och hur omvärldens krav och förväntningar kan göra att tillvaron känns trång. I så motto är de bra böcker.

    Om böckerna istället för att ingå i genren ”underhållning” skulle ingå i genren ”samhällsreportage”, och därmed utge sig för att ge en korrekt beskrivning av livet i och omkring en liten småstad i nordvästra USA, skulle omdömet sannolikt bli ett annat (förvisso skulle kanske postmoderna litteraturälskare jubla över denna upplösning mellan fiktion och fakta men vi kan nog lämna den aspekten därhän tillsvidare). Kritiker skulle då sannolikt snabbt invända att det inte finns något som tyder på att det bor vampyrer och varulvar i nordvästra USA. Det som var bra ingredienser i genren underhållning fungerar inte riktigt på samma sätt i genren samhällsreportage.

    Lite på samma sätt är det med Lindströms ”Buyology”. Det är många som hävdar att det är en bra bok och vi varken invänder mot eller betvivlar att boken är välskriven, leder till tänkvärda uppslag och har mängder av intressanta exempel. Säkert kan en läsare också lära sig mycket om både marknadsföring och konsumentbeteende genom att läsa boken, precis som Twilight-läsarna kan lära sig mycket om livet. Om boken däremot, vilket vi anser att den gör, gör anspråk på att berätta ”hur det egentligen ligger till” så måste vi invända. Lindströms hjärnscanningsexercis är spännande men han presenterar inte några bevis på att det faktum att vissa delar av hjärnan aktiveras kausalt hänger samman med att människor sedan utför vissa handlingar. Istället återanvänder Lindström diverse gammal skåpmat från de senaste decenniernas konsumentforskning (utan att ge några tydliga källor, varpå nyhetsvärdet i Lindströms bok framstår som betydligt större än vad det är) och hävdar att hans ”vetenskapliga experiment” har bevisat diverse saker. Vi varken betvivlar eller bestrider att nämnda delar av hjärnan aktiveras när de utsätts för de stimuli som Lindström presenterar. Inte heller betvivlar eller bestrider vi att varumärken är viktiga kulturella symboler som spelar en stor roll i mänskligt umgänge i vårt konsumtionssamhälle. Tvärtom är det exakt det här vi ägnar våra professionella liv åt att på olika sätt undersöka. Däremot ser vi inte att Lindström presenterar några bevis för att det ena hänger ihop med det andra. Däri består vår kritik.

    Det är således inte en fråga om att vi skulle vara motståndare till kvantitativa undersökningar; vi är vi både förespråkare och användare av sådana. En kombination av kvalitativa och kvantitativa undersökningar ger oftast en mer heltäckande bild av det som undersöks. Inte heller är vi motståndare till neuromarketing. Vi behöver förstå mer om hur hjärnan fungerar för att få en bättre förståelse för mänskligt beteende. Vad vi däremot är kritiska mot är alltför långtgående slutsatser om hur saker och ting hänger ihop och framförallt mot bilden av att ”nu kommer sanningen”.

    Men vi ska inte vara dem som är dem. Var och en blir salig på sin lycka och tycker någon att läsning av Lindströms bok får dem att utbrista ”Eureka!” och sedan göra bättre affärer så är ju det alldeles underbart. Inte tusan ska några sura typer som efterfråga en rejäl argumentation bringa smolk i glädjebägaren. Nu skäms vi lite och känner oss lika elaka som den där dermatologen som försökte slå hål på myten om att laxermedel skulle vara den perfekta genvägen till ett vackrare hår. Vad tusan, om håret känns vackert och man tycker att det växer snabbare så är det väl bara att ösa på!

    /Jacob & Katarina

  9. Profilbild för Conny
    Conny

    Kan inget annat än instämma med Jacob och Katarina. Baserat på en grundläggande hypotes (”Det finns samband mellan hjärnan och konsumtion”) – dvs ATT det sker – som de flesta nog instämmer med, så ger man sig själv carte blance att gå ett dussintal och därtill steg FÖR LÅNGT vad gäller ”sanningen” om konsumtion dvs HUR det sker. Om ngn gillar ATT så innebär det inte nödvändigtvis att HUR stämmer. Sen kan man damma av lite run of the mill slentrian-mässig klyschaktigt akademikerförakt (intensiv blick på Jesper Åström, Patrik Lundberg och andra) – men lät oss hålla oss till ad hominem, dvs utan personliga attacker.

  10. Profilbild för Patrik Lundberg

    Oj, det här var visst en öm tå? Uppskruvade tonlägen och säjningar som akademikerförakt är lätta att ta till, men kanske inte så konstruktiva?

    Jag är övertygad om att både Graffman om Östberg är mycket kompetenta och kunniga individer. Jag har haft nöjet att läsa Graffmans bok och fick tack vare litteraturlistan dessutom tips om annan bra litteratur. För min del var det därför snarare högt ställda förväntningar som kom på skam, som föranledde min kommentar till artikeln.

    För övrigt tycker jag att Östbergs kommentar är betydligt mer intressant att läsa än ursprungsinlägget. Om vi bortser från styckena där ett sågat ego alltför tydligt lyser igenom lyckas du här förklara och konkretisera varför du anser att Lindströms bok inte håller måttet. Fjärde och femte stycket är mycket intressant läsning och jag förstår inte varför ni inte skrev detta direkt i ursprungsinlägget?

  11. Profilbild för Marcus Mårdh
    Marcus Mårdh

    ”en bra bok”, välskriven osv osv. hör det hemma i diskussionen kring neuromarknadsföringens nytta (eller onytta)?

    Att Lindström har lyckats ta vara på och kommersialisera ett annars ganska svårt/diffust ämne kan ju i enkelhetens namn ses som ganska trevligt, nu kan den som vill leka expert och vara i ”framkant” gällande marknadsföring lägga denna på sitt skrivbord eller verka lite häftig och berätta om hur man kan scanna hjärnor för att ta fram de bästa produkterna. kanske blir några gamla reklamrävar lite svettiga och springer själva och köper boken för att inte sacka efter.

    vill man nysta kring neuroeconomics och vad det verkligen kan ge är det nog tyvärr så att det blir till att läsa ganska långa och ofta komplicerade forskningsartiklar. det är ett område under utveckling och forskningen, inte en bok av herr Lindström, kan ge mer uppdaterade och relevanta svar.

  12. Profilbild för Micco

    Stort tack för att ni tar er tiden att berika bloggen med era insikter och åsikter. Jag uppskattar verkligen era kommentarer och särskilt i ämnen som detta är det både nyttigt och viktigt att vi i branschen för en öppen och konstruktiv debatt (liksom om bl.a. reklamens effektivitet och hantverk, reklambyråns syfte och roll samt hur varumärken egentligen bidrar till lönsamhet, för att nämna några andra).

    För ett par år sedan skrev jag ett inlägg under rubriken Var i hjärnan skapas varumärken? som sammanfattade en mindre handfull olika undersökningar baserade på neurovetenskap. I den betonade jag vikten av att inte se den här nya forskningsgrenen som den definitiva sanningen:

    Inom marknadsföring har det […] uppstått en ny gren, neuromarketing. Företrädarna för neuromarknadsföring hävdar att de vetenskapliga rönen kan användas för att skapa starkare varumärken och mer lönsam marknadskommunikation. Det är naturligtvis rent nonsens. […]
    Därför vill jag, innan vi går vidare, understryka att neurovetenskap fortfarande är en ung vetenskap och därmed en osäker sådan. Det vi tror oss veta idag kan m.a.o. visa sig vara fel i morgon. Ha alltså i åtanke att det här inlägget enbart presenterar teser och spekulationer, inte absoluta sanningar.

    Det jag upplever att Katarina och Jacob betonar, i både gästinlägget och repliken, är i princip samma sak. Martin Lindströms bok är intressant, men förmodligen inte den vetenskapliga sanningen om hur vi människor fungerar som konsumenter.

  13. Profilbild för Jesper Åström

    Kära lilla Jacob & Katarina. Det är sorgligt när man ser avundsjukans stora skugga komma in och lägga sig som en våt yllefilt över Internet. För, det är ju vad er post handlar om. Avundsjuka. Det är det enda jag kan läsa in mellan raderna i både bloggpost och replik. För ni säger ju egentligen inte att han har fel, utan säger endast att han inte har argumenterat ur ert perspektiv.

    Så man får ju fråga sig huruvida ni har något eget att komma med alls, eller om ni också, likt en t-shirt eller läsk med Twilight-tryck, försöker rida på en annans framgång och därigenom lite makligt pipa ”vi kan också… glöm inte oss”.

    För en som aldrig har läst Buyology. Det vill säga jag. Framstår ert sätt att argumentera på, som helt taget ur luften. Det är det jag vänder mig emot. Dvs. det handlar inte om något akademikerförakt från min sida (såsom Conny anonymt försöker säga), utan tvärtom handlar det om att den argumentation som de två författarna använder sig av är begränsande och småaktig, snarare än en öppnande dialog, på akademisk nivå. Jag älskar tanken med akademisk stångning… men då behöver den som stångas faktiskt tillföra något eget, snarare än att bara sitta och gnälla som ett gångjärn med ny dörr på som lite buttert säger ”jag var här först”.

    Och trots det lama försök till pudel som författarna av blogginlägget ger sig på när de i sin replik säger att de ”egentligen menade” att de ville att det skulle bedrivas mer forskning på området, så är det inte detta man utläser i deras första inlägg. Därför ser jag på repliken såsom ett erkännande av en dålig pedagogik snarare än ett sätt att tillföra något nytt.

  14. Profilbild för Annelie Berntsson
    Annelie Berntsson

    Intressant ämne och fint skildrat!

    Istället för att lita blint på vad man läser, ser och hör så kanske man skulle granska det kritiskt och ifrågasätta. Sen när har någon gjort något för andra som inte de själva tjänar på?

    Vad gäller produkter, så vore de bättre om människor bildade sig en egen uppfattning. Tex om vilket shampo som passar bäst på dem…

  15. Profilbild för åke strengnell

    Det är ju väl krångligt med fMRI-apparaten samt osäkert
    – varför inte använda intervju i stället ?

    Det går alldeles utmärkt att intervjua på medveten-,
    förmedveten- och undermedveten nivå. Om ni vill veta
    HUR och resultat under svenska förhållanden, kontakta mig:
    http://www.strengnell.se
    Internationellt: www. archetypesdiscoveriesworldwide.com

    Vad gäller referenser inom neuromarketing är listan c:a 30 m
    lång, prova: LIBET, HAYNES, DIJTERHUIS eller ZALTMAN.

  16. Profilbild för Tony Svensson

    Mycket bra artikel.

  17. Profilbild för George A. Berglund
    George A. Berglund

    Enormt bra skrivet och roande!

    Ämnet är väldigt intressant. Det finns en sak som så är väldig svår att förstå, det där med att hjärnan går på autopilot. Jag just läst om ett experiment där det är 8 sekunders (eller mer!) fördröjning mellan beslut och medvetenhet om beslutet. ”Quite a lot of evidence from both behavioural sciences and from neuroscience suggests that we act first and form our opinions in light of our actions.” Man får för sig att vi alla far omkring helt utan styrsel eller medvetenhet. Denna medvetslöshet ska nu utnyttjas för att kränga prylar. Kunskapen om autopilotstyrningen är väl inte ny? Den har funnits länge, är en av anledningarna att vi alls finns till. Vi kan inte medvetet analysera varje situation och sedan handla, vi måste handla omedelbart. Men det innebär inte att vi inte vet vad vi gör eller har gjort. Antagligen är det möjligt att skapa en mängd stimuli så att det som ska marknadsföras uppfattas positivt och det som ska köpas köps, men jag tror inte man kan reducera människan till en samling neuroner. Vi har ett omdöme också. En självmedvetenhet. Jag uppfattar inte att neuromarketing ger nya svar. Svar på varför man fördrar det ena framför det andra.
    Och jag tycker inte ni sågat boken, tvärtom.

  18. […] och jag skrev 2012 ett inlägg som vi döpte till Neuromarketing – marknadsförarnas våta dröm på Micco Grönholms The Brand-man om neuromarketing och Martin Lindstroms bok Buyologi. Bland […]

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Sök

drivs med WordPress